Vad gullig du är Jennaa. Jag med, bara så trött på bakslag hela tiden nu, önskar bara de kunde gå framåt, då är det lättare att se något slut på det hela tror jag.

Vart en lång resa som nästan tagit knäcken på mig med allt. Dramatiskt har det varit med inne på sjukan. puh.

Men jag hoppas inte jag avskräcker någon, bara informerar i så fall, att det kan bli en längre väg o vandra och många tårar innan man rott i land.

Tack, jag behöver alla kramar jag kan få :-/

tusen tack :-)

 Idag gjordes en mindre operation på mig...så förbannat trött på allt donande och krafsande på tutten.

Visste att jag skulle träffa läkare idag men inte att det skulle bli sånt pådrag...hänt några ggr nu och eg borde man förvänta sig att inte förvänta sig något liksom.

Men idag fick jag i alla fall bedövning till skillnad från sist. Men idag tog dom bort massor nekros...blev en djup djup sårhåla nu...

Så jag hoppas och ber till alla makter som kan tänkas finnas att inte mer nekros uppstår. Dock har hoppet svalnat...

Dom stoppa in ett rör under i en av öppningarna i stygnen, för att spola alla sår rena inifrån...fy jävlar vad ont...

Och sen stoppat in aquacel i sårhålan, och samt i en öppning där nere, för jag har börjat få ett till sår som ev kommer öppna sig om man inte håller dom andra öppningarna öppna...suck...

Och så något som jag är lite sur över, sist tog dom lapis på, vilket hamnade på frisk hud, vilket inte har gått bort...

Så läkaren fick idag ta en skallpell och skära bort det med... (Känns så ledsamt, eftersom detta är pga av slarv)

Det vidrigaste idag var klipp ljuden och känna när hon drog i något där inne och skar o klippte.

Så förbaskat ont nu...och höll på att svimma två ggr idag...först inne på sjukan...direkt efter...men sen även hemma när jag reste mig för snabbt....

När tar det slut? Kanske skall få en vakum pump...suck...

Jennaa wrote:

Åååhhh, så himla ledsen för din skull!!! Hoppas verkligen det blir bättre, BRA, snart så du kan njuta av dem istället!

Ja jag drömmer om att allt skall bli bra och jag kan börja leva igen. Känner mig liksom som en blek bild av mitt forna jag.

Så känslig, gråter hela tiden...orkar inget.

För att inte tala om att jag märker hur fysiskt nedsatt jag blivit...suck...ingen ork...

Tack för omtanken!