starlet wrote:

Jag håller med de andra som skrivit, det tar tid men det går att komma över. hade en liknande situation i mitt första förhållande, första gången jag blev verkligen kär, vi bodde ihop i 2 år, vilka var både passionerade och en mardröm, svartsjuka, hot, slagsmål osv, och när han gjorde slut (för att han inte orkade med sig själv!) var jag beredd att göra vad som helst för att han skulle komma tillbaka. jag sa till och med till mig själv att bättre att jag får vara med honom ibland, även om han behandlar mig dåligt, än ingenting! jag skulle gjort vad som helst för den där känslan att vara i hans armar igen.

men sen tänkte jag att jag skulle jobba långsiktigt, jag skulle bli smart och snygg och han skulle ångra sig gruvligt, han skulle minsann få se mitt nya jag osv. Låter töntigt, jag vet, men det funkade!

efter 2 år, hade jag blivit en ny människa, medan han gått ner sig i ett ännu sämre förhållande och blivit tjock o ful. jag stötte på honom på krogen då o då, och han pratade bara om hur fint vi haft det ihop och hur han saknade det... medan jag kände absolut ingen längtan tillbaka, tvärtom.

 

Tänk så här: din förmåga att älska, den är det DU som har och det är en gåva. Den är inte kopplad till den här killen även om det kan kännas så nu. Har du den förmågan, har du alla förutsättningar för att träffa någon annan och känna ännu starkare, och då någon som behandlar dig bättre.

 

Du klarar det!

 

Det du skriver i början. Precis så är det. Hur dåligt det än är med honom så vill jag hellre vara med honom än utan honom. Så känns det verkligen...

Hur blir man av med den känslan?