Ökad ångest/oro/ depression efter operation.

Lider själv av panikångest och var orolig för att jag skulle bli väldigt deppig efter operation, tack och lov så har jag inte känt mig värre än vanligt utan tvärt om! Hoppas att du mår bättre snart, kram

Jag är också allmänt nere. Har aldrig några problem annars men nu plötsligt har jag fått ångest, oro och rastlöshet efter operationen, började ungefär i samma veva som jag slutade med de starka smärtstillande, om det kan ha nåt med det att göra också kanske.. Man vänjer kroppen med ett så starkt preparat som ger ett litet rus och får en att må lite extra bra haha ;) och sedan slutar.. Kanske händer nåt i kropp och knopp för vissa då! Hoppas det går över snart i alla fall!

Jag är i samma sits som dig, lever med otroligt mycket ångest och oroar mig för eventuell oro efter operationen. Alltså orolig för att vara orolig. Men det är inget nytt ;) Jag är ju dock allt annat än deppig inför operationen och hoppas inte att det ska kännas deppigt efteråt. Så länge som man gått och längtar efter detta..

"skönt" att höra att jag inte är ensam. Men naturligtvis inte roligt att ni inte är på topp. Det var fjärde operationen för mig på kort tid, så det spelar nog in. Tycker det blivit värre efter varje operation. Kroppen säger ifrån kanske. Men en sista kvar. Sen kommer det dröja många år innan jag " frivilligt" lägger mig under kniven igen.

Kan nog vara så om din kropp inte är van vid starkare smärtstillande. Även om det är några dagar så tänker hjärnan, nä men det här var ju roligt och blir lite deppig när substansen försvinner. Ett litet psykiskt småberoende. Men fysiskt beroende får du inte på den korta tiden och i de doserna. Då får du utsättningssymptom som är influensa liknande, ovanpå ångesten.

Hur har du klarat det efter operationer utan att oroa ihjäl dig för komplikationer? Jag är farlig på Google och lyckas oftast ge mig själv mer ångest på så vis..

Jag är också en cyberkondiker ;-). Konstigt nog stämmer alltid alla symptom in på mig när jag googlar.. Ett tips. Skriv ned symptomen innan du googlar, så när du läser om symptomen inte tänker, :" jo,jag kanske har lite ont i foten ändå". För plötsligt har man alla symptom annars.:-)

Smart där! Det ska jag prova med. Jag har ju lyckats oroa mig för en massa innan som jag inte ens ligger i riskzonen för. Men med en operation tillkommer det ju faktiskt risker och därmed lite mer kött på benen för en som vill googla sig till dödsfarliga komplikationer ;)

Blockera google en månad innan och efter operationen :-)

Jag brukar alltid studsa tillbaka. Men tar lite längre tid efter varje operation. Men bara en kvar nu. Och har " nervmedicin" vid behov :-) Tack för din omtanke. *hug hug *

Panikångest är det värsta som finns. Och av det får man förväntas ångest, sen får du GAD ( generaliserat ångest syndrom) innan du vet ordet av. Ett paralyserad tillstånd. Och medicineringen med benzodiazpiner som dämpar ångesten får motsatt effekt efter ett tag. Jag har sökt KBT i massor av år. Kö,kö,kö. Dörrar stängs överallt. Sen får man inte äta mediciner under behandlingen. Men slutar jag måste jag veta att det finns KBT tillgängligt direkt. Det kan ingen garantera. Så vet varken ut eller in. Visst kan jag gå privat för 1000 kr/45 min. Blir en del på ett år om man ska gå rekommenderade 2-3 gånger i veckan. Skrev ett arbete i psykologi inom beteendevetenskap om psykofarmaka vs psykoterapi. Kan väl säga att utbildade och de som kommer utbilda sig till psykoterapeuter är få. Och flesta i privata sektorn. Är en jäkla lång/omständig utbildning. Måste ha 120 högskolepoäng eller vara psykolog, socionom eller läkare. Tre års utbildning på det sen praktik. Så någon som redan är psykolog brukar inte vilja studera 4 år till för ungefär samma lön. Borde finnas en utbildning till psykoterapeuter direkt efter gymnasiet, precis som man direkt kan börja läsa till läkare eller psykolog. Men billigare för staten att medicinera bort symptomen. Men kärnan till problematiken kommer man aldrig åt på det viset, tyvärr.

Precis!

Jag står nu först i kö nu en andra gång, fick aldrig kallelse till en undersökning så de bara uteslöt mig...

Sedan den gången tidigare drogade en läkare mig med för starka sömntabletter för min lille kropp, så försov mig både till skola och tiderna till psykologen..

Psykvården suger verkligen och inte blir den bättre...

Lider också av Panik ångets, vet inget väg ur det än atarax som inte hjälper till 100. Ligger bara o skakar, gör så ont i själen att man inte ens kan prata oavsett hur mycket man vill. Har tur då pojkvännen är vid min sida som bara håller om en tills man kan prata.

Är precis ångest jag är orolig för vid operations dagen, speciellt då min pojkvän måste lämna rummet vid tio..

Hur gjorde du med det?

Stackare :-(. Men du ska veta att du är långt ifrån ensam. Det mest frustrerande är att de som aldrig haft panikångest bara tycker man larvar sig, är bara att andas så går det över. Men har man panik är det svårt att försöka hålla reda på andningen också. Jag har varit på väg att hoppa ur bilar i farten för att jag inte får luft. Buss kan jag inte åka. Om jag vet att jag inte kan stiga av när det behövs bygger det upp panik och jag kommer inte ens på bussen. Vilket gjort mig handikappad. Min pappa får köra mig överallt. Min läkare har ansökt om färdtjänst åt mig nu, men vet aldrig vilken chaufför jag får och om han kommer stanna om jag behöver. Helst vill jag inte lämna hemmet alls. Men tar mig till gymmet, går in i spinningsalen och kör ett pass, sen slinker jag ut till pappas bil. Jag går ned på stan och så, men inte utan att ta medicin först. Vill inte få panik. Och det är farligt! Har gjort att jag är beroende av mina stesolid och xanor. Och den ångest jag till viss del känner nu är abstinens,då kroppen vant sig och vill ha mer. Ett vanligt fenomen. Medicinen som hjälpte i början är nu den som gör mig sämre. Så är bra att du inte tar mediciner som är narkotikaklassade. De förstör mer än de hjälper, om man inte bara tar vid behov utan även i förebyggande. Och jag har slutat med dem en gång tidigare. Tog två månader på sjukhus med långsamt nedtrappningsschema. Man blir så sjuk av att sluta. Den sjukdom och panikattackter man hade från början tredubblats. Går inte att göra på egen hand. Sen har jag imovane till natten. Blir väl en 4 stycken för att jag ska få sova några timmar. Inför operationen tar jag lugnande och det vet läkarna om. Så är inget problem. Förr i tiden när jag opererades fick man alltid lugnande, det får man inte längre. Utan smärtlindrande som gör en dåsig och antibiotika. Först när man ligger på bordet man får injektion av lugnande och sen lite narkos i taget. Men jag vill ju vara lite lugn innan jag ligger på bordet. Men är bara att bita ihop. De gjorde ett undantag i mitt fall och min mamma fick vara med tills jag gick in i operationssalen. Var inte rädd att berätta om din oro och panikångest! Nu tänker säkert en del som aldrig upplevt hur jobbigt detta med panikångest är,: "varför ska hon fixa till sin kropp om hon aldrig går ut". Men jag hoppas ju på att jag ska må bättre längre fram och att jag tar bort all lös hud är för min skull. Inte för att jag vill visa upp mig. Är en del i ledet till tillfrisknande. Kram på dig! Hör gärna av dig via pm om du vill prata mer privat. :-)

Skulle gissa på att ni fått avtändning. Fått tex för hög dos smärtstillande så kroppen blivit "van" vid ämnet och kräver det. Sök på det så märker ni säkert att era symptom tyder på det. Chilla bara så går det över efter ett tag.

Usch jag är rädd för samma! Har åxå panikångest, de kommer i skov. Men jag börjar lära mig signalerna och jag har just nu medicin som funkar! Jag har en del av min ångest beroende på mitt utseende så jag hoppas att en op ska hjälpa mig bli av med de men man är ju samtidigt rädd för att de ska bli som du beskriver någon slags överbelastning för kroppen så man blir värre istället!