Mamma: du har fått barn. Det har troligtvis varit din värsta smärta. Detta är inte så farligt som du föreställer dig. Det finns alltid en risk med andras beskrivna smärtor. De växer för varje berättelser. Tänk på ett gäng kvinnor som beskriver sina förlossningar. Den sista har alltid haft det värst :). Jag är ingen superkvinna på ngt vis. Men jag tar mig igenom detta med Alvedon. Jag tyckte ju illamåendet var hemskare. Har du tur så funkar morfinet bra för dig då har du en jättebra grund för smärthandling. Be din operatör var extra generös med lokalbedövning när har syr så är du helt smärtfri när du vaknar. Lycka till nu imorgon. Jag ska hålla ett extra öga på detta forum för att se när du är tillbaka till vardagen. Själv tog det mig ngn dag innan jag orkade skriva.

Mamma: stackars dig. Du har ju haft den stora psykiska förberedelsen. Jag hoppas verkligen att du blir opererad idag - men om de beslutar att skjuta på det så var inte ledsen. Jag kan inte tänka mig en värre mardröm än att få kräksjuka 1 veckan efter operationen. Det känns ju som man får lägga sig i duschen och bara bli avspolad med jämna mellanrum. För inte tala om den raka bukmuskeln......

Milen: blodpropp i benet kan uppstå efter operationer. Det är en vanlig komplikation. Det är därför man alltid ska röra på fötter och göra cirkulerande rörelser med jämna mellanrum. Allt handlar ju oftast om mobiliseringen efter operationen. De flesta får ju på förebyggande läkemedel mot detta, oftast fragmin eller innohepsprutor. Jag har då en odiagnostiserad störning i mitt blödningsstatus. Jag är väldigt lättblödande. Har alltid fått stora blåmärken. Men det har aldrig varit problem med att stoppa en blödning om jag skär mig eller så. När jag äter läkemedel från familjerna Asa eller Nsaid dvs albyl, aspirin, ibuprofen, Ipren osv så blöder jag direkt då dessa läkemedel kan påverka koagulationen så man blir mer lättblödande. Räcker med att borsta tänderna. Detta är ingenting som påverkar min vardag - men jag varnade min läkare nu att han skulle vara beredd att jag ev behövde octostim tidigt under operationen. Han var en oerhört lyssnande läkare och så fort han såg att min kropp reagerade som jag trott den skulle göra så satte han in detta läkemedel. Vilket gjorde att mina blödningar stoppade nästan omedelbart. Men detta har gjort att jag får inte det proppförebyggande läkemedlet. För hur reagerar jag på det? Därför är jag överdrivet känslig när jag märkte av smärtan i min vad, för det är ett symtom på proppbildning (men det kan vara vanlig muskelvärk oxå). Men med att mäta vadomfång, se om det blir rodnad och om feber uppstår kan man ha lite koll. Jag använder ju givetvis stödstrumpor varje dag för att förhindra så att svullnad ska uppstå i benet och därmed ge en gynnsam miljö för proppbildning. Likaså ser jag till att röra mig regelbundet. Men jag har blivit bättre i min vad så jag tror inte längre att det är någon fara. Men med tanke på min bakgrundshistoria så förstår du att jag är lite nojjig.

Dag 5. Vaknade ju så pigg igår. Åt frukost och skrev min rapport till er i cyberrymden. Sedan slog den berömda svullnaden till. Märklig känsla. Det var som de sista pumptagen i en luftmadrass så den ska bli stenhård. Gördeln sitter som korvskinn och det känns även som om svullnaden sitter i lederna för det blev genast svårare att röra sig. Det trycker på inifrån hela tarmpaketet och där har ju ingen varit och rotat. Hudkostymen känns som den tillhör någon annan och känseln minskar därmed oxå. Jag hade läst om detta fenomen innan, men jag lade ändå ut en förfrågan i en annan tråd för att få igång ett resonemang. Det visade sig att EbbaKebba beskrev sin upplevelse exakt som jag känner av min. Hade det bara varit jag hade jag blivit orolig. Men detta är en verklighet hos många. Nu ska jag bara fördjupa mig i fenomenet. Det måste ju handla om alla små lymfkanaler som blivit avskurna. Men går det att påverka? Beror det på vilken mat man äter? Och var går gränsen för att röra sig för mycket och produktion av lymfa. Det kan ju resultera i tappningar - men även där finns risker med det. Detta kommer säkert sysselsätta mig ett tag.
Men det påverkade ändå min vardag just nu. Jag var igår lite tröttare på em och fick ligga och vila mer. Det gör att det är svårare att röra sig. Därför kändes gårdagen som ett litet bakslag. Men jag är ju som sagt ingen tålmodig människa vilket givetvis påverkar min beskrivning här.
Smärtan är nästan borta. Jag fortsätter med mina alvedon och är jättenöjda med det. Jag har däremot börjat få sensationer från min nya navel. Det antar jag handlar om att läkning av den startat. Jag såg min navel på sjukhuset när de bytte förband. Då var den ju ingen vacker syn. Den såg ut som en tomatblomma och var ganska äcklig. Men jag vet att den kommer ändra sig över tid. Inget jag lägger energi på. Bara den läker och det blir bra. Är jag inte nöjd när det är klart får min läkare operera om den. Men det var faktiskt en sak som jag inte diskuterade med min läkare. Jag tänkte inte ens på att man kanske skulle haft ett estetiskt resonemang om naveln. Så nu står jag här med grisen i säcken. Det är bara köpa läget.
Skrattet är en sak som blir påverkat. Hur skrattar man gott utan att låta bukmuskeln jobba? Jo med hi hi och alla andra konstiga ljud man få ut och ett aj aj med jämna mellanrum. Roliga kommentarer undanbeds och humorprogram är förbjudna. För när man väl börjar skratta kan man inte sluta.
Fettsugning har nu börjat ge sig till känna med klåda. Helst skulle jag vilja få ner handen under gördeln och bara riva. Men se det går ju inte - utan kliningen blir ett lätt masserande utanpå gördeln. Denna klåda är helt normalt och innebär att kroppen börjat processa min blåmärken. Men det är som post nord - går väldigt långsamt.
Sömnplanen håller. Det går lättare och lättare att vända sig. Jag kan ligga längre tider på sidan och det gör inte speciellt ont.
Återkoppling om min egenvård måste jag ju göra. Jag hade ju varit lite slapp med min andningsgymnastik. Detta visade sig för mig som lite djup hosta, slem som retade och behövde upp. Igår var jag jätte aktiv med min vattenflaska och utandning genom sugröret som är nerstucket i vattnet ca 15 cm . Känner redan att det blivit mkt bättre. Slemmet är i princip borta och andningen har blivit bättre. Det är fortfarande svårt att dra de djupa andetagen så jag har tillfogat till mitt träningsprogram som jag gör 1 gång per timma vaken tid att tänka utifrån yogaandning. Drar andetagen sakta och låter luften och en valbar färg fylla hela min kropp. Hur sjukt detta ändå låter så funkar det. Ni hör jag har ett jobbigt liv.
Ha en bra dag där ute ni alla. Vi hörs igen vid morgondagens rapport om livet efter en Bukplastik.

Mamma: nu blev jag glad för din skull. Jag skickar dig all min energi och mitt stöd genom kanaler som vi inte vet vad de är. Men säkerligen fungerar. Lycka till.