Bröstförstoring sep 2014 - Clinic Strömstad - Strömstad Bo Cederqvist - Snusmumriken

Nu är det äntligen gjort! En dröm jag har burit med mig länge har äntligen blivit sann och jag är så lycklig. Kvällen innan gjorde jag mig fin och ren. Rakade mig, klippte tånaglarna, trimmade näshåren ;) och skrubbade mig med Descutan. Det kliade och kröp över hela kroppen när jag kom i säng men jag somnade snart och sov gott genom hela natten. På morgonen körde min man vårat äldsta barn på 3,5 år till dagis och minstingen på 10 månader gick upp tillsammans med mig. Jag fixade frukost och satt efteråt länge med henne i soffan och njöt av att kunna kela och kramas. När det var en timme kvar tills det var dags ringde jag min man så han kom hem och tog hand om tösen medan jag skrubbade mig igen och gjorde mig färdig för att åka. Når jag väl satt i fåtöljen i väntrummet sköljde nervositeten över mig och jag började känna mig smått illamående. Snart kom sköterskan och hälsade mig välkommen med två tabletter och gav mig hälsopapper att fylla i och ett patientpapper att skriva under. På pappret som skulle skrivas under stod det en massa om att jag var medvetet om riskerna och komplikationerna som kan uppstå, även de allvarliga som narkosen kan medföra... Höll på att vända och åka hem men tog mig samman och skrev på. Fick följa med till ett omklädningsrum för att klä på mig operationskläderna och tofflor, kände mig inget vidare sexig när jag gick tillbaka till väntrummet för att vänta på kirurgen. Till slut kom Bo och hämtade mig, han sade att jag såg skräckslagen ut och log, jag försökte le tillbaka men kan tänka mig att det såg lätt krystat ut :). Jag klädde av mig till trosor medan han frågade om jag hade bestämt mig för vilka implantat jag skulle lägga in, har velat något fruktansvärt över storleken, fegade ur och valde det mindre. Han knäppte kort och mätte och målade en stund innan han visade in mig till sängen i operationsrummet. Måste tillägga att alla var så otroligt gulliga och trots att jag var så nervös kändes det tryggt att lämnas över i just deras händer. Narkosläkaren log så charmigt mot mig och det sista jag sade innan jag somnade var att jag älskade känslan när medvetandet var på väg bort :). Vaknade av att det larmade i "maskinen" och narkosläkaren kom inspringande och sade att jag skrämmer upp dem. Min puls var väldigt låg, och ibland tom under 30 slag/minut. De kopplade in EKG för att försäkra sig om att det inte hoppade över några slag men allt såg fint ut. Jag tog det med ro, har opererats tidigare och vet att min vilopuls är ovanligt låg. När sköterskan kommer in säger hon att det nog är för att jag är så vältränad :), ja, det är nog därför... Jag orkar knappt springa 500 meter utan att stupa ;). Mådde inget vidare, skakade som ett asplöv och kunde inte sluta. När jag skakade så spändes varje muskel i kroppen och jag trodde jag helt skulle gå åt. Man vill ju inte vara till besvär så självklart sade jag att det gick bra men egentligen ville jag bara somna in igen. Försökte slappna av för att minska smärtan men skakningarna gjorde det omöjligt. Jag låg säkert så i minst en timme men sen somnade jag, tack och lov, till en stund och kördes ut till uppvakningsrummet. Ligger och slumrar vartannat och kikar ner på mina nya bröst och rodnar av lycka. Är glad att jag valde de mindre implantaten, de känns helt perfekta, lagom till min nätta kropp. När jag börjar piggna till ringer jag min man och förbereder honom på att jag snart är redo att hämtas. Angelica, den ena sköterskan kommer in med mina kläder och hjälper mig att få på dem. Hon går igenom allt som är värt att tänka på när jag kommer hem, hon är väldigt personlig och gullig och det känns som om vi har känt varandra länge, upplever verkligen att hon bryr sig och är mån om mig och mitt snabba tillfrisknande. Önskar att de hade bjudit på en smörgås för jag var så hungrig att jag kände mig svimfärdig. När min man kommer har han tagit med sig en banan och en bit bröd som jag lyckligt mumsar i mig, smaskens. Hela resan hem klagar jag på min man att han inte kör tillräckligt försiktigt, är väldigt glad över den korta resan hem för minsta lilla inbromsning eller att bara köra över ett brunnslock smärtade hemskt. Nu har det gått tre dagar sedan operationen och jag mår fantastiskt bra. Är noga med att ta tabletterna var åttonde timme och påminner mig hela tiden att slappna av. Håller mig igång då jag har två barn som behöver mig men ringer min man när lillan ska i eller ur spjälsängen annars tar jag hand om resten på egen hand. Med jämna mellanrum tittar jag till mina nya vänner och känner att de fortfarande finns där. Visst gör det ont, ibland så man bara vill gråta men det hör till. Vill man vara fin... Öste upp ett bad igårkväll, lagom med vatten så att inte bh:n riskerade att bli blöt och det var så skönt och avslappnande. Gjorde susen för ryggen och rekommenderas starkt. Lycka till nu alla tjejer, snart har ni också något mjukt att hålla i händerna när åskan går ;).