Första avsnittet som heter typ hängpattar och sillisar :)

Förra veckan gjorde jag tillslut min op. Jag har haft flera olika tankar om att jag borde kunna vara nöjd med min kropp som den är och att det är idioti att skära i en fullt fungerade kropp. Har också en dotter som är nyss fyllda fem och kände att jag var tvungen att berätta för henne att jag skulle opereras för att jag inte visste vad som väntade smärtmässigt. Hennes första fråga var då om hon också var tvungen att göra det när hon blev stor. Jag sa nej men om hon vill det så är det okej för det är hennes kropp och hon bestämmer över den.j så här i efterhand så har hon inte brytt sig ett dugg i att mina tuttar är större. Sen Tror jag att man som mamma är en bättre förebild om man ör nöjd med sin kropp även om något är fake än att man går och är missnöjd men ”äkta”! Lycka till med beslutet!

Har tänkt som du. Sen sket jag i de, för blir man nånsin redo? Första barnet, andra barnet blabla. När är de rätta tillfället? Jag lever bara en gång oxå.... man kan alltid ta ut sen om man så vill. De var oxå ”emot” den jag var, jag skulle inte göra sånt men inge fel om andra gör, men jag nej då, även fast jag ville. Ibland måste man bara kasta sig ut oxå tänkte jag.

Jag känner absolut igen mig i "är jag redo"-tankarna.
Jag har tänkt på och planerat denna operation i 10 år nu, och jag var 13 år när jag först kände att jag vill göra det. Jag var väldigt mobbad mellan 10-18 års ålder, både för att jag alltid varit väldigt kort och för att jag inte haft bröst som de andra tjejernai klasserna. Jag slutade växa när jag var 10 år, både på längden och i bysthöjd, och det var då alla andra skjöt iväg åt alla håll.
Jag spenderade därför många år med att tänka att jag skulle genomgå denna operation för andras skull. För att jag skulle bli "godkänd" i samhället, för att jag inte skulle bli mobbad. All denna mobbning för min kropp ledde både till ett 10 år långt självskadebeteende och en (som det känns nu) livslång ångest. Men efter alla dessa år med ångest och depression känner jag nu att jag aldrig kommer göra något för någon som behandlar mig illa och utan respekt.

Jag är tillräckligt vuxen nu för att själv få bestämma vad jag vill/inte vill göra med min kropp. Jag genomgår denna bröstförstoring för MIN skull, för att jag verkligen vill det - men inte för att göra någon annan nöjd och glad, för vad någon annan tycker spelar inte riktigt någon roll. Jag är glad över min kropp redan nu, den har tagit mig så långt i livet, men jag känner också att jag kan bli snäppet gladare med större bröst.

Ser att vi har ganska lika utgångsläge kroppsligt Ailosliv. Ser fram emot När jag kan se bilder. Har du tagit nån före-bild?

Misssx wrote:

Ser att vi har ganska lika utgångsläge kroppsligt Ailosliv. Ser fram emot När jag kan se bilder. Har du tagit nån före-bild?

Ja, väldigt lika. Vad spännande att följa dig som tagit steget! :) Jag fegar lite än och kan inte bestämma mig för vart jag ska på konsultation... :/
Läser här inne varje dag och velar, men börjar alltmer fundera på att lägga framför muskeln, får för mig att det ska kännas mest naturligt... Vill inte ha några jättepattar heller, men är samtidigt rädd för att få för små så jag känner mig missnöjd. Det är så svårt! Jag vill ju ändå ha en liten idé om hur jag vill ha det innan konsultationen.... :/

Jag är också rädd för att vakna och tycka de är för små... På första konsultationen sa jag att jag vill ha stora men ändå naturliga, så vi kom fram till mycket bra - och så sista konsultationen innan op bestämmer vi den slutgiltiga storleken.