Sista besöket innan op avklarat! Skriva "avskedsbrev" till barnen??

Gud vilken otäck tanke!    Vet inte vad jag skulle skriva....Det finns inte ord hur stor kärleken till barnen och maken är. Jag skulle skämmas för mina egoistiska tuttsjäl. Det får inte hända! Chansen att något skulle hända är minimal så jag tänker försöka slå bort den tanken och vara positiv. Annars kommer jag aldrig att kunna gå igenom operationen med tanken ätt jag är en dålig och självisk mor.  För det stämmer inte.  Flott att du har en så härlig svärmor.  Min ljuva syster ska hjälpa oss på helgen och ta hand om våra små troll. Stort lycka till med operationen!!!

Det är precis detta jag har brottats med... att hur kan jag vara så själviskt att jag utsätter mig och min familj för risken...😢 Men eftersom jag inte mår bra som jag ser ut nu så tror jag att jag blir en gladare mamma/fru efter detta å då är det ju värt det. Jag kommer skriva brev men inte berätta om det för min man (får berätta för syster) för om något skulle hända vill jag få en chans att förklara varför jag gjorde detta samt hur oerhört mkt jag älskar dem...

Jag förstår hur du tänker!  Jag känner som dig att operationen kommer att få mig att må bättre! Det finns många risker i livet. Köra bil är en av dem. Jag gissar att chansen att vi blir påkörda är större än att vi avlider pga narkos. Peppar peppar!!!  Klart du ska skriva breven om det känns rätt.  Är det Allergan implantat du ska ha?   Jag funderarade själv på dem, klurar lite fortfarande men nu är det nog för sent ,ler 

Nej, Mentor. Mitt heter cpg 313 395cc, man kan googla på det namnet så hittar du en pdf-fil med alla(?) deras implantats mått och utseende. Vilket datum har du? Jag bestämde mitt igår och ska opas den 2a dec..

Ingen annan som har samma tanke som mig??? 😕

Morkmom, Jag opereras 29e november. Ringde Akademkliniken i dag för att höra hur deras rutiner är med narkosen och det kändes riktigt bra. Blev lite skärrad efter Svts dokumentär.  De har även lagt upp mer information ang narkos då de fått en liten storm av oroliga personer. Trevlig helg!

Usch, jag förstår dig precis!!!! Opades för andra gången i måndags och när jag pussade mina barn godnatt på söndagen så tänkte jag: Tänk om det här är sista gången.... På väg till Linköping så försökte jag förklara för min man att jag inte vill riskera att dö för ett par nya bröst, men att operationen kändes viktig för mig!! (Det är viktigt att ta hand om sig själv oxå, även om det "bara" gäller vårt yttre). En nöjd mamma å fru är en gladare mamma å fru!! 🙂 Min man kan absolut inte förstå hur jag kan välja att göra en op om jag på fullaste allvar tror att jag skulle dö.... Men jag begär inte att han ska förstå heller! Jag pratade till och med om min eventuella begravning på väg till min op.... Sjukt kanske....men man vet så lite om när å hur livet slutar. Förmodligen var resan i bilen till och fårn Linköping (på över 70 mil) en större risk än själva operationen.... Men det är ju så livet är, fullt av risker att dö..... Det är ju egentligen den enda garantin vi har i livet....att ingen slipper levande undan!! 😉 Risken för att du under en operation på en seriös klinik i Sverige ska dö är så MINIMAL, men visst finns det en risk....det gör det varje gång du går över gatan oxå. Om du väljer att åka ensam till affären och krockar och dör så skulle väl förmodligen ingen tycka att du var en egoistisk mor som valde att åka ensam å sen råkade dö.....??? Nej, jag tycker absolut inte att du ska behöva känna så!!! Som mamma är man nog alltid livrädd att dö ifrån sina barn eller att förlora sin familj, det är nog absolut inget ovanligt.....men ibland måste man bara försöka att låta bli att tänka så!!! Ta vara på livet, varje dag....gläd dig inför din operation å lita på att allt kommer att gå väl!!! (Min narkossköterska fick LOVA mig att jag inte skulle dö.... 👍...innan hon sövde mig!!) Många pepp-kramar till dig!! //Kicki.

Va skönt att höra att jag inte e ensam om dessa tankar... Jag tror inte att något kommer hända för om jag gjorde det skulle jag ALDRIG göra detta! Och som ni båda säger att statistiskt är nog risken större att dö i en bilolycka.. Men OM det nu skulle hända något, kan ju vara blödning eller vad som helst så vill jag framförallt lämna något till mina barn. Kicki - hur mår du nu? Blev brösten fina? Kram

Det kommer att gå jättebra ska du se!! Jo då, jag mår oförskämt bra!! Inget smärtstillande sedan i morse och det är ändå bara 4 dagar sen jag opererades! 🙂 Kan lyfta upp min minsting (4år) lite försiktigt i knät utan problem å är nästintill fullt rörlig nu!! Det svider å bränner lite i ärren emellanåt bara.... Just nu ser brösten ut som missiler....inlindade i en massa tejp!! 😀 Ska vara tejpad tills på söndag, men det kommer det bilder så småning om! Tycker inte att dom ser så värst mycket större ut nu än innan op, lite mera put åt sidorna bara....men det var det jag var ute efter, så jag tror nog att jag blir nöjd med resultatet!! Kram!//Kicki.

Hej, jag har också haft svårt att ge mig av hemifrån utan att skriva till barnen (om något skulle hända), det gällde det mesta men särskilt när jag skulle på resande fot... Tanken fanns när jag skulle operera mig med MEN det blir ju faktiskt en negativ affirmation så nånstans måste vi tro att vi tar beslut som inte innebär att vi ska dö!! Så mitt råd till dig är att fortsätta tänka goda affirmationer (Lycklig fru, god mor, fantastisk kropp, trivs med mig själv osv.) och skriv inga avskedsbrev! Då behöver du kanske börja göra det varje gång du inte är med barnen och mannen... för övrigt sker de flesta olyckor i hemmet! Stort lycka till - det kommer att gå bra - det är sällan vi är så övervakade av proffs som när vi sövs!!

Jag förstår vad du menar... Får se vad jag gör.. Kram

jag tänker oxå som du.. funderade länge på vad jag skulle vilja ha sagt.. och det är väl typ "förlåt för att jag lät det här hända" men det är som andra sagt att då skulle man till slut behöva skriva avskedsbrev varje gång man gick ut genom dörrn..  men jag förstår dig verkligen! man gör något för sig själv och många mammor är nog TYVÄRR inte vana vid det, de flesta prioriterar nästan bort sig själva helt vilket alltid blir tokigt tror jag. jag är mycket lyckligare och en bättre mamma och fru sen jag började bry mig om mig själv! har inte gjort op än men jag vet att det bara kommer bli bättre!  jag kan ändå känna ett behov av att skriva nått, jag vill ju ha väck alla negativa tankar innan op! och skriva brukar rensa ur min skalle rätt effektivt! jag har t.ex. inte berättat för nån annan än min man så..  lycka till!! kraam

Ja det e ungefär det jag känner - förlåt mig mina älskade barn för att jag var så självisk!! 😢 Och även om jag vet att det rent statistiskt är större risk att bli påkörd eller halka å slå huvudet eller dyl så känns det som om just detta är en risk som jag själv medvetet och av eget val utsätter mig för. Till och med lite emot min mans vilja, han accepterar att jag vill göra det men om det var hans eget val så skulle jag absolut inte "få" göra det..  Efter detta tror jag inte att jag kommer känna behov av att "ta farväl" varje gång jag går ut genom dörren... Varför har du bara berättat för mannen? Jag har förstått att det är väldigt olika hur man känner, jag har varit VÄLDIGT öppen med att jag ska opas. 😀 Till och med berättat för vissa föräldrar till barnen där jag jobbar 😉 Jag ska ju göra rätt stora grejer (pga viktnedgång + ammning) och känner att alla kommer ju ändå se att jag gjort något så då kan jag lika gärna vara öppen så det inte blir en massa snack bakom ryggen på mig.  För mig känns det bra att göra så men alla känner ju olika! Kram

jag tror som du att man känner sig lite skyldig för att man frivilligt utsätter sig för en risk, även om den är förhållandevis liten. jag tror att det blir ett brev bara för att få det ur systemet sen om det får åka i papperskorgen eller vad får vi se. att jag inte sagt till ngn är nog feghet och fördomar, jag vill inte att "folks" åsikter ska påverka mitt beslut och hur jag känner inför operationen sen  är det att jag arbetar som lärare och inbillar mig att alla kommer tänka en massa saker om de vet, troligen kommer det synas ändå men då är det gjort =) men det är ju som du säger att det blir väl en massa snack bakom ryggen men det får det väl bli. tycker att det är lite konstigt att diskutera så privata saker med mina kollegor, vi är inte så nära... nu har jag iof berättat för närmaste vännerna =) det går ju inte att hålla sig! föräldrarna dock känns motigt, tror att mamma kommer förstå men hon skulle bli tok nojjig innan o under op så jag skonar henne det =)

Va sa dina vänner?? Positiva eller? Jag kan knappt fatta att jag om 3 dygn är opad och klar... 👍 Fick ett tips av en kompis som har opat sig tidigare, hon såg att jag har några fördelsemärken som står ut på bröstkorgen och sa åt mig att jag kan be kirurgen ta bort dem under op. Det gjorde hennes kirurg efter att hon frågat honom om sina. Det ska jag defenitivt göra, då jag länge har tänkt på att ta bort dem men inte fått tummen ur... 💡 Kram Vad för lärare är du? Jag är behörig upp till år 2 i vissa ämnen och år 5 i andra, men arbetar på en förskola då det är sjukt ont om lärartjänster där jag bor..  ❤️

Ja jag tror nog du är långt ifrån ensam om det,framförallt med tanke på dokumentären som gick nyss. Har själv en vuxen son som jag varit hem till i helgen och fixat och städat inför julen.Även satt upp hyllor och dylikt så det ska vara fint och att han åtminstone har ett hem om något skulle hända.Hm ja nu kanske det mest är för min egen skull som jag gjorde det.Men jag vill ha saker gjorda bara ifall.Även bett min kille att se till att han kan få bo kvar hemma om något skulle hända.Han går skola än och har inte pengar till hyran än på ett tag. Ska själv opa mig på Onsdag:)

vännerna är helt underbara! de vet ju allt om mig och vet varför och att jag tänkte på det länge. så det är skönt att ha stöd.  hörde oxå det där med födelsemärken, det var en kirurg som sa det vid en konsultation till mig. jag har inte frågat min, men tänkte göra det innan op. har ett precis mellan brösten och det är ju trist... =)

Gråter nu när jag läser detta...kände likadant som du och nu efter op har jag fortfarande ångest över att jag gjort detta och kramar nästan ihjäl barnen när jag tänker på att jag kunde lämnat dem....Men det görs ju hur många operationer som helst varje dag världen över och risken är ju pytteliten i jämnförelse till antal op. Önskar dig lycka till! Om männen hade genomgått sådana kroppsförändringar som kvinnor gör hade operationerna säkert varit gratis och ingen hade tänkt att de var dåligt pappor för att de ville förbättra sin kropp och må bättre. Du är ingen dålig mamma. Kram

Tack.. det värmer att höra att vi är flera... och att det är ok att känna så här och ändå göra operationen. Kram

Usch, ja, varför ska mammor inte få tänka på sig själva med? Vi är trygghetsnarkomaner i det här landet! Och det har gått lite troll i det här med hur mycket man "måste" tänka på barnen för att inte stämplas som dålig förälder. Det är på nåt vis så att den som beskyller nån för att vara en dålig förälder med automatik har rätt, medan det är helt omöjligt att försvara sig från en sån anklagelse - då är man ju bara ännu sämre som inte ens INSER hur dålig man är...😛 Som gamla tiders häxjakt. Det är som om det pågick en tävling i att se risker i allt och klandra den som vågar något för att vinna. Gud nåde den mamma som låter sitt barn leka nåt som gör att hon/han riskerar skrubbsår!!! Ungen kan ju bli SKADAD, gubevars!! Och hur kan hon, tisseltassel....  Och så stämmer man till och med in i kören själv, och klandrar sig! För det sista man vill är ju att ens barn ska råka illa ut, man tänkte bara inte att det  var så illa med ett skrubbsår - de har ju så kul! Men det är klart, skrubbsår gör ju faktiskt ont... det gör de... Hur kunde jag tänka så dumt? Jag törs knappt låta min dotter promenera de 200 m till skolan i lugn och ro, vilket annars besparar oss båda en massa stress på morgonen och vi tycker båda det funkar utmärkt. varför? JO, för fröken tyckte att jag måste tänka på att hon är för lite och ju dessutom kan möta KILLAR på vägen hem , och vad gör jag DÅ??? Min dotter är åtta år om några månader, är klipsk och trygg, och vi bor i ett litet samhälle utan mycket trafik på skolvägen. Vid vilken ålder slutar man förresten riskera att möta killar på vägen?? Med tillräckligt många såna pekpinnar runtomkring oss, skapar vi dessutom en hel generation osjälvständiga individer som är livrädda för allt och sabbar hela klimatet och sin egen hälsa,  eftersom de växer upp med inställningen att skjuts med bil är enda alternativet om man så ska 200 meter. Och vi knäcker deras mammor (ev även pappor) samtidigt!  Jag vill med detta inte alls ha sagt att vi inte ska vara rädda om våra barn! Jag bara önskar att vi ska bli lite modigare för egen del, när det finns mycket att vinna och liten risk att förlora, och att samhället inte ska sätta snäva ramar för detta av samma irrelevanta skäl som många är missunnsamma mot den som opererar sig. Det är ju liksom så att man inte kan  säga "Operera dig inte, då blir du ju snyggare än jag" men säger man  "Operera dig inte, tänk på dina BARN", så framstår man genast som hedervärd, omtänksam, präktig och ofelbar (och som nyss nämnts, man får diplomatisk immunitet, för den som försöker säga emot har per automatik fel), medan den som påkommits med att planera en operation dessutom nu måste känna sig ifrågasatt som mamma. Och instinkten slår till hos mamman, Herregud, mina barn!!! Men risken att dö vid operation är ju inte större än när man ger sig ut med bilen i halka, och det gör man ju, utan speciellt mycket betänksamhet eller pekpinnar från andra... Hoppas jag inte förargade nån med mitt spontana inlägg, för jag menar inte att ifrågasätta rätten att oroa sig för sina barn. Jag vill bara lätta på det dåliga samvetet vi mammor alltid får dras med, speciellt om vi nån gång sätter oss själva i främsta rummet.