Jag har inte kännt något sånt alls än men jag vill skicka en KRAM och hoppas att dom känslorna försvinner snart :)

Vad jag förstår så är det jättevanligt att känslorna går upp och ned och man kan även känna sig deppig efteråt, så håll ut bara ;)

Jag känner igen dina tankar - även om jag inte opererat mig än. Jag vill inte ha stora bröst och har aldrig önskat det. Jag tycker att små välformade är mycket sexigare och ser mycket mer "vältränat" ut. Jag var därför inställd på ett litet inlägg + ett lyft. Men efter att ha gått igenom de alternativ som erbjöds mig med de förutsättningar jag har så blir det ändå rätt stora (i mina ögon) implantat.

Jag försöker förbereda mig på att det kommer ta lite tid för mig att acceptera storleken.

Men jag hoppas att formen kommer göra att jag gillar dem snabbt nog ändå. Och såhär som jag ser ut nu kan jag inte gå.

Hoppas att du snart mår bättre. Tänk också på att när man har ont och inte får sova ordentligt, så får tankarna extra mycket makt och man blir extra känslosam.

Det är helt normalt, jag var på OP 20.3, snart 2 månader alltså, och det har nog varit en berg o dalbana...men nu har man vant sig vid sina nya "VÄNNER" och allt känns bra. Läkningen har gått utmärkt och jag har nu börjat träna igen, och jag ångrar mig inte det minsta! och bröstfixeringen börjar lugna sig  Så låt dina känslar komma fram du bara, det blir bättre! Sköt om dig och låt läkningen ta sin tid.

Styrkekramar!

Känner verkligen igen mig! Haha, i smärttopparna bara grät jag tyst och halvskrek i tystnad med munnen och ba JAG ÅNGRAR MIIIIG!!! men det var när smärtan var som allra VÄRST och man ser liksom inget ljus i tunneln, man är rädd att det alltid ska kännas sådär konstigt och ont... Men du det går över! Lid den första tiden, så får du njuta sen! Haha, lycka till!! :)

Har läst att de är många som känner så. Tror även just bara narkos kan få en att bli depp. Ja har haft en väldigt ångest en av gångerna ja vart sövd efter ja vaknat upp höll i sig 2-3 dagar.

En mycket bra tråd, bra boobiesmaj. Tror det blir en chock för de flesta efter operationen, man förväntar sig nog bara glädjen, men det är ju faktiskt också en chock att vakna upp med en helt ny storlek på brösten. De flesta känner nog "shit" vad har jag gjort... Sen tillkommer värken ovanpå det. Det är vanligt med en känslomässig berg- o dalbana i början, som höst barn skrev, även narkosen och själva operationen påverkar hur man mår. Jag tycker att den här tråden behövs, den kan nog ge stöd till många andra som kanske får lite panik efter operationen och undrar varför de inte är så "glada" som de förväntat sig.

Jag känner verkligen igen mig i det du upplever. Opades för ca 5 v sen och första 2 veckorna åkte känslorna berg och dalbana, vilket de faktiskt gör fortfarande fast inte lika kraftigt och ofta. Det blir bättre! Ta dina smärtlindrande enligt ordination, försök att vila mycket och komma ut i skogen, solen på korta promenader. Allt blir bättre när svullnad och smärta minskar. Jag tog faktiskt en paus från POF under några dagar bara för att jag nästan fick panik! Läste trådar om att ta ut implantaten, olika komplikationer mm, vilket såklart bara gör det hela värre! Så låt det gå några dagar och försök tänka på annat. :) styrkekram till dig!

jag kände precis som du! de var hårda, kändes som om de skulle trilla av och jag grät varje gång jag tog av mig bhn. men när smärtan avtar om några dagar kommer du accpetera dina nya bröst och vara jätteglad. håll ut! jag är hur glad som helst över dem nu 2v senare :)

Det är väldigt vanligt att känna så. Från ena dagen till den andra så sitter helt plötsligt två cementbollar under hakan. Det är inte konstigt att hjärnan inte hänger med mentalt. Det blir bättre och man vänjer sig. Kan tänka mig att det är lite som överviktiga som gått ner mkt i vikt känner sig i början. Man känner inte igen sig själv. Som när man färgar håret i en ny färg första gången... ;-)