Jag kan inte andas, får panik och gråter för att jag tar fel beslut och att allt blir pankaka och jag måste ta ut implantaten, kunde inte gå till jobbet idag för jag har sovit så lite inatt.

Du är inte ensam.

PS. har du verkligen implantat på bilderna??? man ska inte fylla i implantatinfo på förebilder, blir missvisande i galleriet för folk som letar info

Ang panik är ni inte ensamma. Jag har Panikångest o Panikattacker i 3 år nu... Var jätterädd att jag skulle bara dö av rädsla o svimma mitt på gatan. Men när jag väll kom in på kliniken, var jag lung. Man får ju lungnande mediciner av dem så du behöver inte oroa dig. Dukan ju tom fråga efter lugnande av din läkare.

Jag äter Cipralex (antidepressiva) mot panikattacker i ett år nu. De hjälper verkligen. Kan inte tänka mig leva igen som jag gjorde, med starka panikattacker VARJE DAG, NGR GR PER DAG.

Oj, oj känner igen mig så väl. Jag, som annars är lugn som en filbunke var rena rama nervvraket veckan innan operationen. 

Kände att jag var sjävdestruktiv som frivilligt ville att någon skulle skära i mina friska, välfungerande små bröst. Var även orolig för att jag skulle få panik över att ha något främmande i kroppen och vela ta ut dem efter ett tag. Allt förgäves liksom. Sedan var jag orolig att få för stora bröst, vad omgivningen skulle säga (de flesta jag känner är helt emot allt som inte är "naturligt"). Samtidigt tänkte jag på att jag i 10 år funderat på detta, inte velat duscha i offentliga duschutrymmen och aldrig skulle kunna tänka mig att visa mina bröst för någon annan än min sambo (och jag är egentligen inte direkt pryd). På ett sätt har jag alltid känt mig väldigt kvinnlig, speciellt inombords men brösten gjorde så att jag mer såg ut som 14 år i kroppen, inte som 29 år. Tankarna for runt som bara den.

På operationsdagen kunde jag knappt prata, skakade i hela kroppen och väl på operationsbordet kollade jag faktiskt efter utgången. Ville bara blåsa av allt. Sedan blev allt svart. När jag vaknade upp vågade jag först inte titta på mina bröst men sjuksköterskan övertalade mig.  Dagarna som följde var jag så fullproppad med mediciner pga. jag åkte på en massa komplikationer. Då undrade jag vad jag ställt till med, hur jag kunde göra min familj så orolig och ångrade bara allt. 

MEN nu har det gått en vecka och nu springer jag till spegeln hela tiden och tittar på mina små nya bröst :) Är så lycklig att jag vågade genomföra detta trots alla rädslor och tvivel. Är även glad att jag väntade i 10 år. Har inte varit mogen att göra detta tidigare. 

Tror det är ett sundhetstecken att du tänker mycket. Det är också ett sätt att förbereda sig mentalt. Lyssna till din magkänsla, den brukar leda en rätt :)

Känner också samma sak, panik gör jag rätt, tänk om något händer o man inte får se sina barn igen ja tankarna flyr.
Själv skall jag op i morgon bitti
När skall du op pingu??

pingu123 wrote:

stackars, kan inte vara lätt. jag har aldrig haft panik förr, men i och med att op närmar sig så kan jag få små attacker. Hoppas de går över. men oroar mig för minsta lilla, och det är ett stort beslut att ta, därför känns allt såå jopbbigt.

 

Har någon ångrat sitt beslut? är det svårt att sova>? ligga på sidan, magen, gosa med sin kille. i dagsläget med icke opade bröst bryr man sig inte om dom ligger klämmda eller pressade. efter op måste man alltid vara på sin vakt me brösten??

Jag har inga som helst problem med att ligga på mage eller sidan, 

känner inte så mycket av dom när dom ligger "pressade".

Så jag känner knappt av att dom finns där alls :)

Hoppas du blir lugnare snart och att allt går bra :)

jag undrar också över det där med profiler.. har sönderammade taxöron;-) vad rekomenderas för profil då... enligt mig borde de vara hög?!.. på konsultationen pratade han inte om profil, så som håg, låg eller mellan.. jag har kollat på implantatshemat och vad jag kan utläsa så ligger jag på typ mellan?!

Ang runda eller anatomiska så är det väl mer en smaksak hur man bäst gillar dom:-) har inte hört att det ena eller andra ska vara bättre för urammade bröst?! kanske snarare anatomiska ser bäst ut?!

Om din panikångest.. jag känner med dig.. men har inte börjar oroa mig så mycket än, är så lång tid kvar för mig..men jag vet att det kommer jumer det börjar närma sig!! Håll ut.. detkommer att gå jättebra!! 

Jag känner också precis som dig pingu123! Skapade precis en tråd själv där jag undrar om andra känt likadant som jag nu själv gör och om det är normalt. Just nu är jag sjukt rädd när jag insett att det är 5 veckor kvar till op, men samtidigt är det ju detta jag vill, men tänk så nervös och orolig man ändå kan vara :( Men då sitter vi i samma båt och jag hoppas att det går bra för dig ändå!