Jag har bara fått positiva reaktioner- från de som märkt/sett något. De flesta som känner mig vet att jag velat göra op sedan jag var 15år (nu 34) så de blev väl inte så förvånade att det blev gjort rätt vad det var! :-) Min son är oxå 5 och min dotter är 8, men de har faktiskt inte märkt att mamma har fått bröst!! De tänker nog inte så, eller ser på en på det sättet, man är "bara mamma" liksom! :-)

Eftersom jag tillhör dem som funderat länge på att operera mig kände jag inför min konsultation att jag troligen bara skulle höra och ställa de "bra" frågorna. Jag tog med mig min man och jag kan i efterhand erkänna att det var bra eftersom han hade en annan roll och ställde frågor som jag kanske inte vågat/velat ställa ..... sanningen kan vara jobbig om man bara vill se allt rosenrött   Eftersom min man dessutom var väldigt skeptisk till ingreppet var det en befrielse att han kände sig mer positiv inför min op samt att även han fick stort förtroende för personal på Citadell och den läkare som ska göra min op.

När det gäller barnen tycekr jag att det är en jobbig bit. Mina barn är lite större och är båda inne i en "bröstperiod" fattar inte att den fokuseringen kommit just nu - Olägligt tycker jag eftersom jag tycker att det är en svårighet i vad jag ska säga till dem. Blir dubbelt att jag flrst pratar med dem om vikten att älska sig själv och bla bla bla och sedan går jag själv och ändrar mina bröst  hoppas dock att jag hittar ett sätt att förmedla detta på som "de köper" ... är lite rädd att minstingen ska berätta i skolan på barns vis

Det har varit lite olika reaktioner från min bekantskap. Har inte berättat det för alla, men dom på mitt jobb vet för jag orkar inte smussla med om varför jag ska sjukskriva mig till min chef. Vill kunna ha en öppen dialog.
En på mitt jobb höjde ögonbrynen och sa "öööh, varför ska du operera dig?". Hon är iofs plattast av alla, så hon kanske blev avundsjuk så jag svarade bara lugnt att det är en grej jag funderat länge på och vill göra för mig själv.

Men anledningen till varför vissa reagerar starkt på mitt val är för att jag inte är helt platt, men en BH gör mycket. Jag har apelsinhud runt brösten som är svårt att fånga på bild utan måste "ses". Hade jag inte haft det hade jag nog inte ens velat fylla ut brösten, för det hade inte behövts.

Jag ska göra min op om 3 dagar så jag vet ju inte än hur folk kommer att reagera, men jag börjar få ett hum...

Har försökt hålla låg profil på jobbet med att jag ska vara borta, och framför allt varför. Har sagt så diskret som möjligt att jag kommer vara sjukskriven som följd av en operation, och bara sagt detta till chefen och han som gör arbetsschemat. Dock kom det nya schemat ut igår där jag står på förhand inplanerad som sjukskriven, oooops.. Igår em och idag har jag fått en massa konstiga frågor om hur jag kan veta att jag ska vara sjuk nästa vecka, om jag ska göra något speciellt, osv. Några har uppfattat från schemakillen att det är en op jag ska göra. Till historien hör att jag jobbar på ett litet företag, jag som enda tjej och 7 st manliga medarbetare.

Jag hade satt min tillit till mäns generella ignorans, att de helt enkelt inte kommer märka något. Men nu när de fått förvarning om att jag kommer vara borta under mystiska omständigheter så är nyfikenheten och frågorna redan i full gång. De lär syna mig i sömmarna när jag kommer tillbaka så de kommer garanterat inte missa vad som är annorlunda med mig... Kommer helt klart bli spännande att återgå till jobbet...

Skulle egentligen börjat nytt jobb på opdagen. Anställningen klar när jag fick opdatum så nu ska jag vara sjukskriven första veckan och därefter är det utbildning som jag tror jag kan klara av att vara med på. Jag har sagt att det är en liten op, inte vilken. Men det finns ju små ingrepp t.ex gyn eller knä-op som man behöver vara hemma för 1-2 veckor. Man behöver inte lämna in först sidan av sjukintyget där diagnosen står. Det räcker med andra sidan till arbetsgivaren. Man behöver inte informera sina arbetskamrater om sin hälsa och vad man gör. Jag tänker undvika ämnet och påminna mig själv om det.

Mina barn är 4 och 6 år. Min dotter som är 6 har inte ens märkt något. Och jag tycker att hon är lite för liten för att berätta för.Hon har tillräckligt att fundera på, och behöver inte tänka på något sånt.Jag är helt säker på att om hon fick veta skulle det va det första hon sa på fritids och det skulle va det enda hon pratade om

Och det är jag inte så sugen på.

Mina tycker jag är rätt lätta och dölja och jag går ju inte runt i bara bh hemma för att jag har fått bröst.

Men när hon blir större och börjar fundera på bröst och sånt får jag då ta ställning till vad jag ska säga,vill ju inte ljuga heller.

Jag tror att man tänker mer på det själv

Jag sa att jag hade ont i ryggen. och det utan att ljuga för det fick jag verkligen! Det var det som gjorde ont!! I brösten spände det mest...

Samma här

minafi1 wrote:

Jag sa att jag hade ont i ryggen. och det utan att ljuga för det fick jag verkligen! Det var det som gjorde ont!! I brösten spände det mest...