Läkaren på vårdcentalen skriver bara remissen. Det är KIRURGEN som beslutar OM och i så fall vad som ska göras utifrån ditt landstings kriterier. Du får antagligen först ett brev från kirurgmottagningen som en bekräftelse på att dom mottagit din remiss och ungefärlig väntetid. Antagligen kan du få besked av kirurgen samma dag du träffar honom! Räkna med att du kan få vänta rätt länge innan du får träffa en kirurg du är nog ingen högprioriterad patient. Får du sen ett positivt svar och funderar på att använda dig av vårdgarantin så tag noga reda på vad som gäller! Vilka kan du vända dig till? Har landstinget avtal med någon? Hur funkar det med betalningsförbildelse? osv. osv
Lycka till!!!
Tack för lyckönskning! Ber om ursäkt att jag inte varit så aktiv, men det blev så jobbigt att hoppas, fundera etc, så jag har inte vågat tänka på det mer än som är oundvikligt.
Först fick jag en läkartid, var såå nervös innan. Väl där brast det och jag kunde knappt prata, skakade och hade mig, blev stressad och jäkligt irriterad på mig själv rent ut sagt.. nu hade jag ju chansen..?? Iaf, fick en ny tid en vecka senare. Skrev ett brev, ifall att jag inte skulle kunna prata, som jag hade med mig. Gick mkt bättre, även om det kändes helt overkligt att jag visade brösten för ngn. Läkaren (kvinnlig) var mkt bra, tog kopia på mitt brev som hon skickade med remissen.
För en vecka sedan (en lördag) när jag var på stan ringer telefonen, de har väldigt tryck på bröstenheten men hade en ledig läkartid en vecka senare (idag).
En ssk och läkare följde med in på ett rum, och läkaren bad mig beskriva mitt problem. JA, då brast det igen! Jösses, men det kändes som att jag hade gett upp om att ngn skulle förstå och att det skulle vara möjligt att ens fixa. Hade känslan att jag hade fått tiden så att de skulle kunna bocka av mig i statistiken typ, men att "söka för sånt där, när folk kommer hit och har CANCER"..
Hursomhelst, tvingade mig att prata och det var nästan fysiskt jobbigt, kändes som om jag bara praatade och pratade.. ingen sa nåt, så jag fortsatte. Sen pratade läkaren, han verkade väl insatt i tubulära bröst och hade opererat sådana. Både han och ssk kändes genuina på något sätt, inte dömande som jag först tänkte.
Så fick jag visa brösten, jobbigt men då hade jag väl fått någon overklighetskänsla att "kanske, kanske..?". Fick klä på mig, och läkaren förklarade att han sett mycket värre. Att iom utgångsläget skulle det bli ett bra resultat. Det han funderade på, var om jag skulle kunna se dem som normala efteråt.. de kommer ju vara opererade, jag kommer få en helt annan byst, inte alls lik min nuvarande. Jag sa något om att jag inte ville få liksom uttalade "silikonbröst", han sa att det är silikonbröst jag kommer få vid en ev operation.. Att iom att jag är lång och byggd "rejält" så kommer det bli stora implantat. För annars kommer formen inte bli bra, och det är den som är av prio 1. Iom att han bedömer min missbildning som relativt lätt, skulle det även vara relativt lätt att få ett mycket bra resultat. Svår missbildning = svårare.
Det blev varken ja eller nej, vad jag förstått. Han behöver känna att jag skulle kunna bli nöjde efter en operation, och vill träffa mig igen om 2-3 veckor.
Jag vet inte hur jag ska tolka det, vågar inte hoppas, men det känns ju nästan elakt om han bokar in om det är uteslutet med op? Och jag upplevde honom som att han förstod att det här inte var någon nyck för mig. Men han behöver veta att en operation skulle göra skillnad för mig. Att jag redan nu ska omvärdera vikten av hur brösten ser ut, och fundera på hur tanken med en helt annan byst känns. Det kommer inte bli bra med enbart att "sno ihop" och liksom göra sig av med det tubulära, han menar att det vore klokt att försöka eftersträva en byst som ser ut att passa på mig. En byst ingen skulle reagera på på badstranden etc.
Det där sista fick mig att le, jag var väl.. 12 år sist jag var på en badstrand..? Haha, 20 år.. vilket kanske visar i den orimliga fixering jag sysslat med.
Oavsett besult, har han ju rätt. Jag har allt att vinna att ta semester från tankar på brösten. Låta dem styra mina val. Så jag tänker börja med att sluta tejpa dem, och försöka se mig mer som en helhet inte någon med en kropp varav en del är missbildad. Resten är ju inte det! Och, när jag satt där i väntrummet innan besökt och led med typ alla kvinnor som var där (och automatiskt tänkte att de hade cancer) så gav väl även det lite perspektiv. Får jag operation beviljad, bara vetskapen kommer lätta mitt hjärta.. Först vid en operation kommer jag kunna pusta ut. Och jag förväntar mig inte superdupersnygga bröst, utan ett par bröst som ser ut så som man tänker sig att de gör. Ett par bröst som ingen skulle reagera är vad jag vill ha, haha, konstigt det låter.
Hursomhelst, håll nu alla tummar och tår, jag fick förtroende för honom och bara att ha blivit tagen på allvar känns hoppingivande.
Först tänkte jag att väntan inte kommer bli lätt, men jag tänker göra den lätt genom att tänka att jag inte har något som är värre än att det kan korrigeras. Ska updatera er så fort jag har något att komma med! :)
sökte genom landstinget för 11 år sen..kom in i kön som prioritet 7..längst ner alltså..trots att de var supersmå o jag mådde dåligt psykisktgrät som satan på första mötet av all stress o ångest..de tog kort..o allt...(de var inte tubulära).efter en 5 år kastade de ut mig ur kön...pga av nedskärningar o annat skit..jag började spara själv..och nu 12 år senare från remissen har jag mina 75D/80 C..helt underbart att känna sig som en hel kvinna..lycka till men överdriv så mkt du kan(man är ju ledsen men jag menar, försök inte hålla inne känslorna) samt gråt många tårar annars har jag inte mkt tilltro till deras sympati.. lycka till..verkligen
Jag orkade inte bråka med vården så jag tog den "enkla" vägen och betalade själv, mycket pengar men det där med att klä av sig och förklara sina problem... tycker verkligen du varit stark!
sökte genom landstinget för 11 år sen..kom in i kön som prioritet 7..längst ner alltså..trots att de var supersmå o jag mådde dåligt psykisktgrät som satan på första mötet av all stress o ångest..de tog kort..o allt...(de var inte tubulära).efter en 5 år kastade de ut mig ur kön...pga av nedskärningar o annat skit..jag började spara själv..och nu 12 år senare från remissen har jag mina 75D/80 C..helt underbart att känna sig som en hel kvinna..lycka till men överdriv så mkt du kan(man är ju ledsen men jag menar, försök inte hålla inne känslorna) samt gråt många tårar annars har jag inte mkt tilltro till deras sympati.. lycka till..verkligen
Ojoj, 5 år och sedan "ute"... ja, det låter ju inte direkt upplyftande! Vad skönt att du äntligen fick dina bröst till slut.
Jag har tänkt att operationen delvis är pga tubulära (men mild deformitet enl läkaren), men även så klart pga att jag inte känner att jag kan leva normalt med dem.
Blir jag ledsen blir det antingen som nu, tårar (vilket kändes rätt fånigt iom att på andra sidan väggen sitter det förmodligen ngn med cancer..?).. Eller så blir jag liksom inte helt närvarande, att allt känns overkligt? För så kändes det i slutet, när jag försökte höra vad han sa.
Tänkte att de skulle rekommendera mig till psykolog istället iom mina tårar, därför jag verkligen försökte ta mig samman, att "Nu har jag chansen att förklara".
Usch, när jag tänker på vad du råkade ut för, förhoppningar och sedan efter så lång tid besvikelse, vågar jag inte hoppas alls - det känns ju elakt att inge förhoppningar.
Ang att betala själv vill jag inte gå in på det helt, men ett förhållande slutade med att jag fick skulder som inte är mina, men som jag betalar av. Det är mitt "sparande" nu, så innan det är klart kan jag inte spara till op. Dessutom har jag barn, och efter att ha levt som medelinkomsttagare med sparande och god levnadsstandart sedan pga ovan få vända på varje krona och leva på lägstanivå.. Ja, det skulle kännas för egoistiskt då att använda det första ihopskramlade till op, istället för barn som inte har ngn del i varför ekonomin blev "fel" men ändå drabbats.
Vilket ju i sig knappast är ett argument för att få landstingsop, och heller inte något jag tagit upp. Det är pga tubuläriteten och allt det medför som det vore en sådan lättnad med op.
Jag orkade inte bråka med vården så jag tog den "enkla" vägen och betalade själv, mycket pengar men det där med att klä av sig och förklara sina problem... tycker verkligen du varit stark!
Tack! =)
Ja, fy, här har man gömt brösten hela livet, och så är det inte ens ngn man älskar och som älskar en som får se.. Men dem jag träffat har varit över förväntan, jag vet inte om de kan förstå, men de har bett sig proffesionellt och det har jag uppskattat. Man hör ju mest om motsatsen, och tex på bb var de allt annat än professionella, samt när jag i ett par mån sökte för svårt att amma, så det var lite det bemötandet jag kanske var beredd på. Att "en vuxen kvinna inte skäms över sina bröst, ska det vara så märkvärdigt att visa, alla ser vi olika ut". Men nej, inget sånt, bara vänligt och rent medicinsk undersökning liksom.
jag tycker inte du ska tappa hoppet även om det hände mig, jag orkade inte bråka med dem..kanske skulle ha överklagat och sagt att ja tar livet av mig osv..
Vad hjälper det om de skickar dig till en psykolog om det är brösten som är problemet, låt dem inte köra med dig..
Jag sa att jag vill känna mig hel som kvinna när jag atr av mig kläderna, jag gör det för mig och inte för att få killar..du kanske träffade en bättre läkare än jag gjorde, min va ganska ung..hmm..och hoppas du får högre prioritet+du ska inte ha dåligt samvete om kvinnor med cancer får hjälp med sina bröst, du tar ju inte deras tid direkt..de får ju automatiskt högre prioritet..alla har sina anledningar och alla är lika värda.
Hej!
Har läst ovanstående story och är nyfiken, fått svar från kirurgen än?
Lycka till!!
Ja, nu äntligen verkar det hända något..! =) *hoppas, hoppas*
Tack för lyckönskning! Ber om ursäkt att jag inte varit så aktiv, men det blev så jobbigt att hoppas, fundera etc, så jag har inte vågat tänka på det mer än som är oundvikligt.
Först fick jag en läkartid, var såå nervös innan. Väl där brast det och jag kunde knappt prata, skakade och hade mig, blev stressad och jäkligt irriterad på mig själv rent ut sagt.. nu hade jag ju chansen..?? Iaf, fick en ny tid en vecka senare. Skrev ett brev, ifall att jag inte skulle kunna prata, som jag hade med mig. Gick mkt bättre, även om det kändes helt overkligt att jag visade brösten för ngn. Läkaren (kvinnlig) var mkt bra, tog kopia på mitt brev som hon skickade med remissen.
För en vecka sedan (en lördag) när jag var på stan ringer telefonen, de har väldigt tryck på bröstenheten men hade en ledig läkartid en vecka senare (idag).
En ssk och läkare följde med in på ett rum, och läkaren bad mig beskriva mitt problem. JA, då brast det igen! Jösses, men det kändes som att jag hade gett upp om att ngn skulle förstå och att det skulle vara möjligt att ens fixa. Hade känslan att jag hade fått tiden så att de skulle kunna bocka av mig i statistiken typ, men att "söka för sånt där, när folk kommer hit och har CANCER"..
Hursomhelst, tvingade mig att prata och det var nästan fysiskt jobbigt, kändes som om jag bara praatade och pratade.. ingen sa nåt, så jag fortsatte. Sen pratade läkaren, han verkade väl insatt i tubulära bröst och hade opererat sådana. Både han och ssk kändes genuina på något sätt, inte dömande som jag först tänkte.
Så fick jag visa brösten, jobbigt men då hade jag väl fått någon overklighetskänsla att "kanske, kanske..?". Fick klä på mig, och läkaren förklarade att han sett mycket värre. Att iom utgångsläget skulle det bli ett bra resultat. Det han funderade på, var om jag skulle kunna se dem som normala efteråt.. de kommer ju vara opererade, jag kommer få en helt annan byst, inte alls lik min nuvarande. Jag sa något om att jag inte ville få liksom uttalade "silikonbröst", han sa att det är silikonbröst jag kommer få vid en ev operation.. Att iom att jag är lång och byggd "rejält" så kommer det bli stora implantat. För annars kommer formen inte bli bra, och det är den som är av prio 1. Iom att han bedömer min missbildning som relativt lätt, skulle det även vara relativt lätt att få ett mycket bra resultat. Svår missbildning = svårare.
Det blev varken ja eller nej, vad jag förstått. Han behöver känna att jag skulle kunna bli nöjde efter en operation, och vill träffa mig igen om 2-3 veckor.
Jag vet inte hur jag ska tolka det, vågar inte hoppas, men det känns ju nästan elakt om han bokar in om det är uteslutet med op? Och jag upplevde honom som att han förstod att det här inte var någon nyck för mig. Men han behöver veta att en operation skulle göra skillnad för mig. Att jag redan nu ska omvärdera vikten av hur brösten ser ut, och fundera på hur tanken med en helt annan byst känns. Det kommer inte bli bra med enbart att "sno ihop" och liksom göra sig av med det tubulära, han menar att det vore klokt att försöka eftersträva en byst som ser ut att passa på mig. En byst ingen skulle reagera på på badstranden etc.
Det där sista fick mig att le, jag var väl.. 12 år sist jag var på en badstrand..? Haha, 20 år.. vilket kanske visar i den orimliga fixering jag sysslat med.
Oavsett besult, har han ju rätt. Jag har allt att vinna att ta semester från tankar på brösten. Låta dem styra mina val. Så jag tänker börja med att sluta tejpa dem, och försöka se mig mer som en helhet inte någon med en kropp varav en del är missbildad. Resten är ju inte det! Och, när jag satt där i väntrummet innan besökt och led med typ alla kvinnor som var där (och automatiskt tänkte att de hade cancer) så gav väl även det lite perspektiv. Får jag operation beviljad, bara vetskapen kommer lätta mitt hjärta.. Först vid en operation kommer jag kunna pusta ut. Och jag förväntar mig inte superdupersnygga bröst, utan ett par bröst som ser ut så som man tänker sig att de gör. Ett par bröst som ingen skulle reagera är vad jag vill ha, haha, konstigt det låter.
Hursomhelst, håll nu alla tummar och tår, jag fick förtroende för honom och bara att ha blivit tagen på allvar känns hoppingivande.
Först tänkte jag att väntan inte kommer bli lätt, men jag tänker göra den lätt genom att tänka att jag inte har något som är värre än att det kan korrigeras. Ska updatera er så fort jag har något att komma med! :)
Se trådsvar! Tack för lyckönskning, hoppas hoppas nu! =)
sökte genom landstinget för 11 år sen..kom in i kön som prioritet 7..längst ner alltså..trots att de var supersmå o jag mådde dåligt psykisktgrät som satan på första mötet av all stress o ångest..de tog kort..o allt...(de var inte tubulära).efter en 5 år kastade de ut mig ur kön...pga av nedskärningar o annat skit..jag började spara själv..och nu 12 år senare från remissen har jag mina 75D/80 C..helt underbart att känna sig som en hel kvinna..lycka till men överdriv så mkt du kan(man är ju ledsen men jag menar, försök inte hålla inne känslorna) samt gråt många tårar annars har jag inte mkt tilltro till deras sympati.. lycka till..verkligen
sökte för 12 år sen skulle det ju vara
Håller verkligen tummarna för dig!
Jag orkade inte bråka med vården så jag tog den "enkla" vägen och betalade själv, mycket pengar men det där med att klä av sig och förklara sina problem... tycker verkligen du varit stark!
Ojoj, 5 år och sedan "ute"... ja, det låter ju inte direkt upplyftande! Vad skönt att du äntligen fick dina bröst till slut.
Jag har tänkt att operationen delvis är pga tubulära (men mild deformitet enl läkaren), men även så klart pga att jag inte känner att jag kan leva normalt med dem.
Blir jag ledsen blir det antingen som nu, tårar (vilket kändes rätt fånigt iom att på andra sidan väggen sitter det förmodligen ngn med cancer..?).. Eller så blir jag liksom inte helt närvarande, att allt känns overkligt? För så kändes det i slutet, när jag försökte höra vad han sa.
Tänkte att de skulle rekommendera mig till psykolog istället iom mina tårar, därför jag verkligen försökte ta mig samman, att "Nu har jag chansen att förklara".
Usch, när jag tänker på vad du råkade ut för, förhoppningar och sedan efter så lång tid besvikelse, vågar jag inte hoppas alls - det känns ju elakt att inge förhoppningar.
Ang att betala själv vill jag inte gå in på det helt, men ett förhållande slutade med att jag fick skulder som inte är mina, men som jag betalar av. Det är mitt "sparande" nu, så innan det är klart kan jag inte spara till op. Dessutom har jag barn, och efter att ha levt som medelinkomsttagare med sparande och god levnadsstandart sedan pga ovan få vända på varje krona och leva på lägstanivå.. Ja, det skulle kännas för egoistiskt då att använda det första ihopskramlade till op, istället för barn som inte har ngn del i varför ekonomin blev "fel" men ändå drabbats.
Vilket ju i sig knappast är ett argument för att få landstingsop, och heller inte något jag tagit upp. Det är pga tubuläriteten och allt det medför som det vore en sådan lättnad med op.
Håll tummar, som sagt!
Tack! =)
Ja, fy, här har man gömt brösten hela livet, och så är det inte ens ngn man älskar och som älskar en som får se.. Men dem jag träffat har varit över förväntan, jag vet inte om de kan förstå, men de har bett sig proffesionellt och det har jag uppskattat. Man hör ju mest om motsatsen, och tex på bb var de allt annat än professionella, samt när jag i ett par mån sökte för svårt att amma, så det var lite det bemötandet jag kanske var beredd på. Att "en vuxen kvinna inte skäms över sina bröst, ska det vara så märkvärdigt att visa, alla ser vi olika ut". Men nej, inget sånt, bara vänligt och rent medicinsk undersökning liksom.
jag tycker inte du ska tappa hoppet även om det hände mig, jag orkade inte bråka med dem..kanske skulle ha överklagat och sagt att ja tar livet av mig osv..
Vad hjälper det om de skickar dig till en psykolog om det är brösten som är problemet, låt dem inte köra med dig..
Jag sa att jag vill känna mig hel som kvinna när jag atr av mig kläderna, jag gör det för mig och inte för att få killar..du kanske träffade en bättre läkare än jag gjorde, min va ganska ung..hmm..och hoppas du får högre prioritet+du ska inte ha dåligt samvete om kvinnor med cancer får hjälp med sina bröst, du tar ju inte deras tid direkt..de får ju automatiskt högre prioritet..alla har sina anledningar och alla är lika värda.