Bröstförstoring dec 2010 - Proforma Clinic - Stockholm Örjan Gribbe - anonym

hejåhå, ännu en kräkig operationsberättelse.

Jag kom till Proforma vid ett tiden, hade tid halv två men den gulliga sköterskan visade mig in på rummet redan då, mamma och lillasyster var med. Jag fick papper att fylla i och ett band att ha på armen, sånt där man har när man föds :)
satt där och väntade tils klockan blev kvart i tre, då kom Örjan äntligen in och började rita på mig, han sa att jag inte såg alls nervös ut och det var jag konstigt nog inte heller, han tyckte dock att jag verkade osäker i storleksvalet det var jag ju också så vi gick in på rummet och provade ut igen, då var jag helt säker 400cc HP blev det.
sen fick jag gå in på mitt rum igen och vänta i ytterligare 1 timme sen kom narkosläkaren och pratade med mig, jag fick lite smärtstillande tabletter och jag berättade att jag mår jättedåligt av narkos jag får yrsel med kräkningar så hon skulle ge mig extra "någonting" i tre steg. vi gick sedan till operationsrummet, fortfarande inte nervös?! jag somnade in och allt gick bra.

Jag minns det första jag sa var Oj, nu har jag bröst men de gör inte ont. det trodde jag då. men fy vilken smärta, jag kände mig som den tjatigaste människan i världen när de hade kört in mig på mitt rum. jag fick plinga på sköterskan vad jag än skulle göra, gjorde fyra försök till at gå på toa samma dag men kom inte längre än sänkanten förnst jag spydde så fick använda den fina rullkissstolen, ush fick till och med be om hjälp för att få av mig kläderna :/ dagen därpå, alltså igår kändes det lite bättre efter massor av mediciner och tabletter tog jag mina första steg ändå till toan, klockan 6 blev alla väckta för att Örjan skulle komma och "checka ut" oss.  Låg i sängen och kollade på tvn, klockan blev halv sju, sju och halv åtta, då kommer en av sköterskorna in och berättar att Örjan och hans familj har råkat ut för en bilolycka i snöyran, det gick bra som tur var men han tog sig inte till kliniken, vilket är förståligt. det kom en ännu en sköterska och hon fick ta örjans roll och berätta om tejpandet och skötseln fram tills återbesöket som blir om 3 veckor hos Örjan själv, han är den enda som tar emot sina patienter själv, det känns skönt faktiskt. Klockan hann och bli kvart i elva innan vi kom från kliniken tror jag och det var den längsta bilresan jag vart med om 4½ timme kändes som ett dygn, ush och fy för denna smärta, känns som ett tåg kört över bröstkorgen och står kvar.

Idag känns det lite bättre, jag har ännu inte vågat tagit av mig sporttoppen och kollat (A)