Bröstförstoring dec 2020 - Nordiska Kliniken - Stockholm Markus Ehrström - Friron

Igår hände det! Jag fick äntligen tuttar! Jag vet att jag älskade att läsa operationsberättelser innan de var min tur, de kändes väldigt lugnande så jag vill själv vara så detaljerad som möjligt. Om jag missar nått eller om ni har en fundering, kommentera eller skicka ett pm för jag svarar mer än gärna.

Jag vill börja från början. Jag visste inte så mycket om varken implantat eller själva ingreppet. Så jag frågade vänner och kollegor som har gått igenom det om vilken klinik jag skulle vända mig till. Alla sa samma sak, gå till nordiska. Så jag bokade första bästa konsultationstid. De blev av en slump Marcus, men efter att jag hade fått bokningsbekräftelsen så började jag googla honom. Jag hittade massa positiva saker och bilder på bröst han gjort så jag kände mig lugn.

När jag väl skulle på konsultationen var jag såååå nervös. Jag anmälde mig receptionen, fick fylla i ett formulär om min hälsa. Själva väntrummet är väldigt fint inrett och var lugnande, även tjejerna som jobbar där gav ett väldigt varmt intryck. Efter några minuter kom Marcus ut och hämtade mig. Han var klädd i typiska läkarkläder så jag blev väldigt nervös (gillar inte riktigt läkare o sånt). Han ledde in mig i sitt patientrum och frågade om vad de är jag vill ha. Jag berättade att jag är nöjd med mina bröst men att jag bara vill att de blir lite större så att de matchar resten av kroppen. Han förstod verkligen och sa att jag har ju höfter och rumpa så jag skulle absolut klara av att bära upp lite större bröst utan att de skulle se fejkat ut. Jag fick först prova implantat som jag sa ta jag ville ha för att nå de resultatet jag vill ha, anatomiska 150cc. De såg verkligen ut som skit på mig. Marcus märkte direkt att jag blev besviken och inte alls kände mig bekväm. Så han frågade om jag kunde prova det han tyckte att jag skulle bli fin i. Jag svarade absolut och sa änne en gång; inga melon inlägg!! Men när jag väl provade så kom känslan av att de var rätt. Jag hade äntligen ”hittat” mina bröst. Jag kände mig så jävla snygg och proportionerlig, allt stämde bara. Jag vände mig till Marcus och sa att han verkligen hade så rätt, han kan sin grej. Så de slutade med att jag valde 340cc Motiva Ergonomix. Vi pratade om mentor och Motiva, fördelar och nackdelar. Vi pratade om själva ingreppet och han ritade upp samtidigt som han förklarade vilket för mig gjorde det hela lättare att förstå. Efter de fick jag träffa en assistent för att boka in en tid.

Firade med champagne direkt efter konsultationen för jag var så himla glad. Det kändes så orealistiskt att jag verkligen skulle bli ”hel”. Jättesvårt att förklara känslan men jag kan likna den med att man tatuerar sig, man har alltid känt som att den delen funnits på kroppen utan att nån annan kan se den. Man kompletterar bara sitt utseende med de man redan känner att man har. Jag vet de låter jätte flummigt men kan inte beskriva det på annat sätt.

Jag tog en tid väldigt långt fram för att det passade bäst med mitt jobb och privatliv. Cirka 6 veckor efter konsultationen. Men det fanns lediga tider inom 3 veckor efter konsultationen.

Nu när nedräkningen börjat blev jag medlem här och började läsa på om hur de skulle kännas efter. Många frågor började cirkulera i huvudet, kommer jag kunna jobba? Kommer jag klara av att vara själv? Vilka mediciner kommer jag få? Tänk om de blir skit vad händer då? Så jag började mejla med Marcus, och förvånansvärt så fick jag alltid svar samma dag. Han var lika lugn och pedagogisk i sina mejl som han var på konsultationen så det lugnade mig enormt mycket. Och de bäst var att han var liksom brutalt ärlig, typ som i vår diskussion om storlek och han sa rakt ut att han tyckte att en storlek var ful. Liksom han lindade inte in något för att vara fejk trevlig, ville jag ha nån som daltade med mig och bara gick med på allt jag sa så skulle jag byta kirurg sa han. För han vill inte göra ett dåligt resultat. Och de var precis de jag behövde och vill ha av en kirurg. Så jag kände bara attan kan sin sak och har erfarenhet av de här, o hans känsla av vilka implantat som passade mig stämde ju. Så jag litar blint på honom, han har verkligen vunnit mitt förtroende.

Sen fixade jag lite hemma. Förberedd matlådor, la ner saker till midjehöjd, köpte hem våtservetter o annat jag kunde tänkas behöva.

På den efterlängtade dagen!! Jag hade tid klockan 11 så kom till kliniken 10:20. Hade pratat med en kompis i telefonen innan ja gick in för att försöka lugna ner mig. Jag kände mig som ett barn på julafton, ville bara hoppa upp och ner. Jag anmälde mig i receptionen och fick vänta cirka 10 min innan de ledde in mig till ett omklädningsrum. De var väldigt fint, likt ett hotellrum nästan. Där kunde jag kolla på tv eller lyssna på musik om jag ville. Alla kläder förutom trosor fick jag lägga in i ett skåp med lås och så fick jag sätta på mig de fina operations kläderna (ironi). En morgonrock, tofflor och typ en badmössa för håret. Efter cirka en kvart kom min narkossköterska in och presenterade sig. Hon gav mig ett par tabletter som jag skulle ta i förebyggande syfte mot smärtan. Hon var verkligen världens gulligaste. Det första hon sa när hon kom in i rummet var; Oj vad taggad och glad du ser ut! Så vi pratade lite och skämtade. De kändes som om vi varit vänner i en evighet och att jag inte skulle in på en operation snart. Hon var tvungen att gå vidare till andra patienter så hon kilade iväg efter cirka 10 min. Så jag fortsatte kolla på tv och pilla på mobilen. Vid 11:30 kom Marcus och hämtade mig för att stämma av allt vi pratat om och ta bilder samt rita på mig. Jag sa till honom att om han upptäcker på bordet att jag borde byta profil eller cc så får han göra det. För jag litar fullt ut på hans kompetens och han förstod verkligen vilket resultat jag vill ha. Och han lovade att ta det han tycker ser bäst ut och tackade för förtroendet. Sen fick jag gå tillbaka till omklädningsrummet för att vänta på narkosläkaren. De gick väldigt fort, hon kom nästan på en gång efter att jag stängt dörren. Hon sa åt mig att gå på toa först sedan gick vi till operationssalen. Där fick jag hoppa upp på en brits och jag förklarade att jag är så himla rädd för nålar så när de fick inte berätta när de sätter in nålen i armen utan de var bara att köra på. Så hon började prata om julen och frågade hur mina planer var. Så jag märkte inte ens att de satt in den och att de börjat ge mig lugnande och börjat söva ner mig. Så mitt i vår konversation sätter hon en andningsmask över min mun och ber mig ta tre djupa andetag. Jag han till två sedan var jag helt borta.

På uppvaket vaknar jag av att min sköterska viskar mitt namn. Jag försöker fokusera blicken på henne men de går verkligen inte å. Jag flackar med blicken men känner ingen smärta eller illamående. Bara att de snurrar huvudet. Hon frågar hur jag mår och säger åt mig att blunda och somna om. Men jag vill ha min mobil och hon skrattar lite lätt och säger att jag inte kommer se nått alls på den lilla skärmen. Hon lovade att jag skulle få den sen om jag sov lite till. Så jag gick med på de. Blundade och vilade lite till, men kunde inte somna. Huvudet började vakna även om kroppen var utslagen och bara ville ligga stilla. Så vid 13:30 klickade jag på mitt larm och hon kom igen o tittade till mig. Hon bedömde då också att jag var tillräckligt vaken och med för att få mobilen o så frågade hon om jag ville ha något att äta. Vilket jag verkligen var, jag hade ju inte ätit något sedan klockan 20 dagen innan. Så jag fick världens bästa frukostbricka eller vad man ska kalla det. Den koppen kaffe var den bästa jag har druckit för jag var så otroligt sugen på just kaffe. Men fick även en god macka med ost, skinka och grönsaker på. Det var även choklad, pepparkaka och en yoghurt med müsli o bär. Jag åt allt väldigt långsamt utifall att jag skulle börja må illa men de gick jättebra. Efter att jag ätit upp kom min sköterska igen och frågade om jag ville ha nått mer så fick en till koppkaffe och mera äpplejuice. Och vi gick igenom min medicinlista och rekommendationerna om hur jag ska leva o tänka nu fram till mitt återbesök. Sen fick jag ligga kvar i sängen och vara ifred en stund. Jag smsade alla och kollade lite social medier. Sen kom Marcus förbi för att se hur jag mådde, han berättade att det blev implantatet vi pratat om och att han är helt övertygad om att jag kommer bli nöjd. Han var även noga med att säga att blir jag orolig, får funderingar igen så ska jag höra av mig; ”Ring eller kom in en gång för mycket istället för att du inte alls pratar med mig. Jag är med dig hela vägen och blir det några komplikationer så kommer jag hjälpa dig. Du är inte ensam i det här.”

Vid cirka 14:40 klev jag upp och gick på toa själv. Inget snurrande i huvudet eller illamående. Visst de var inte som att gå so vanligt, allt gick väldigt långsamt och jag kände mig som en tant när jag tog mig framåt. Men efter de så fick jag åka hem när jag ville. Tyvärr kunde inte min skjuts komma då så jag stannade till 16. Min sköterska kom med jämna mellanrum och fyllde på min dricka och gav mig mera choklad. Sen när de var dags att lämna så kunde jag klä på mig utan problem. Jag hade en omlott tröja på mig så jag behövde inte dra något över huvudet som tur är. Jag sa hejdå och begav mig hemåt. Under hela dagen och kvällen så har jag inte känt någon smärta. Det har varit ömt och känns som om jag varit med på världens jäkla bröstpass på gymmet. Vilket är ändå jätte skönt. Själva brösten är avdomnade, liksom när jag försiktigt har petat på dom så känns de lite som om de sover.

Nu dagen efter har jag hoppat över att ta Alvedon vid vissa tider för att jag har inte känt behovet att ta dom. Jag har varit ut på promenad, kollat på serier, lästa lite böcker och sovit middag på soffan. Men helt ärligt mår jag oförskämt bra. Visserligen kan jag inte lyfta armarna ovanför huvudet och kan ju inte lyfta nått direkt men smärtan har inte kommit än. Jag har inte vågat öppna bh och kolla än så vet inte hur blåslagen jag ser ut men allt känns bra. Jag är nöjd med storleken och hur allt har gått. Och kliniken ringde under förmiddagen för att hör hur jag mår. Bemötandet ifrån personalen har varit toppen. Jag hade ställt in mig på att det skulle kännas mera som en rullbands upplevelse men det var allt annat än de.

Nu hoppas jag att de håller i sig att jag mår så här bra och med de har en snabb återhämtningstid. Men all nervositet och nojande, var för mig helt onödigt. Jag bor själv och har katter som husdjur som jag måste kunna ta hand om och jag kommer inte ha några problem att klara mig som de verkar nu.

För att avsluta det hela, var inte allt för orolig. Prata med din kirurg och var ärlig och exakt i era diskussioner. Och det är värt de i slutändan, man blir så nöjd.

Hoppas att de här har hjälp någon. Jag kommer lägga upp bilder snart, när jag vågar öppna bh-n och börja titta. Men vill lägga upp bilder med jämna mellanrum så att ni får se hela läkprocessen ?