Liten vs stor: Jag förstår hur du känner dig. Med tanke på din storlek och dina besvär borde du bli godkänd.

Tänk inte på vad andra säger. Jag fick både positiva och negativa kommentarer när jag opade mig. Man får helt enkelt låta folk tycka vad de vill och strunta i dem. Jag har aldrig ångrat mig. Jag mår mycket bättre med mindre bröst. Och man ser lite smalare ut också :-).

Och trots att många trodde maken skulle bli besviken så gillar han dem bättre nu :-).

För 4 år sedan skickade läkaren en remiss till kirurgen för bröstförminskning. Efter 3 månader fick jag telefonsamtal från kirurgen där vi pratade lite om mina besvär. Då sa läkaren att de alltid ringde till dom som de fått remisser från för att redan då sålla bort såna som inte uppfyllde kriterierna för bröstförminskning. Det gjorde jag tack och lov så hon ville att jag skulle komma på en undersökning. Men i samma veva som jag skulle komma dit blev jag gravid så jag fick skjuta upp det. När jag slutat amma var det tänkt att jag skulle höra av mig till kirurgen igen, men då lyckades jag bli gravid igen :-) Återigen blev det uppskjutet. Kirurgen ville att en ny remiss skulle komma in när jag var redo eftersom det gått några år. Så igår var jag till en läkare som nu ska skicka en ny remiss.

Jag är också jätterädd för att inte få det beviljat, har det så otroligt jobbigt med värken. Så får jag det inte genom landstninget så ska jag bekosta det själv på ett eller annat sätt!

Lycka till!

29 och 30 cm ÄR långt, så med andra ord ÄR de stora, inget snack om saken. Prova mät med en plastskål också!

Jag tror inte det är så svårt att få det beviljat egentligen, har man problem med värk och att de är ivägen och så, så är de ju uppenbarligen för stora! 
Dessutom tror jag inte vårdcentralen skickar en remiss om de inte faktiskt tror att det ska gå. Jag menar, kommer någon med uppenbara minibröst och vill förminska dem, så tvivlar jag på att de skickar en vidare...

Jag håller tummarna för er allihop!

Tack, jag hoppas jag kan vara till någon nytta i alla fall! Jag förstår att du inte vågar hoppas, det gjorde inte jag heller riktigt, trots att man innerst inne egentligen är ganska säker att det kommer gå vägen. Vissa dagar tänkte jag att det aldrig kommer gå, att de var för små...men långt, långt in så vet man ju vilka besvär man har, och såna besvär har man inte med små bröst!

Jag har alltid haft stor byst (i mina ögon) och fick dessutom bröst tidigt. Jag jobbade på restaurang och fick efter en stressig period en inflammation i rygg och axlar som inte ville ge med sig ordentligt. PÅ vc fick jag läkaren att sända en remiss till Bröst då läkaren på vc ansåg att det kunde vara aktuellt. Remissen sändes in i Feb/mars och i juni träffade jag överläkaren på sjukhuset. Fick muntlig info att jag uppfyllde kriterierna för op men att jag var överviktig (längt 165 cm vikt 80-81kg, 80F). Jag berättade för läkaren att jag innan barnen haft 75C och att bysten bara växt och växt efter barn och då har jag ammat båda utan problem. Bysten blev aldrig mindre mellan barnen och efter sista kom även viktuppgången och då växte bysten sig större än under ammning.

Jag var ärlig och sa till läkaren att jag vill gå ner i vikt men problemet är bysten som är tung och sedan sa jag med glimten i ögat att "silvertejpen är jobbig att ta bort efter att ha försökt att motionera". Jobbet är tungt med en massa lyft och brösten gör inte saken bättre. Sedan sa jag faktiskt till läkaren att det är inte suventionerat med BHar för oss storbystade då de flesta bh i större stl nästan alltid är dyrare.

Jag var just då inte motiverad att försöka gå ner i vikt vilket jag förstod innan mötet att det var där skon klämde. Men i oktober samma år började jag lite sakta men säkert och i december 2010/jan2011 hade jag gått ner ca 11-12kg. När jag gått ner de kilon läkaren ansåg mig behöva så skulle jag väga in min på vc och de skulle därefter sända in det till läkaren. i Feb vägde jag in mig och sedan glömde vc att sända det till läkaren vilket de kom på efter ca 3-4 veckor.

Nu fick jag vänta i några månader och i mitten av mars fick jag en knöl i ena bröstet och fick snabbt en tid för mammografi. Inga konstiga knölar utan säkert bara en körtel som blivit mer ytlig efter viktnedgång. Men då var ultraljud och mammografi klar inför en ev op iallafall fick jag veta :-)

Ny konsultation med läkaren i juni 2011. Vikten ok brösten fortfarande tillräckligt stora för att vara beviljad op. Så nu var det bara att vänta på att semestrarna skulle passera så var det dags.
7/9-2011 gjorde jag sådeles min efterlängdade op utfärdad av B Ekelund inom Västra Götalands landsting.