Bröstförstoring jun 2014 - Addoc Plastikkirurgi - Linköping Per Danielsson - Jellifie

Måste medge att det kändes lite udda att veta att operationen skulle ske på ett hotell.
Första tanken var att "det kunde lika gärna utföras hemma i köket".
Väl framme vid Best western hotel i Linköping så kändes det inte alls lika skumt och suspekt som jag hade trott det skulle vara utan det visade sig vara väldigt bekvämt att veta att jag inte skulle behöva göra mer än att ta hissen till 3:e våningen så skulle jag vara framme vid kliniken.

Kvällen innan:
Jag och min sambo passade på att äta på hotellets restaurang innan jag skulle tillbaka till hotellrummet för att duscha med desinfektionsmedel (Kan varmt rekommendera den vegetariska pastan).
Mätta och belåtna tog vi oss tillbaka till rummet.
Dags för dusch. Ärligt! Det där descutan-shampoot som man ska använda är definitivt ingen lek. Det var som att gnugga in fogskum i huvudet, inget lödder, och hur mycket jag än kräma i så kunde jag inte fördela det i hela håret (då skall detta även upprepas x2) haha...
Nåväl, tappra försök gjordes åtminstone (har ju ganska mycket o långt hår så det kan ju ha sin anledning till att det blev ett projekt i sig bara att tvätta håret).
Hursomhaver...
Trots min entusiasm och nervositet som förelåg (hade innan fått vääääldigt många skräckhistorien från vänner och bekanta om hur hemskt det är efteråt, med smärta, invalidism, handikapp och vad det spänner och stramar och ojojoj... Vad mycket ont jag ska få) så sov jag mycket gott den natten.

Op Morgonen: vaknade pigg och full av förväntan.
In i duschen, samma procedur som igårkväll. Ingen ide att ta på sig bh-n efter duschen, kan ju ändå inte ha den efter op.
Vänta på att hissen skulle låsa upp våning nr 3, (vilket kändes som en evighet) exakt kl: 06.50 kunde vi ta oss till nästa plan.

Stötte T om på min kirurg inne i hissen, men han kände definitivt INTE igen mig när jag sa -"ja då börjar en ny arbetsdag för dig då", svarade dock artigt -"Men hej".

Kan faktiskt förstå hur svårt det måste vara för kirurger att koppla ihop alla dessa tuttar och ansikten de stöter på.
I det vardagliga livet hade jag nog svara med -"här är jag" och påvisat att jag faktiskt har ett ansikte oxå men i detta fall kanske man skulle kasta fram tittsen och säga "-här är jag, känner du igen mig nu då!".

Åter till historien:
Satte mig gladeligen i de gulliga små soffgrupperna i de små men välplanerade sjukhusmiljö-lokalerna som dom framställt med tyger och tavlor från Ikea, någon kappavhängning i form av ett träd från Mio och såklart en liten reception centrerad i allt detta.
Plötsligt kommer grönklädda figurer från alla håll, de hade munskydd och op hatt på.
-Har vi någon vid namn (mitt namn) närvarande?
En klen hand upp till svar (nu började jag bli lite nervös faktiskt).
-bra följ med mig så ska jag ge lite information.
Detta visade sig vara Elisabeth, VÄÄRLDENS GULLIGASTE NARKOS sköterska, hon kommer ta hand om mig.

Hon visade mig in i ett omklädningsrum där jag fick välja ett skåp att hänga av mig alla kläder i.
Fick en morgonrock, foppatofflor, och en vit klänning, ni vet, en såndär kärringkappa med knappar uppifrån och ned sådär som tanterna sprang runt i på 50-talet med blommor o raffs på. Fast denna var enkelt vit. Och så vita tubsockor.
Hela den här outfiten fick all den här nervositeten att tygla sig något, för inte fan är man snygg nu inte haha...

Efter klädombytet ledde hon mig till ett uppvakningsrum där min kirurg Pär Danielsson mötte mig.
Han pratade lite allmänt om hur jag mådde, om jag sovit bra och om jag varit fastande sen midnatt, under tiden skrev och ritade han på min bröstkorg.
Han är väldigt professionell Pär, enligt mig. Han kanske inte är så värst pratsam och social utav sig på samma vis som jag är men han går definitivt in till 100% på det Han gör.

När Pär tyckte att vi var klara med kroppsmålning kom Elisabeth (världens gulligaste syrra) in och gav mig en mugg med en sjuhelsikes massa piller.
Hon förklarade vilka tabletterna var och vad dom hade för effekt och efter att jag svalt ned alltihop gick vi tillsammans till op-salen. Där väntade ett team med ännu en narkosläkare, sjuksköterskor, undersköterskor mfl.
Narkosläkaren beskrev lugnt proceduren med nedsövning.
Snart därpå fick blev jag uppkopplad på dropp med penicillin och fick värmekuddar på benen och ett varmt täcke, sen pratade jag lite löst med de som fanns i rummet, för en sak som händer med mig när jag blir nervös är att jag pladdrar planlöst. Rätt som det är hör jag något om att -jag sprutar in på dig, och hur dumt jag kopplade ihop det och innan jag hann skratta åt det så snurrade det till lite, då förstod jag att nu ska jag sova. -Godnatt då, sa jag:
Jag tror dom svarade alla med godnatt men jag är inte säker.
Kunde inte känna mig mer bekväm och säker än hos dessa människor.

Operationen tog knappt en timma.

När jag återigen vaknade stod underbara Elisabeth återigen där för att hjälpa mig.
Då jag var den första för dagen att opereras fick jag nog lite mer stöd än de som kom rullande efter mig och hela tiden fanns det någon jag kunde ropa på eller som var i närheten vid behov vilket kändes mycket tryggt.
Elisabeth hämtade mina saker ifrån skåpet där jag låst in allt före operationen.
Jag fick ringa min sambo ganska så omgående och hon skulle absolut gå och möta upp honom och leda Han till mig vilket hon också gjorde.

När jag kvicknat till något fick jag lite fika, och sedan gå på toaletten och jag lyckades kissa på första försöket. Hela tiden hade jag någon som gick och höll mig i armen, det var visst lite snurrigt efter alla tabletter man stoppat i sig.
Förutom det mådde jag hyffsat bra och ville så fort som möjligt bli utskriven.
Trodde jag.
Jag hade till en början inga bekymmer ALLS, inte ens ont i brösten förutom lite spänst och svullnad. Däremot blev jag ganska illamående tätt efter toalettbesöket.
Det resulterade i mer läkemedel.
Just då ångrade jag den där vegetariska pastan från igår kväll, och fikat som jag nyligen tryckte i mig. Det tog 3 timmar, massa snack med "Ulrik" och mer medicin mot illamående innan jag äntligen kände att illamåendet lagt sig något.
Trots det är jag förvånad över hur lite ont jag hade i brösten.

Tidig eftermiddag då klockan kan har varit ca 13.30-14.00 blev jag utskriven.
Med massor av papper i hand på garantier/försäkringar och info om hemvård var jag äntligen redo att åka hem för att läka. Fast att jag fortfarande mådde lite illa så kräktes jag inget på vägen hem trots de dryga 25milen. Jag slumrade mestadels och drack lite vatten. Inte förrän jag kom hem kunde jag ta något att äta på.
Ska poängtera att jag fortfarande inte börjat få särskilt ont i brösten.
Tidigt i säng. Sov gott hela natten i sittande position och hade fortfarande inte börjar få känning för någon smärta dagen därpå. Bara svullnad och begränsad rörlighet i bröst och armar.

Jag är jättenöjd.