Jag fick lite samma känsla innan min operation. Tror att det beror på nervositeten. Jag hade dock berättat för min familj då jag behövde hjälp med barnen av dem. De tog det jättebra och förstod verkligen varför jag ville göra det. Men visst, det tog ett tag innan jag hade samlat mig och vågade berätta för dem. Gick och funderade på alla möjliga anledningar till att de inte skulle "gilla" att jag opererade mig. Kanske kan du berätta för en person i din familj till att börja med och be om stöd när du berättar för de andra?

Lycka till!

Det kändes mkt bättre när jag hade berättat. Då visste jag liksom att jag inte behövde dölja ngt och att det var okej om jag inte kände mig hundra under julen och så. När jag sa det så ringde jag mamma och frågade om hon var ledig under julen och då undrade hon varför. Då sa jag att jag skulle behöva lite hjälp med barnen för att jag hade optid för bröstförstoring. Knde att det fick bära eller brista liksom...

Jag har nog kommit ganska lindrigt undan gällande smärta och så efter op. Samma dag som jag kom hem hade jag knappt ont, dag två och tre var lite värre. Då behövde jag hjälp att ta mig upp från soffan och sängen. Sen har det lagt sig igen. Nu sticker det och ömmar lite i högra bröstet, känseln börjar komma tbx så det är ju egentligen "ont" på ett bra sätt. Nu är väl mitt största problem att inte överanstränga mig och att jag har så svårt att sova på rygg.

Du ska verkligen inte behöva skjuta upp din op. Man ställer ju in sig mentalt på det datum man bestämt.

Hej, 

Har själv inte berättat än för min familj att jag bestämt mig för att göra bröstförstoring, är nervös då

jag vet att det inte är något som de kommer tycka om av flera anledningar. Jag tror jag kan få de att förstå men det kommer ta

tid för dem att vänja sig. 

Tror också jag kommer berätta för en person först...men det är svårt, just för att jag vet hur första reaktionen kommer vara..

Hur reagerade era familjer först? 

Har velat förstora brösten i flera år.. Har gråtit och mått så jävla dåligt över att jag inte är nöjd med storleken på brösten, annars älskar jag dom, tycker dom är jättefina :) Men nu börjar det närma sig, lite mer än en vecka kvar och jag är så jävla nervöös! Känner inte alls samma glädje längre, är rädd att det kommer skita sig totalt, att jag kommer ångra mig angående storleken eller att jag gjorde operationen överhuvetaget.

Men jag vet att bara jag får det avklarat så kommer jag vara glad att jag äntligen tog steget. Låter som att du också är nervös.. Det kommer bli kanon ska du se :)

Jag har inte sagt något, det dom inte vet mår de ej illa av. Hoppas nervositeten lagt sig, du kommer känna dig stolt och nöjd efteråt att du gjort det!

Dagarna innan operationen gick min tankegång ungefär så här "ska ja verkligen göra de, ja de ska ja har ju väntat skit länge, men tänk om ja ångrar mig, men kommer ja inte göra, men ska ja verkligen". Även efter de va klart o ja kommit hem kunde ja tänka "ska ja verkligen göra de" haha. Hjärna kan verkligen spela spratt på en.
När man längtat o önskat en längre tid kan de va lite skrämmande när man förstår att de faktiskt kommer hända på riktigt.