Ni som varit osäkra innan - hur känner ni efter op!?

Det här var verkligen träffande att läsa! kunde varit jag själv som skrivit ditt inlägg :)

Tyvärr kan jag inte annat än peppa dig (och mig) är i samma sits och ska opereras om knappa tre veckor! supernervös, nojjig, rädd precis som du skrev men samtidigt har jag funderat såå länge på detta och vill inget hellre...

Det kommer gå bra! *pepp pepp*

Håller med föregående talare. Jag opas om nästan en månad och är galet nervös. Har även ett jävla rökberoende som jag måste stångas med.

Förstår precis hur du känner. Jag försöker att inte tänka på det för mycket för bara tanken på att sövas gör mig galet nervös. Samtidigt så vet g att detta är något jag verkligen vill och har velat halva mitt liv....

Känns som man bara kör på så blir der nog bra i slutändan:)

Sitter i samma sits som ovanstående. 3v kvar till op, inte nervös inför själva operationen men är precis som FrökenB kontrollfreak och nervös inför att andra kommer säga.

Försöker helt enkelt bara tänka på att detta är vad jag vill och har längtat efter länge och håller tummarna för ett bra resultat.

Peppen till oss här, vi kommer förhoppningsvis bli nöjda och glada :)

Mammis- skönt att höra!! Ska tänka på dina ord när jag är osäker:)

Jag tränade otroligt mycket innan min operation, och det var det jag var osäker på att jag skulle kunna göra efter.
När jag var på kliniken fick jag toppen hjälp. Alla som jobbade där var toppen och jag var jätte rädd att bli sövd men mannen som sövde mig gjorde mig hur lugn som helst. Inga problem.

Nu i efterhand ångrar jag ingenting. Snarare att jag inte gjorde operationen tidigare!

Det är snart två månader sedan mitt lyft och förstoring och jag är jätte nöjd. Jag lade bakom muskeln och har inte ett dugg ont.
Har lite obehag vid vissa rörelser när jag anstränger musklen, men det är som sagt obehag och förmodligen någonting som man kommer att vänja sig med ju längre tid det tar.
Har inte fått börja träna ännu, på mitt förra återbesök när brästen var 4 veckor cirka så hade inte såren läkt och min kirurg ville inte att jag skulle anstränga mig utifall såren skulle gå upp. Då jag lagt in ganska mycket och huden var otroligt spänd.
Men nu är allt läkt och jag hoppas att på mitt återbesök den 22 augusti att jag får klartecken att börja träna! :)

Komplikationer kan hända alla, hur mycket du än läser på eller hur duktig kirurg du än har. Alla kroppar är olika.
Jag tror du kommer att ångra dig mer om du inte gör det än om du får en komplikation och måste eventuellt operera om.
Det är så jag känner nu iallafall. Skulle inte vilja vara utan mina bröst längre. Jag trivs så mcket bättre i min nya kropp och den passar mig mycket bättre.

Lycka till och hoppas att du kommer att bli nöjd :) Stor kram!

Jag var också jättenojjig och de sista tre veckorna före operationen var hemska, stundtals kändes det som att jag var på väg att begå mitt livs misstag. Jag hade drömt om större bröst hela mitt vuxna liv, omvärlden försöker ju alltid peppa en och ge tusen skäl till varför man ska vara nöjd som man är, men det funkade aldrig riktigt på mig och ändå var jag livrädd när drömmen till slut var på väg att bli sann.

Nu sitter jag här nyoperead och ångrar inte en sekund, allt har gått jättebra hittills. Känner mig förvisso lite febrig idag men vi får se om det inte har gått över till imorgon :) Jag är nöjd med allt hittills och längtar som tusan tills jag kan gå ut och köpa de där fina BH:arna som aldrig passade förut.

Det kommer att gå bra för dig också och jag tror definitivt inte att du kommer ångra dig. Lycka till!

Hej

Kan såklart inte råda dig till hur du ska göra men såhär gjorde jag:

Jag började fundera över detta som 19åring. Haft mina börst som ser ut som en 13-åringst sed just 13års åldern :) Velat fram och tillbaka i 5 år, haft pengarna, kommit saker emella, pengarna har tagit slut, fel tidpunkt etc etc. Tillslut tog jag mig i kragen, gick på två konsultationer efter ha lusläst allt jag kunde komma över, mycket tacksam för detta forumet som har hjäplt mig så mycket (tänker på en så enkel sak som framför/bakomplaceringen)

Jag har gråtit, haft ångest, varit ledsen, bråkat med sambon rejält, skrattat, varit tyst, skrikit och framför allt argumenterat med mig själv intill oändlighet. För mig fanns det några milstolpar: gå på konsultation, faktsikt berätta att jag varit på konsultation och att jag bstämt mig, reda ut med mig själv om jag är "värd bröst" som jag själv inte fått på genetisk väg, bestämma mig för att andras eventuella negativa tankar kring min bröstop inte är ett argument som duger för att blåsa av det hela. Kändes myclet skönt när jag bestämde mig för att jag kommer inte hoppa över detta med anledning av vad någon annan säger eller tycker utan ska jag skita i detta ska det vara ett argument så som: jag känner att jag är bekväm med mina bröst så som de ser ut eller att jag finner op:n onödig av någon anledning. Detta hände aldrig, jag stod på mig trots mycket gråt och ångest och jag är stolt över mig själv. Riktigt j*vla stolt, för det är inet lätt att ta ett sånt här beslut, framför allt inte när man inte kan veta hur resultatet blir.

Det lättaste i hela processen va faktiskt, tro det eller ej, att lägga sig på op:bordet och låta det ske. Det fanns ingen återvändo och jag löpte linan ut. Ångrar ingenting, jag är nöjd över mitt beslut och hoppas allt ska fortsätta att gå bra och drömmer om att få vara komplikationsfri, måttlig rippling räknar jag med med allt annat hade varit fint att få slippa.

Kan tillägga att jag gör detta helt enbart för mig själv, för mig är det viktigt att jag tar hand om mig sjäv och ser till att jag får leva det livet som jag vill. Och för mig hadlade detta om så trivala och faktiskt banala saker som att kunna gå till en riktig underklädesbutik och kunna köpa något fint, och inte leta vuxenbh:ar intill stället med nallepuh och hello kitty. Och drömmen om möjligheten att kunna dra en sommarklänning över huvudet och bara gå ut och plocka bär i trädgården - utan BH. (fullt medvenetn om vikten av riktigt stöd 24/7)

Hoppas du lyckas skingra tankarna och känna vad du vill. Lugnet kom när jag hade betalat, då insåg jag att jag haft ca 2 månader på min att blåsa av och inte gjort det = jag ville faktiskt göra detta!

Kram

Mycket bra skrivet, Hallon..., det där var huvudet på spiken!

Ja väldigt fint skrivet Hallontossing! Både innehållet och ditt sätt att skriva det på... Om du inte redan gör det så borde du på nåt sätt ta vara på din språkliga talang :)

Och ett stort lycka till dig FrökenB! Du är jättemodig som utmanar ditt kontrollbehov, och tror att det kommer göra att mer än bara brösten växer på dig! ;)

Livia - haha, tack så väldigt mycket! Jag är mest en pratglad person så det syns i mitt skrivande oxå. Men jag ska ta med dina ord, man ju faktiskt inte vad livet bjuder en på 😉

Jag oroar mig inte för någonting utom storleken!!! Är så rädd att det ska bli för stort. Men jag har ju beskrivit vad jag vill ha, läkaren sa 450 cc och jag funderar på 400, så då borde det ju bli bra, tror jag............

Kom att tänka på det där med kontrollen... Det var det jag upplevde som läskigast när jag låg på op.bordet, att här slutar min kontroll, fr.o.m nu är jag helt i någon annans händer. Jag minns känslan från förlossningarna också där man är helt bortom all egen kontroll. Typiskt kvinnligt, tror jag💡