Vet inte vart jag ska ta vägen !!

Kan det inte vara så att din kille gillar dina bröst även om du inte gör det?

Jag vet då att min man gillar alla världens storlekar och former på dem, alltså inte bara det man själv ser som idealbrösten. Ofta dömmer man också sig själv ganska orättvist eftersom man fokuserar på alla de detaljer som man är missnöjd med..

Har du kanske möjligheten att ta ett extrajobb på kvällar eller helger för att spara?

Jag vet tyvärr inte mycket om landstinget och så, men jag vet att du inte borde ge upp!! Fortsätt ringa till olika vårdcentraler/sjukhus. Prata med olika personer tills du hittar en som är bra. Jag har pratat med flera olika teraputer/psykologer av andra anledningar och det var endast den sista jag pratade med som faktiskt brydde sig. Sen kanske det är lättare att prata med en kvinna om bröst? Kanske har män svårt att förstå, när alla bröst "ser bra ut" för dem.. :/

Sen med din kille, han tycker säkert att det inte är några fel på dina bröst! Men för vissa killar kan "fantasitjejer" se väldigt annorlunda ut, men de vill inte ha HA eller VA ihop med fantasitjejen... Bara en fantasi liksom. (typ jag tycker min kille är snyggast i världen men kan fortfarande dregla över dressman-reklamen för kallingar ;) )

Jag tycker att du har en bra möjlighet nu att prata med folk och jobba på ditt självförtroende. Om du hade haft pengarna och skaffat silikon direkt, hade det löst alla problem? Försök att inte tänka på pengar eller hur lång tid osv... Kämpa!! Kämpa för att hitta en psykolog du kan prata med, som lyssnar och förstår. Det kommer kännas som en enorm lättnad, och då tror jag att hon/han som förstår dig och din smärta kommer ge dig en remiss och då är bollen plötsligt i rullning...

Styrkekramar!

Hej tjejen!

Jag förstår dig att du tycker att det är jobbigt och att man sj är ens största kritiker... Jag tycker att du ska komma ihåg att du har all tid i världen på att genomgå en bröstoperation. Jag själv väntade i flera år tills jag kände mig både mer mogen (bättre omdöme i vilka typ av implantat och storlek jag ska leva med) och "rik" nog att genomföra op.

Bröst är inte hela personen, det är ju bara en liten del av dig.

Det löser sig! ;)

Jag önskar att folk fick se hur mina bröst ser ut så ni förstår hur fula dom faktist är ..

Du jag har varit där du är och nu har jag opererat dem och det var värt allt att få dem gjorda. De är inte så runda och snygga som jag skulle vilja men de är iaf såååå mycket bättre. Innan var de vidriga, hade aldrig sett ett par som såg ut som mina innan jag hittade det här med tubulära på nätet... Mitt tips är att prata med nära och kära och försöka få ett lån från någon av dem. Sedan fixa ett extrajobb för att kunna betala tillbaka. Jag önskar att jag gjort mina långt tidigare!! Var målinriktad, då hittar du ett sätt att få dem fixade, lycka till!!

Jag har 0 kr i inkomst, tog ett lån från medical finance med min pappa som medlåntagare. Jag tog lån på 25.000 :-och betalar tillbaka 1101:-/månad i två år. Kolla upp de, kan du inte jobba in lite svarta pengar per månad och betala av ett sådant lån?:)

Vännen lilla... Jag känner så med dig och jag önskar jag kunde göra nåt för att du inte ska låta det ta så fruktansvärt mycket av din energi och din ork att vara den du faktiskt ÄR. Du ÄR ju inte dina bröst!

Men jag vet hur det känns när hela ens existens kretsar runt brösten och man nästanbrister i gråt så fort de visar ett par fina på film... och det gör de ju givetvis varenda gång man råkat släppa tutt-tankarna ett tag... För din egen skull, försök verkligen bryta den här negativa tankespiralen! Vänd den till konkreta försök att hitta en lösning, annars blir du tokig. Det är inte till nån glädje för vare sig dig själv eller någon annan att du låter den här känslan dominera ditt liv, i värsta fall förstör det mer än brösten själva skulle kunna göra. Jag talar av erfarenhet. Jag har haft många såna år. Många år av BH på dygnet runt och vid sex, undvikta bad och gemensamma duschar, vånda inför utflykter och semesterar där jag inte vetat hur jag skulle dölja mig.

Mina bröst var inte just tubulära, men hängiga, och sen efter misslyckad kirurgi var det nästan ännu värre än med en naturlig defekt, för då rådde jag ju dessutom för den själv - och trodde inte det fanns hjälp att få.

Man blir nästan besatt av tankar som börjar "OM ändå..." och "Tänk om inte..." och så målar man upp en helt orealistisk bild av hur underbar världen vore, bara man hade vackra bröst. Man ser framför sig hur allt skulle vara annorlunda, det blir en fixering som är lika osund som vilken mani som helst. Och det är inte i första hand brösten som gör allt det där, utan ens egen känsla inför dem!

Du behöver inte börja tycka om dem, det är inte det jag "förväntar mig", men tillåt dig att tycka om dig själv! Just nu tror jag du "straffar" dig med de här negativa tankarna, precis som en anorektiker straffar sig med svält, för hennes problem är att hon är "tjock". Men varför straffa dig för något du aldrig har rått för? Andra tycker ju om dig, för den du är, och ser inte dina bröst som någon stor del av din person. Ta fasta på det och försök leva ett bra liv, medan du funderar över hur du ska gå vidare med att skaffa pengar och operera dig (och bli under tiden säker på att operation verkligen är den rätta lösningen för dig).

Det värsta är om du vänjer dig vid att se på dig själv som ful och äcklig, för då hänger den attityden kvar även om du opererar brösten - och då hittar du snart något annat fel att hänga upp dig på.

Jag tycker du ska prata med din kille om att han borde avstå från de där bilderna på andra tjejer, eftersom de gör dig så ledsen.Förklara att du verkligen inte är nöjd med dina bröst och att du gärna skulle vilja, men har väldigt svårt att kunna, lita på det han säger om att de är fina, eftersom hans handlingar tyder på något annat. Det handlar inte om vad han har "rätt" att göra och inte, den diskussionen är inte relevant. Det har att göra med hur det får dig att må och om han bryr sig om den saken... Om andras bröstbilder är så viktiga för honom att han struntar i hur det får dig att känna, visar det ju tydligt hur han ser på ert förhållande och dig, och det kan du ju tala om för honom. Att inte finna dig i att bli kränkt är dessutom ett bra steg mot bättre självkänsla. :)

Du är skyldig dig själv att göra det bästa av ditt liv. Och du har länge kvar att leva, så lägg rätt kurs redan nu.

Stor kram och lycka till!

Jag förstår precis hur du känner dig, jag har själv (fortfarande) tubulära bröst som jag har skämts för ända sedan jag började utveckla bröst och insåg att mina såg underliga och fula ut i jämförelse med alla andras. I flera år har jag gått omkring och känt mig ful och aldrig riktigt förstått varför mina bröst såg så underliga ut och varför jag aldrig kunde hitta en behå som passade - vare sig jag köpe större eller mindre storlek hjälpte inte då axelbanden ständigt var för långa även i det kortaste läget och brösten jämt envisades med att vila hoppa ut ur behån.

Jag har som sagt alltid känt att något var fel med mina bröst men jag förstod inte att mina bröst aldrig utvecklades normalt, utan istället skämdes jag som att det på något sätt och vis var mitt fel och att det var någonting som jag helt enkelt måste leva med resten av livet då jag aldrig ens tänkt tanken på att jag kunde operera mig. När jag var 18 år försökt jag prata om mitt missnöje med mina bröst med min expojkvän vars svar var att jag antagligen, precis som en av hans exflickvänner, bara behövde träna upp bröstmuskeln för att rätta till slappheten. Hans svar kändes som ett slag rätt i ansiktet då det för mig framstod som han påstod att jag helt enkelt var lat som inte tränade och att det var onödigt att jaga upp sig för en sån liten sak.

Det är så lätt hänt att man försöker efter lång tid ta till sig det mod som behövs för att prata med någon om sitt missnöje för att endast mötas av total oförståelse och avsaknad av stöd. Det är viktigt att man vid dessa tillfällen ser till att inte nedslås av motgången utan att istället försöka vara så rättfram som möjligt och förklara exakt vad man känner för den person man tyr sig till (för att vara helt ärlig så är det ju oftast så att man av skam håller tillbaka lite första gången man berättar för nån om sina bröst), eller helt enkelt inse att det inte var rätt person att prata med och därför försöka ty sig till nån annan som kommer at förstå ditt problem. För tro mig, det finns många därute (föräldrar, pojkvänner, kirurger, psykologer) som kommer att förstå dig och kunna ge dig den hjälp du behöver.

För ca ett år sedan tog jag äntligen mod till mig och berättade för min pojkvän hur jag kände och blev förvånad över hur otroligt öppen och förstående han var inför mina problem. Han fick mig för första gången i mitt liv att inse att det var ett problem som kunde fixas så länge jag var villig att söka efter de rätta lösningarna. Det var han som föreslog att jag kunde uppsöka en kirurg för konsultation och hjälpte mig även att finna en lämplig kirurg genom att fråga runt bland sina vänninor som hade genomgått operationer (själv kände jag ingen som opererat sig och visste varken in eller ut över var och hur man skulle börja processen). Processen har varit långsam (jag har endast nu lyckats boka in ett datum för operation) då jag inte vetat hur jag skulle betala operationen och eftersom jag vill vara säker på att jag gör rätt val vad gäller implantat, placering och kirurg. Men jag har låtit det ta den tid som det har tagit eftersom jag insett att om jag har levt med de här brösten i ca 12 år så kan jag uthärda ett tag till. Och förvånandsvärt nog så skäms jag inte alls för mina bröst nu som jag gjorde för ett år sedan. Efter att ha pratat med min pojkvän och efter att ha träffat en mycket förstående kirurg som konstaterade att mina bröst var defekta, så är det som att en tyngd har lyfts från mina axlar och jag inser nu att det inte är värt att skämmas för någonting som jag inte har någon inverkan över. Det är inte mitt fel att mina bröst ser ut som två säckiga påsar, det är helt enkelt så jag föddes.

Som många andra medlemmar har påpekat tidigare så tror jag det är viktigt att du inte hakar upp dig alldeles för mycket på dina bröst, sist och slutligen så är de bara en liten del av den du är. Jag säger inte att du inte ska försöka hitta lösningar för att kunna fixa till dina bröst om det är det du vill, men jag tror det är viktigt att du först inser att det inte är något som du behöver skämmas över och att du låter det ta den tid det tar då det trots allt inte finns nån tidsbegränsning för när du måste operera dem. Vill du fixa till dem så kommer du att hitta en lösning så småning om och medans du väntar så mår du bara sämre av att stressa upp dig över det hela och få panik över hur dina bröst ser ut. Använd istället den här tiden (och det här forumet) konstruktivt till att informera dig om dina alternativ (implantat, placering, kirurg, komplikationer, etc.) för att du sedan kan ta ett välinformerat (och snabbt) beslut när du väl lyckats hitta ett sätt att betala för din operation. 

Lycka till!

Det är så fint att det finns forum som detta där man kan "prata" med andra personer som har varit med om samma sak och som känt samma frustration och förtvivlan över sina bröst. Och ännu mer fantastiskt är det när man lär känna människor, till exempel ens egen pojkvän, som är så förstående och stöttande.

Jag hade aldrig ens övervägt möjligheten att operera mig innan jag träffade min pojkvän eftersom att jag kände att de brösten jag hade var min "nitlott" här i livet, och därtill att jag växte upp i en familj som är väldigt mycket för det "naturliga" (min mamma använder aldrig smink och mina föräldrar är totalt emot allt vad gäller piercing, tatuering och andra modifikationer av kroppen). Så jag hade liksom växt upp med idén att en bröstoperation var tabu och någonting som bara ytliga personer gjorde eftersom jag aldrig en pratat med någon som gjort en plastikoperation. Min pojkvän däremot känner många tjejer som opererat sig och tyckte därför att det var självklart att jag skulle operera mig om det skulle få mig att må bättre.

Idag skäms jag inte för mina tubulära bröst och har inte samma problem att prata om dem med andra som jag hade tidigare, men jag har fortfarande problem med idén att andra människor (i min umgängeskrets t.ex.) ska få reda på att jag planerar att operera brösten och få fel uppfattning om det hela, att de kommer att se mig som en ytlig "tuttlisa". Jag vet inte varför, men jag har fortfarande problem att likställa t.ex. en bröstförstoring med korrigering av tubulära bröst då jag känner de inte är samma sak eftersom operationen jag ska genomgå är en korrigering av missbildning. Jag tycker att det är hemskt att jag fortfarande tänker så och skäms lite för det då jag tycker att alla har rätt att genomgå en bröstoperation och har lika giltiga orsaker till varför de vill göra det. Det gläder mig att du är stolt och jag hoppas att även jag en dag ska känna mig stolt och modig nog att stå upp för det faktum att jag valt att operera brösten!

Guldskor och la gringa: Vad fint det e att läsa era inlägg. Alla e vi olika mer elr mindre.

Jag tycker du ska vänta med en bröstop tills du är minst 20. Jag opererade mig nu när jag är 24, och är glad att jag inte gjorde det tidigare. Eller jag bestämde mig för ca 2 år sen och hade råd först nu, och innan dess var jag inte mogen för att ta en sånt beslut. Iofs är alla olika, men tycker man ska ha lite mer kött på benen än en 18åring.

Lycka till!

jag är inte 18 utan 19 , snart 20 .
alla är vi olika och olika mognad och jag är mogen för vilket beslut som helst ..

tack för kommentaren .