Alla mina vänner vet men senaste gången jag berättade för min mamma blev hon helt hysterisk. Så jag kommer nog att inte berätta för henne den här gången och ligga lågt tills det inte går att dölja längre.

Jag valde att berätta för mina närmaste som jag visste att jag skulle behöva hjälp av. Min mamma har själv gjort operationer så det kändes inte som någon grej, hon förstår. Dock kände jag att det tog emot mer att berätta för min pojkvän. Kändes lite som att jag behövde försvara mitt beslut. Jag har inte berättat för någon vän än, men tänker att det kanske kommer framåt. Eller så gör det inte det. Det är ju egentligen inget någon annan har något med att göra. Men har inte gjort så stora så det är också fullt möjligt att andra inte reagerar så värst på det i vanliga kläder.

Gällande barnen har jag inte berättat. Jag vill helst inte ha den diskussionen med min dotter nu som är i tidiga tonåren och går igenom förändringar i sin egen kropp. När hon är äldre och har en bra självkänsla känns det lämpligare. Men frågar barnen kommer jag svara ärligt, fast de kanske inte riktigt kan förstå.

r550magic wrote:

Alla mina vänner vet men senaste gången jag berättade för min mamma blev hon helt hysterisk. Så jag kommer nog att inte berätta för henne den här gången och ligga lågt tills det inte går att dölja längre.

Ska du göra större implantat?
Tråkigt att hon blev hysterisk.. Hoppas hon reagerar bättre nästa gång, om hon kommer märka.. :)

Jag berättade bara för min mamma innan. Trots att jag viste att hennes reaktion skulle bli dålig. Berättade efter att jag varit på konsultation och bokat tid. Av praktiska skäl var jag tvungen att berätta (behövde hundvakt under en period i samband med OP) samt så ska man ju ange några kontaktpersoner på patientsamtycket.

Nu efteråt har jag även berättat för en till kvinnlig släkting och några få vänner. Det är jobbigt med negativa reaktioner samtidigt stärker de mig, man ska göra som man själv vill, det som känns bra och som man själv mår bra av! Och skita i vad alla andra tycker!! <3

Oj jag har inga problem med att prata om att jag ska operera mig.

Pratat med min chef, fått semester godkänd (ville inte ta sjukskrivning, tyckte det känns fel), kollegorna i teamet vet också, vänner, familj ink sonen som är 22..
Tycker inte det är något att skämmas över (men vi är alla olika) och om någon skulle ha något negativt att säga är det deras åsikt och jag bryr mig inte för jag gör detta för mig själv och ingen annan <3

Har fått kommentaren "Men du är fin som du är, du behöver väl inte operera dg?!" Som sagt deras åsikt men dom behöver inte leva i min kropp. Mina bröst är fina men har fått punka, dom ska få första hjälpen bara :)

Jag är dessutom lite stolt att jag nu sparat ihop pengar till operationen på några månader, en operation jag ville göra redan i 18 års åldern (av annan anledning än nu, då hade jag Inga bröst)

Stora kramar till er alla

Jag har pratat om att jag vill förstora mina bröst i så otroligt många år så att berätta det på jobb, vänner och närmsta familj var inga konstigheter. Alla är glada för min skull men säger också att jag är fin som jag är. Tycker dock att det är skönt att de är stöttande eftersom att det trots allt är min kropp som jag gör vad jag vill med 😊

Jag känner precis samma oro. Tänker att de ska få fel intryck och tro att jag gör det för någon annans skull!
Som någon sa, de har fått punka och behöver fyllas upp igen. Jag är orolig att berätta för mamma men ännu mer för min pappa. Han kommer inte alls förstå. Jag kanske faktiskt inte ens berättar det för dem, om det nu är möjligt..

Jag postade om det en massa på Facebook till och med, haha. Jag har ingen energi att lägga på folks åsikter längre heller. Har till och med rätt ut sagt att tjejen jag dejtar gillar att jag förstorade dem, men åas så är det väl rätt tydligt att jag gör det för min egen skull. Min mamma är inte så glad för skönhetsoperationer, men jag bara sa att jag tänkte göra det och det var inga diskussioner (inte för att hon har något att säga till om, men ändå). Hon tycker väl förvisso att jag borde nöja mig nu, när jag säger att jag vill ha större, men jag upplever inget dömande varken där eller från andra. Det är min kropp och mitt liv, om folk får fel intryck så säger det mer om dem än mig, och det är ett bra sätt att sålla ut folk jag inte vill ha i mitt liv.

Tänker att man inte har någon informationsplikt. Att man gör det för sin egen skull. Har inte berättat för mina föräldrar fast det var en vecka sedan operation, vill inte oroa dem. Blev fint omhändertagen av en av mina systrar. Gör detta för min skull som ingen annan har att göra med.

Helt rätt, nu har min mamma också gjort sillisar efter amning så tror hon har förståelse som tur är. Men andras åsikter vill man gärna vara utan. Jag är nog mest orolig för min partners föräldrar som redan trodde jag gjort silikon när jag var gravid…. Tog upp det med min kille på ett nedlåtande sätt dessutom. När det bara var hormoner och bröstmjölk förmodligen.