hehe, vad kul det är att höra om era mammors kommentarer :) När jag berättade för min mamma (över telefon), så drog hon en stor suck och avslutade med :"ja, jag är inte förvånad". Det är inte första gången det kommer på tapeten nämligen.. har pratat om det sedan jag var 16-17 nånting. Jag blir 26 i år. Såå.. Ja, hon förstog ju att jag skulle göra det förr eller senare. Hon stöttar mig fullt i mitt beslut, men är såklart också orolig för att jag ska få komplikationer osv..
min mamma verkade knappt bry sig när jag nämnde det första gången, skämtade typ lite om de :) och de va hon som gjorde jag kunde göra detta :) hon erbjöd sig o låna ut pengar för hon visste hur mkt jag vill det här :) Vem vet, våra mammor kanske med blir sugna på o göra en bröstförstoring när dom ser hur snygga vi kommer bli :D
—
25 år
168 cm / väger ca 54kg.
Mått: första op: 15 september 2010 på Citadellkliniken av Jörg Bohn.
La i 390cc hög profil Perthese Sensitive genom armhålan delvis bakom muskeln.
Mycket spännande läsning! Fick mig att fundera mer på vad min egen mamma tycker..
Jag berättade för båda mina föräldrar samtidigt, min pappa, förnuftig och myndig som han är, frågade om risker, om jag kollat upp klinik och kirurg ordernligt osv.. Mamma kom med en massa riktigt dumma argument i stil med "Då kan du inte åka till Australien, vad ska de tycka, de är ju mer naturfolk", *Bättre att ha stoppning i en för stor BH, det är ju ändå bara din sambo som kommer se dem utan..." "Bara du väntar ett år kommer du inte att vilja göra det längre". Jag svarade duktig och förnuftigt på pappas frågor och kommentarer men jag var nog inte så förstående som jag borde varit mot mamma, orkade inte bemöta så dumma argument.
Jag förklarade att jag berättade för dem för jag ville ha en ärlig, öppen relation med dem, att det skulle vara jobbigt att genomföra utan deras stöd, osv.. Byggde på med sådant för att få dem vänligt inställda varav pappa sa flera gånger att han var väldigt tacksam att jag berättade och att han ändå kan förstå att det är något vissa personer vill göra, i hans egna ord: "Bättre det än en tatuering".
Mamma fortsatte spotta ur sig konstiga argument och jag lyssnade inte så mycket på det örat.. Nu i efterhand blir jag orolig, tänk om det var hennes sätt att säga att hon är helt mot det? Skulle vara fruktansvärt jobbigt att ha ont efter op och vilja krypa till mamma för tröst och få ett iskallt "Skyll dig själv" till svar..
hehe, vad kul det är att höra om era mammors kommentarer :) När jag berättade för min mamma (över telefon), så drog hon en stor suck och avslutade med :"ja, jag är inte förvånad". Det är inte första gången det kommer på tapeten nämligen.. har pratat om det sedan jag var 16-17 nånting. Jag blir 26 i år. Såå.. Ja, hon förstog ju att jag skulle göra det förr eller senare. Hon stöttar mig fullt i mitt beslut, men är såklart också orolig för att jag ska få komplikationer osv..
min mamma verkade knappt bry sig när jag nämnde det första gången, skämtade typ lite om de :) och de va hon som gjorde jag kunde göra detta :) hon erbjöd sig o låna ut pengar för hon visste hur mkt jag vill det här :) Vem vet, våra mammor kanske med blir sugna på o göra en bröstförstoring när dom ser hur snygga vi kommer bli :D
25 år
168 cm / väger ca 54kg.
Mått:
första op: 15 september 2010 på Citadellkliniken av Jörg Bohn.
La i 390cc hög profil Perthese Sensitive genom armhålan delvis bakom muskeln.
Fick Muscle Flex
Mycket spännande läsning! Fick mig att fundera mer på vad min egen mamma tycker..
Jag berättade för båda mina föräldrar samtidigt, min pappa, förnuftig och myndig som han är, frågade om risker, om jag kollat upp klinik och kirurg ordernligt osv.. Mamma kom med en massa riktigt dumma argument i stil med "Då kan du inte åka till Australien, vad ska de tycka, de är ju mer naturfolk", *Bättre att ha stoppning i en för stor BH, det är ju ändå bara din sambo som kommer se dem utan..." "Bara du väntar ett år kommer du inte att vilja göra det längre". Jag svarade duktig och förnuftigt på pappas frågor och kommentarer men jag var nog inte så förstående som jag borde varit mot mamma, orkade inte bemöta så dumma argument.
Jag förklarade att jag berättade för dem för jag ville ha en ärlig, öppen relation med dem, att det skulle vara jobbigt att genomföra utan deras stöd, osv.. Byggde på med sådant för att få dem vänligt inställda varav pappa sa flera gånger att han var väldigt tacksam att jag berättade och att han ändå kan förstå att det är något vissa personer vill göra, i hans egna ord: "Bättre det än en tatuering".
Mamma fortsatte spotta ur sig konstiga argument och jag lyssnade inte så mycket på det örat.. Nu i efterhand blir jag orolig, tänk om det var hennes sätt att säga att hon är helt mot det? Skulle vara fruktansvärt jobbigt att ha ont efter op och vilja krypa till mamma för tröst och få ett iskallt "Skyll dig själv" till svar..