Tandkronor & bryggor

I praktiken är “kronor och broar” ett samlingsnamn. Det som skiljer behandlingar åt är framför allt hur mycket tand som behöver bearbetas, vilket material som väljs, samt hur konstruktionen tillverkas och fästs.

1. Undersökning, planering och förbehandling

Först görs en klinisk undersökning och ofta röntgen/bedömning av:

• Om tanden/tänderna har tillräckligt med frisk tandsubstans kvar för att bära en krona eller fungera som brostöd.
• Bettförhållande och belastning.
• Om tandkött eller karies/infektion behöver behandlas först.

Det är också vanligt att man behöver åtgärda en tand (t.ex. rotfylla) innan den kan byggas upp och kronförses.

2. Tandpreparation: att skada plats och stabilitet

För en krona slipas tanden ner för att skapa plats för materialet och en form som gör att kronan kan sitta stabilt.

Om tanden är kraftigt förstörd kan den behöva byggas upp först (ibland med pelare/stift), så att kronan får en stabil “kärna” att fästa på. TLV:s åtgärder beskriver detta som t.ex. laboratorieframställd pelare med intraradikulärt stift eller klinikframställd pelare med intraradikulärt stift.

3. Avtryck/scan, temporär lösning och tillverkning

Efter slipning tas antingen ett digitalt avtryck (scan) eller ett traditionellt avtryck. Ofta får du en temporär krona/bro i väntan på den permanenta, särskilt om behandlingen görs i flera steg.

Själva kronan/bryggan kan:

• Tillverkas på laboratorium (klassisk väg).
• Tillverkas med CAD/CAM (digital framställd konstruktion), beroende på klinikens utrustning och materialval.
4. Materialval (och varför det spelar roll)

Vanliga material vid kronor och broar är:

• Helkermaik/glaskeramik (t.ex litiumdisilikat) - ofta bra estetik, särskilt framtänder.
• Zirkonia (en mycket stark keramik) – ofta bra för hög belastning, särskilt längre bak.
• Metallkeramik (keramik på metallstomme) – etablerad teknik med god hållbarhet.
• Helgjuten metall (t.ex. guld) – mycket hållbart men inte tandfärgat.
5. Cementering/bondning: hur det fästs

Kronor och broar fästs med dentalt cement. Vilken typ som används beror på material och konstruktion – många helkeramiska konstruktioner behöver ett kompositcement för att få tillräcklig retention.

Efter cementering kontrolleras passform och bett, och ibland behöver man finjustera kontakterna så att belastningen blir jämn.

6. Tandbryggor: olika principer

Konventionell tandstödd brygga

Den vanligaste typen när en tand saknas: tänderna på var sin sida om luckan slipas ner och fungerar som brostöd. Det gör behandlingen effektiv, men innebär också att man preparerar tänder som annars kanske hade klarat sig utan kronor.

Etsbro/resin-bonded bridge (vävnadsbevarande alternativ i vissa fall)

Etsbroar syftar till att ersätta en tand med minimal avverkning på stödtanden/tänderna.

Du har oftast bäst förutsättningar för ett stabilt och långsiktigt resultat när:

• Munhälsan är stabil (ingen obehandlad karies, inga pågående infektioner, tandköttet är i god kondition).
• Tanden som ska kronförses har tillräckligt med frisk struktur kvar (eller kan byggas upp på ett hållbart sätt).
• Bettet är rimligt stabilt och konstruktionen kan utformas utan att få “orimlig” belastning.

Du kan vara en sämre kandidat (eller behöva förbehandling/annan metod) om du till exempel:

• Har kraftig tandpressning/gnissling och samtidigt en bettsituation som ger hög punktbelastning på kronor/broar (ökar risken för fraktur, lossning eller att stödtänder överbelastas).
• Har avancerad tandlossningsproblematik som gör stödtänderna osäkra som brostöd.
• Har mycket hög kariesrisk/uttalad muntorrhet där risken för sekundärkaries vid kronkanter blir en avgörande faktor.

För just glaskeramiska etsbroar är man ibland mer restriktiv vid uttalat tandslitage, icke-vitala stödtänder, omfattande emaljförlust på stödtanden samt vissa djupa/komplexa bettförhållanden.

• Fördelar jämfört med stora fyllningar: Kronor kan ge en mer “omslutande” förstärkning när tanden är sprucken, kraftigt lagad eller rotfylld och där fyllning har sämre prognos.
• Fördelar jämfört med avtagbara proteser: Broar sitter fast och kan upplevas mer stabila och naturliga i funktion än avtagbara alternativ.
• Fördelar jämfört med implantat i vissa fall: Om en patient inte vill/kan göra implantat, kan en tandstödd lösning vara ett rimligt alternativ.
• Nackdelar jämfört med implantat: En tandstödd brygga kräver att intilliggande tänder prepareras, vilket är irreversibelt och kan öka risken för framtida problem på stödtänderna (t.ex. sekundärkaries, behov av rotbehandling).
• Nackdelar jämfört med ortodonti: Om grundproblemet är tandposition/tandlucka som egentligen hade kunnat lösas med tandreglering, kan en bro bli en mer “protetisk genväg” jämfört med att flytta tänderna och bevara naturlig vävnad.
• Nackdelar över tid: Kronor och broar kan behöva bytas. Broar är dessutom ofta mer sårbara eftersom hela konstruktionen påverkas om en stödtand får problem.
• Nackdel: biologisk/hygienrelaterad risk: Kronkanter och bryggkonstruktioner kan skapa mer retentiva zoner nära tandköttet. Det betyder inte att problem måste uppstå – men det gör marginalpassform, kontur och uppföljning extra viktiga.