När jag opererades hade jag HH-kupa.

Är 175cm lång och vägde ca 74-75kg tror jag.

Jag är väldigt bredaxlad, långt ifrån petite och funderade också på storlekar.

Jag ville inte ha för mycket kvar för jag ville ju verkligen ha skillnad. Samtidigt fick de inte ta bort för mycket.
Men i samråd med kirurgen så kom vi fram till en storlek som kändes lagom.

Det hänger ihop lite med landstingskraven också (om man nu får sin op beviljad) som säger att brösten ska ha en viss volym men det ska också gå att minska med en viss volym. 

På mig tog de bort 600ml på ena och 550ml på andra och jag har fortfarande en D-kupa idag.

MissGbg wrote:

ungefär samma utgångspunkt som jag då ju, fast alla är ju olika i kroppsform och så. Men är du nöjd med storleken? Känns det "rätt" om du förstår hur jag menar. Du saknar inte de stora något?

Nej, jag saknar dem inte alls. Inte ett dugg.

När jag vaknade efter operationen och lyfte på bandaget så vet jag att jag tänkte "shit, HAR FOLK så här snygga tuttar"? Och så kan jag känna än idag. De är så himla fina och fasta och perfekt i storleken till min kropp.

Jag tränar mycket, löptränar bl.a. och springer 2-3 mil i veckan. Det känns helt underbart att slippa ha 2-3 sportbh-ar. Nu räcker det med en och jag slipper punktträna ryggen för att den ska orka med löpträningen och tyngden av brösten.

MissGbg wrote:

Hur har det gått med ärren och såren som blir? Inga problem?

Jag har inte haft några problem alls med läkningen. Just det här med ärren var något jag var rädd för innan, att det skulle synas väldigt tydligt, att det skulle bli breda fula ärr, att bröstvårtorna skulle hamna snett. Att hela överkroppen skulle se ut som ett lapptäcke typ. Men det har läkt så otroligt fint. Och särskilt kring bröstvårtorna, där har ju huden lite annan struktur redan innan eller vad man ska säga så det syns knappt alls. Och ärren från bröstvårtan och ner är också väldigt tunna och fina.

De första veckorna efter vet jag att jag tyckte det var obehagligt med vissa trådar som kroppen skulle absorbera själv. Jag kunde känna någon liten knut under huden och sen kunde man pilla fram en liten trådbit som tydligen inte försvann av sig själv. Och det kändes lite sådär, jag skulle aldrig klara av att jobba inom vården ;-)

Tejpandet var också jobbigt, den enda tejp som inte kliade var den jag fick med mig från kliniken så jag var där två gånger och köpte ny tejp. Den på apoteket hette likadant men det var banne mig inte samma tejp. Märkligt! Men man tejpar i sex månader och sen är det klart. Och med tanke på hur fina ärren blev så är jag glad att jag stod ut!