Bröstförstoring dec 2020 - Nordiska Kliniken - Stockholm * - extern

Var väldigt nervös kvällen innan och under förmiddagen till operationen. Dagarna före har varit en bergodalbana av tvivel och panik, men eftersom jag betalat och inte vill slänga pengar i sjön kände mig tvingad att genomgå operationen. Kanske var lika bra ändå. Vi får se.
Jag kom in till kliniken där jag fick ett omklädningsrum där jag skulle klä av mig till trosorna och ta på mig badrock, tofflor och op-mössa. Jag fick en cocktail med piller (antibiotika och smärtstillande) och hämtades sedan av Patrik. Jag hade bestämt mig ett par dagar före op för att placera inläggen framför muskeln just för att jag tränar mycket och ändå ska ha små implantat. Blev rekommenderad som minst 260cc bakom muskeln men precis framför operationen och med mitt nya önskemål tyckte Patrik att 220cc skulle bli bra med placering framför bröstmuskeln. Det kändes dock inte helt bra eftersom Patrik verkade stressad vilket gav en starkare känsla av osäkerhet hos mig, än hur jag blev bemött under min konsultation.
Hur som helst så sprang Patrik ut ur rummet efter att han ritat på bröstkorgen, fotograferat och anestesiläkaren kommer då in och frågar hur jag mår och om jag har några frågor. Han går igenom proceduren och vi beger oss in mot operationssalen. Där får jag lägga mig på en brits med morgonrocken över mig och mina armar spänns fast likt korsfästelse. Jag kände mig extremt utlämnad och nervös vilket de förmodligen kände av, så nedsövningen gick i ett nafs.
Jag blir väckt på uppvaket och är extremt trött och vimsig men kan heller inte sova då någon granne snarkar och den andre lyssnar högt på en ljudbok. Extremt irriterande så i min förvirring ber jag sköterskan säga till dem att vara tysta.
Piggnar sakta till men kan inte resa huvudet upp utan att bli illamående. Fick yoghurt och smörgås som tog evigheter att äta upp. Tänkte att jag vill ligga kvar tills jag känner mig säker på benen eftersom jag inte har någon som kommer och hämtar mig. Låg kvar i ca 6 timmar innan jag kände att jag började bli kissnödig och stadigare med yrseln. Ungefär nu började smärtan bli starkare så jag bad om mer att äta och mer Alvedon. 3 timmar senare kunde jag röra mig hemåt med taxi.
Gick och la mig direkt efter jag fick i mig dom tabletter jag fått utskrivna. Dagen efter var värst förmodligen för jag tänkte försöka ta så lite smärtstillande som möjligt vilket var en dålig idé. Jag tog allt som ordinerat förutom oxinorm som jag mådde pyton av. Var dum nog att kila hur brösten såg ut och det skulle jag inte ha gjort. Fick panik av att de såg helt mörbultade, svullna och som plastiga silikonbröst. Såg långt ifrån naturligt ut. Inte hjälpte det med spritpennan som de ritat överallt med. Såg så vanhelgat ut på ett sätt. Fick bara hoppas på att det skulle bli bättre. Dag 3 tog jag mig ut för en sakta promenad men hade fortsatt ganska ont. Dag 5 räckte det med Alvedon någon enstaka gång. Det mest smärtsamma var de tusen nålar som strålade mellan armhåla och vänster bröst. Fick andas igenom vissa smärt-”attacker” och har promenerat varje dag. I början kändes det sååå obehagligt att känna att något ligger och trycker bakom bröstvårtorna. Det ilade som bara den allt eftersom känseln började komma tillbaka. Ett par dagar innan 10-dagars återbesöket släppte smärtan och det har blivit bättre med varje dag. Det enda som gör ont nu är om bh-n trycker mot op-snitten under brösten. Känseln är tillbaka i bröstvårtor och huden runt omkring. Nästan så huden är ännu känsligare nu, vilket jag bara välkomnar. Nu efter 2 veckor får jag byta bh till en något sportigare och svullnaden/hårdheten börjar sakta avta. Det jag tampas med nu när chocken lagt sig är att bara bekanta mig med att jag ser annorlunda ut och skicka dem lite kärlek så kroppen ska acceptera dem.