Bröstförstoring jan 2014 - Akademikliniken - Stockholm Paolo Montemurro - Zinya

17 år har gått sedan jag stod framför spegeln med mjölkstinna bröst. Total förundran över att de var Universums vackraste. Då och där föddes en tanke. Lång tid. Många funderingar. Längtan. Nu är jag här. Snart bärandes Universums vackraste bröst igen. Övernattning på hotell på Östermalm. Kallt rum. Dubbla täcken för att värma mig, men sömnen ändå bristfällig. Dock ingen oro. Bara förundran. Jag har gjort mitt val. Det är min tur nu. Väckning kl. 05:00 för att hinna avnjuta kaffe. Dusch, liksom i går kväll, med Descutan. Föreställning om att det skulle lukta illa, och svida i min hud. Lättnad att inget av det stämde. Fortfarande kallt i rummet. Trötthet och kyla = duschen allt annat än angenäm. Magen som alltid vill ha frukost direkt efter sömn muttrar besviket. Och ändå - total glädje! Ingen som helst oro eller nervositet. Kylig promenad till T-banan, kallaste dagen denna vinter, men dunjackan värmer skönt. Framme vid kliniken kl. 07:20. Varmt välkomnande av trevlig sköterska på avdelningen. Blir visad till mitt rum. Utprovning av sportbh, som förvisas till midjan. Där får den vila tills brösten är på plats. Drar på mig nyinköpta sköna knästrumpor, och till det en mjuk och praktisk operationsskjorta med öppning framtill. Huden torr och stretande i avsaknad av mjukgörande lotion. Hungrig! Men vad gör väl det? Universums vackraste bröst är snart ett faktum! Kl. 07:45 knackar doktor Paolo Montemurro på dörren, kliver in med ett glatt leende. Mitt svarsleende är minst lika glatt som hans. Paolo intar rollen som Picasso och förärar min bröstkorg med svarta streck, bokstäver och siffror. Snyggt? Allt annat än den vackraste målning jag sett... Men snart - snart! - kommer där att finnas två vackra skapelser. Målandet avslutas med informationen - operation om ca 1,5 timme. Lycka! Tillbaka på rummet. Trött. Ingen som helst oro. Lägger mig i sängen under dubbla filtar, somnar skönt. Ny knackning på dörren kl. 08:25. Universums sötaste och raraste narkosläkare, Olle, sätter sig tillrätta intill min säng. Generöst erbjuder han specialmedikamenter för att motverka illamående. Tidigare operationer har serverat mig kräkningar efteråt, tar tacksamt emot hans erbjudande! Olle avlägsnar sig med orden: Vi ses snart! Lägger mig i sängen. Blundar, och går på ny dejt med John Blund. Knackning på dörren. Tittar yrvaket upp, klockan är 09:20. Sköterskan stegar in, dags för premedicinering i form av antiinflammatoriska och smärtlindrande tabletter. Tack, tack! Fortfarande trött, ska nog vila lite till. Vaknar av ny knackning, och där uppenbarar sig narkossköterska med lika glatt leende som Paolo. Det är dags! Fortfarande ett varmt lugn inombords. Förväntan! Kort promenad till operationssalen. Får lägga mig på en brits med armarna utfällda åt sidorna. Småpratar med narkossköterskan. Fortfarande kolugn, frågar henne om jag fått något lugnande medel. Oh nej! Känns skönt, glad över detta varma lugn och trygghetskänsla i mig utan hjälp av kemiska preparat! Sköterskan sätter proffsigt kanyl i armvecket, inte någon smärta att snacka om. Medicin sprutas in i kanylen. Börjar känna en lätt berusande vimsighet. Hinner själv märka att jag pratar lite konstigt, och där försvinner jag i narkosens diffusa värld... Vaknar upp kl. 11:45, operationen avklarad! Mår jag illa? Inte det minsta! Gör det ont? Näej. Eller jo förresten, min vänstra näsborre ömmar och känns irriterad! Ber sköterskan ta bort det som skaver i min näsa. Förvånad hör jag henne säga: Du har inget i din näsa. Känner en tryckkänsla, spänner över bröstkorgen. Och där försvinner jag in i sömnens värld igen. Väcks av sköterska kl. 14:00. Ligger i mitt rum. Som jag har sovit skönt! På lätt darrande ben, i sällskap av sköterska tar jag mig till toaletten. Att kissa går hur fint som helst. Tillbaka på rummet erbjuder hon sig att hämta kaffe, smörgås och yoghurt med bär. Får lust att ge henne en puss av tacksamhet! Hejdar mig. När hon lämnar rummet tar jag en första uppmärksam blick ner över bröstkorgen. Hallelluja, jag har gått och blivit med bröst! Trycker, spänner och ömmar lite, men ingen direkt smärta. Paolo förärar mig med nytt besök. Lika glatt leendes som i morse. Allt har gått bra, operationen lyckad. Önskar mig lycka till, och får mig att lova att höra av mig närhelst jag så känner att jag det behöver. Får lista över telefonnummer till såväl honom som klinikens alla kirurger, samt sköterska. Allt för att snabbt kunna få hjälp om något kritiskt inträffar de första dygnen. Total trygghetskänsla! Total omtanke! Kl. 15:45 intag av Alvedon. Vilar. Förundras. Njuter av att vara smärtfri. Älskar redan mina bröst som ligger i tryggt förvar i min sportbh. Minns inte så mycket mer av vad som händer fram till kl. 17:00. Erbjuds då kaffe och smörgås igen, innan dags för avfärd till hotellet. Tackar ödmjukast! Äter och njuter av att inte må illa. Kl. 17:30 svidar jag om till mina egna kläder. Niger fint, och tackar sköterskorna av hela mitt hjärta för varm och fin omvårdnad. Oändligt tacksam! Går ut i vintermörkret där förbeställd taxi redan står och väntar. Nu börjar mitt nya liv. Mitt liv med Universums vackraste bröst. Äntligen!