Vid en full/stor bukplastik sys delade magmuskler ihop, naveln får en ny plats och överskottshud skärs bort. Ärret kan vara olika långt beroende på mängden överskottshud, och i normalfallet sitter det just under troskanten och ca från höftben till höftben. Men man kan också behöva lägga ett lodrätt snitt uppemot naveln om det är mycket hud som ska tas bort där.
Dagen den 10 maj 2011 började ungefär som en vanlig dag då jag börjar jobba kl 7. Klockan ringde 5.15 och konstigt nog hade jag sovit hela natten. La mig dock senare än jag brukar kvällen innan. Väckte stora sonen och lämnade honom på fritids 6.15. Ingen frukost, inget kaffe!
Gjorde den 30/11 2009 bröstlyft, bröstförstoring samt en bukplastik på Citadellkliniken i Landskrona. Detta är något av det bästa jag gjort. Buken är underbart fin nu efter fyra graviditer även om själva operationen var tuff så var det väl värt det! =0) Fixade även till brösten men tyvärr uteblev det önskade resultatet och därför ska detta göras om imorgon 4/4 2011. Ser fram emot att det fixas till även om det blir ett ankarlyft denna gången! =0)
Jag kom till kliniken tidigt eftersom jag var först ut. Fick ett rum, lite papper att fylla i och bytte sedan om till morgonrock.
Min operationsberättelse börjar egentligen med en väldigt stor viktiminskning. Man skulle kunna skriva en hel roman om min viktresa, men det är inte den som är viktig här - det är ju operationen.
Efter en lång, lång tid i väntan (jag påbörjade resan redan tre år innan själva operationen blev av) var det slutligen dags den sista maj 2010. Jag hade förberett mig minutiöst, ty jag visste att det skulle bli en lång tid i "invaliditet" (som jag själv uttryckte det).
Tänkte berätta lite om min stora dag när mitt liv förändrades...
Kvällen innan var man oerhört nervös och samtidigt jätte pirrigt... Gick och la mig i någorlunda tid men vaknade kl 05 och kunde inte sova... kl 06.30 gick jag och duschade med dactusan.. och bytte till rena kläder.Kl 7.30 så körde min man mig till kliniken där jag skulle infinna mig kl 08.00.
Den 26 oktober vaknade jag otroligt tidigt och var "lätt" nervös. Nu skulle det äntligen ske... Magen skulle bort!
Jag genomförde den sista "Descutantvätten" tog på mig rena bekväma kläder och tog min lilla väska som var färdigpackad... Helt plötsligt kändes det som om jag var på väg till förlossningen... (o det var 17 år sen sist!).
Min man skjutsade mig till kliniken och sa lycka till... det kommer att gå bra (kvällen innan hade jag sagt till mina stora barn att jag hoppades att min fåfänga inte skulle göra dem moderslösa..) och sen steg jag in på Art Clinic.
Jag skulle inte vara på kliniken förrän kl 11 men jag gick ändå upp med övriga familjen på morgonen och gosade lite extra med barnen. Innan barnen gick ut till bilen kramade jag om dem länge och så fort dörren stängdes bröt jag ihop och grät. 
Tänk om det var sista gången som jag kramade dem, jag fick med andra ord en rejäl släng av ångest. Som tur var gick det över rätt snabbt, behövde nog släppa på nervositeten...