Åh, följer! Längtar tills dagen så jag också kommer var sådär klantig/pinsam/smart ;)

Blev opererad i förrgår och igår när jag kom hem skulle jag bunkra upp med en massa kuddar och kasta mig i soffan för att avlasta lite för ryggen. Jag har alltid haft en "kan själv"-inställning och när mamma frågade om jag behövde någon hjälp så svarade jag så klart "nejdå, jag kan själv". Så jag lägger försiktigt upp kuddar mot soffan där jag tänker att ryggen ska vara och sedan sätter jag mig ner och lutar mig försiktigt tillbaka. Jag har dock missbedömt precis ALLT som går att missbedömma. Rumpan kom för långt från kuddarna, benen kunde jag inte styra alls och ryggen landade delvis på kuddarna och delvis på soffryggen. Så där ligger jag med benen på golvet, rumpan på soffkanten, ryggen halvt utanför kuddmuren och huvudet så nära soffryggen att hakan tar emot i bröstet och jag såg verkligen eländig ut.. När jag sen kallar på mamma med den konstiga rösten man får när man trycker hakan mot bröstet så kommer hon in i vardagsrummet och när hon ser mig viker hon sig dubbel av skratt och måste gå därifrån för att lugna ner sig innan hon kan hjälpa mig upp! Usch vad det måste sett förfärligt ut, hahaha!

Vilken underbar tråd detta är :-) Härligt att så många vill dela med sig.

Åh det här var det roligaste på länge

Haha, ja herregud vad man känner igen sig i mycket.

Jag hade en ganska enkel post op tid, hade problem med byxorna och att lyfta men annars inget.
Däremot fick jag operera om ena bröstet för två veckor sen, denna gången hade jag inte förberett sambon på att jag kanske behövde hjälp. För jag hade ju en arm kvar.

Men mitt i natten två dagar efter open smög jag upp för att kissa. Vi har ett gammalt hus och toadörren brukar sitta rätt hårt i karmen. Så där stod jag, hoppandes tyst på tå och kände att snart går det inte längre samtidigt som jag försökte få upp dörren genom att dra i kanten på dörren (har inget dörrhandtag). Tillsist börjar jag tyst gråta och tänka "får nog gå ut och kissa" precis då hör sambon mitt snyftande och går ner, skrattar och öppnar lätt dörren till mig.
Herregud vad liten jag kände mig

Fy vad rolig läsning!! Skrattar så jag gråter! Å många tillfällen kan man känna igen!
Hade problem med att det varade i början! Så fick order om luftning. Efter lite tabletter så blev jag trött och la mig på soffan. Somnade till i enbart pyjamasbyxor, vaknade till och inbillade mig att jag missat tiden för hämtning av barnen! Så reser mig upp och upptäcker att jag hade 4 orienterare från skolan från tomten!! Så där stod jag tejpad iförd endast pyjamasbyxor. Så nu klassas man väl som snusktant på skolan! De såg lite lätt chockade ut!!

Åh, riktigt rolig tråd! Jag väntar ju på att min op ska komma, kan redan se mig själv svärandes o gråtandes haha! Kaffeincidenten hoppas jag att jag ska slippa. Faaan ta den som ställer kaffet där den faktiskt ska vara haha!

Hahaha åh vad jag skrattar!

Jag gick runt på gatorna med böjda knän och händerna hållandes på brösten. Sänkte mig ännu mer när jag skulle ner för en trottoarkant, inbillade mig att lägre nivåer var bättre och att brösten inte skulle skumpa. Jag var aldrig med om det men var rädd för att det skulle hända. När det kom bilar på gatan tänkte jag ju som vanligt att "jag hinner", varje fall slutade med att bilarna fick stanna för jag gick så otroligt långsamt och försiktigt (fortfarande med böjda knän och händerna på brösten, även en tofs som min pojkvän satt upp...) nyinflyttad i området också haha!

Jag började även skolan (ny skola & klass) 1,5vecka efter min op... Har oräkneliga gånger kommit på mig själv sitta och klämma och trycka på brösten på föreläsningar, känner efter vart de mjuknat och var jag har känsel respektive ingen känsel. Händer flera gånger vare timme, undrar vad folk fått för intryck av mig haha. Har därför börjat sätta mig längst bak i klassrummet tills jag får detta under styr, kändes som det bästa för oss alla haha!

Hahahaaaa! :)