Håller med Vivalaboobs det handlar om ens välmånende.

Och strumpan...det är inte lätt med bröst hur de än ser ut. Vare sig de är stora eller små.

Jag fick bröst tidigt, 11-12 år och då stora bröst. Att fortfarande vara barn men ändå ha en vuxen kvinnas bröst har verkligen också haft sina sidor.

Att bli uppklämd av tre-fyra killar som velat klämma på brösten, alltid haft blickar på fel ställen, små testoronstinna gossar som inte förstår gränser. Kommentarer som juver....så många gånger jag har gråtit i ren frustration över att ha så stora, att aldrig få vara i fred.

Men det var när jag var en liten tjej, nu älskar jag ändå storleken på mina bröst, vill inte vara utan den men det är också det enda jag gillar med mina bröst. 

Skäms så för att ta av bh;n, vill helst inte se mig själv naken i en spegel. Och att visa sig naken första gången för någon man är intresserad av och tycker om, det har gjort mig illamående av nervositet. Mer än ett föhållande har runnit ut i sanden för att han trott att jag inte tyckt om honom och inte varit intresserad längre. När det har varit min ångest över att visa mig naken som har hindrat mig. Med dessa två sladdriga körtelpåsar har jag aldrig känt mig vacker/snygg/sexig utan bara ful, ful, ful. Och det är så, kan man inte älska sig själv så kan man inte riktigt slappna av och älska någon annan heller.

Shit det här blev djupt :)

Jag rekommenderar inte att man nojar, däremot att man gör sina val gällande ingreppet utifrån vilka "bieffekter" man absolut inte kan tänka sig att leva med, resp vilka som känns mer hanterliga, samt att man vet med sig att man har den mentala orken att klara en ev komplikation. Känner man att det blir världens undergång för en ifall nåt måste göras om, bör man kanske skjuta på op tills man kan hantera en sån sak...

Jättefint skrivet "sockerdricka". Känner igen mig i de du skrivit. Bra tråd :)))) kram

Piiiiinsamt!! Skrev fel namn. Blev rörd av "strumpans" inlägg..... Jättefint skrivet strumpan, känner igen mig :))))

Strumpan wrote:

Att vara en vuxen kvinna utan bröst är för mig helt obefintligt.

Idealet för man och kvinna är skapat sen länge tillbaka och en kvinna ska vara försedd med bröst smal midja breda höfter och en fin liten putrumpa och är man då som mig född utan bröst så fattas något i detta ideal. 

Att ha bröst är så inpräntat i ens huvud redan från unga unga år, jag vet 7 åringar som står och speglar sig och undrar när brösten kommer börja växa och undrar när det är dags att få köpa sin första bh.

Jag speglade mig länge länge vid unga år, hoppades att mina bröst hade växt från en dag till en annan men icke.

När vi kom upp runt tonåren så såg jag hur alla mina tjejkompisar fick bröst, de började bära bh och kunde ha snygga tröjor, eller ja tröjor som var snygga på dom men inte på mig just för att jag inte hade några bröst och där är vi även tillbaka på ideal och det rätta- kläder för kvinnor är sydda för att passa med ett par bröst.

Jag blev mobbad, hånad och fick en del smeknamn under mina yngre år av tonåren, plankan, plattfisken,myggan,myggbetten osv är de ord som jag aldrig kommer att glömma.

Att inte våga byta om på gympan för man visste blickarna man skulle möta, man visste kommentarera man skulle få höra och att aldrig få vara med och jämnföra och prata kring bh:ar och vart man köpt dem osv, sånt som är roligt precis i början.

Jag höll mig undan gymnastiken och framförallt de gånger vi skulle åka med skolan och bada.

Tiden gick och mina obefintliga bröst förblev ofefintliga tills jag blev runt 16 år och jag fick en antydan till bröstveck, men en 65A för att vara 16 år var inget att komma med.

Jag förblev en badkruka och jag förblev hon med inga tuttar, hon som aldrig har vistats på en strand i bikini, hon som inte kunde handla kläder på damavdelningen för att de bara hängde.. 

Min dröm blev ett par bröst om jag så skulle betala för dem själv! Mitt psykiska måeende drev mig till mina tankar runt plastikkirurgi och jag var säker redan vid unga tonårs år på att det får kosta vad det vill, det får bli komplikationer om de så blir, jag ska göra allt för ett par bröst!

Sagt och gjort, vid vuxen ålder så bokade jag tid för en operation trotts vetskapen om alla dess komplikationer som kan uppstå men för mig var ett psykiskt välmående viktigare än komplikationer och inget kunde bli värre än vad det redan var..

 

Nu sitter jag här med två bröst, psykiskt välmåeende och den osäkra tjejen/kvinnan som aldrig varit på stranden under sitt liv(läs från när man fick gå på stranden själv ålder) hon som aldrig kunnat köpa en bh eller en snygg topp, hon finns inte..

Det som finns er en kvinna som älskar att ligga och sola på stranden, frossa i bh:ar och som gärna går till badhuset..

 

Tänk vad ett ideal, vad ett inpräntat ideal kan göra med en människa! Redan från så unga år veta vad man ska och inta ska ha.. De är galet men sant och för mig så var verenda tanke på en komplikation så liten jämnfört med min lycka till ett par bröst..

 

Sry för en novell men här har ni mina tankar kring detta!

Man vill ju se kvinnlig ut. Kände mig inte så kvinnlig som nära platt och mådde inte bra av att knappt ha några... Dock känner ja att ja skulle varit mer påläst, upptäckt denna sidan innan op. Skulle valt något större mä samma bredd el nåt bredare kanske,  men hp eller nåt. Ska på återbesök i morrn och ska ta upp detta och min muskelpåverkan, får se va dom säger?