Bröstförstoring maj 2014 - Estetisk Kirurgi & Hälsa - Ockelbo Eya Le Wartie (fd Eija Olsson) - Minimyran

Jag har funderat på att göra en bröstförstoring ända sedan jag fick mitt första barn för åtta år sedan. Före graviditeten hade jag en fyllig B-kupa som jag var nöjd med, efter graviditet och amning blev jag en normal A-kupa. Det kändes okej ändå, brösten var ju liksom inte borta helt. Sen blev jag gravid igen för snart två år sedan och efter en till omgång av graviditet och amning fyllde jag inte ens ut en liten A-kupa. Brösten var helt borta och eftersom jag är ganska liten i kroppen blev det svårt att hitta kläder som passade. Jag ringde till Ockelbo och bokade en konsultation och några veckor senare skulle operationen ske.

Kvällen innan var jag både nervös och lugn, jag hade nog inte fattat riktigt vad som skulle ske. Jag hade fått tid klockan 13.00 så det var ingen brådska på morgonen. Jag duschade och packade väskan medan jag svor över att inte få dricka morgonkaffe. Var tvungen att anpassa mej efter min sambo som skulle skjutsa mej så kvart i tolv klev jag in på kliniken i Ockelbo. Där blev jag direkt visad till min säng av en sköterska och sen var det bara att vänta. Det fanns tre sängar i rummet och båda de andra var upptagna, en tjej var inne på operation och den andra tjejen skulle opereras före mej. Jag läste en bok och spelade mobilspel och försökte hålla nerverna i styr. Ungefär klockan ett fick jag gå in till Eija som ritade på mej och gick igenom det sista och så fick jag en massa tabletter. Sen fick jag lägga mej och vänta igen då Eija skulle operera den andra tjejen före mej. Jag blev ganska illamående och yr av alla tabletter eftersom jag hade fastat sen kvällen innan. Ca klockan 14 var det min tur och narkosläkaren kom och pratade lite med mej och så fick jag följa med in i operationssalen. Medan jag låg på operationsbordet och fick infart i armen skakade jag som ett asplöv och tänkte att det här kommer aldrig att gå – och innan jag visste ordet av låg jag i min säng på rummet med ett par nya bröst! Känslan var ganska häftig och jag hade inte ont, men jag var stel som en pinne och kunde knappt röra mej. Jag vaknade och somnade om vartannat de närmsta timmarna och jag hörde att min mobil surrade flera gånger men jag kunde inte röra en fena, kroppen kändes som cement. Klockan 19 kom en sköterska och frågade om jag ville ha fika och det tackade jag ja till. Tyvärr fick jag knappt i mej något innan allt kom upp igen så jag fick ha droppet kvar och så somnade jag om istället. Klockan 21 väckte sköterskan mej och sa att nu hade de ringt hemifrån och efterlyst mej. Fick kämpa för att försöka hålla mej vaken och bad att få min mobil så jag kunde ringa hem. Minns dock inte vad vi sa till varandra för jag var så sjukt trött. Efter det fick jag lite smärtstillande i droppet och hjälp på toaletten och sen somnade jag för natten. Sov ganska oroligt och vaknade flera gånger och undrade vart jag var och när klockan var sju bestämde jag mej för att nu får det vara morgon. Sköterskan kom med frukost och det var bland det godaste jag har ätit! Denna gång fick jag behålla det jag ätit så droppet kunde plockas bort. Vid tio var det dags att plocka ihop alla saker, vilket gick i snigelfart, och sen kom min sambo och hämtade mej.

De närmsta dagarna hemma ångrade jag bittert vad jag hade gjort. Jag orkade knappt gå, jag var stel och hade ont så in i helvete. Tyckte inte att de ”starka” tabletterna hjälpte särskilt mycket och det var svårt att andas. Ungefär dag fyra vände det; jag orkade ut och gå lite, det blev lättare att andas och jag klarade av att duscha själv.

Idag har det gått en vecka och jag börjar känna igen mej själv igen, dock inte i spegeln. Jag är så sjukt nöjd med mina nya bröst som visserligen är stenhårda än men helt perfekta i både form och storlek. Jag har börjat prova gammla kläder som alltid har passat dåligt men som nu sitter precis som de ska! Det enda minuset än så länge är när jag vaknar varje morgon: jag kan bara sova på rygg och vaknar med ryggvärk från helvetet, men det går över med en alvedon och lite stretch. Allt som allt: kliniken i Ockelbo är helt underbar, första veckan är skitjobbig men man tar sej igen om det och nu skulle jag aldrig vilja ha det ogjort!