Känner igen mig väldigt mycket! Jag har också ångest inför att berätta för min familj. Vet att de inte kommer vara förstående. Tyvärr. Velar fortfarande OM eller hur jag ska säga det. Mina vänner känns lättare, men fasar för mina två närmsta kollegor också som jag jobbar tätt med. Vill helst inte säga till dom då de förmodligen skulle tycka jag var ytlig om jag opereradt brösten. Men när vi jobbar så tätt så lär de nog märka efter ett tag.

Härligt att du fått en operationstid bokad! Jag hoppas också få en op-tid i början av oktober. Vet du om det finns många lediga op-tider på L&E där omkring?

Ja en operation är ju alltid en operation. Bokade konsultation idag, så åker till Sthlm 3/9... gahh så nervös jag blir!!! Tänkt själv att jag vill ha op i mitten på oktober och hon sa att dom brukar kunna erbjuda tid 3-4 v efter konsultationstillfället, så det blir perfekt:) Hoppas din nervositet lugnar sig, tänk på hur kul det kommer bli att ta på bikini och shoppa kläder sen ;)

Åh vad bra att det går att få op-tid ändå relativt snabbt. Är föräldraledig nu och börjar troligtvis jobba 1 nov. Så i början av okt skulle passa perfekt. Jag träffar mina föräldrar i helgen (bor 30 mil ifrån) och känner att ska jag berätta så bör jag göra det då. Ångest igen!!! tycker det känns så pinsamt på något sätt.

Innan op berättade jag bara för sambo, två nära vänner som båda gjort och två kollegor. Reaktionen på den ena vännen var inte jättetrevlig vilket gjorde att jag inte ville berätta för fler och bli påverkad negativt. Men hade absolut tänkt berätta för familjen/mamma då vi är rätt tighta men tror ni jag gjort det ett och ett halvt år senare? Nope! Ingen har frågat heller.. har lagt i ung lika som du så det går att klä ner bra om man vill. Ska kanske tillägga att jag inte bor i närheten av familjen så hade inga problem att vara frånvarande ett tag när man är som mest orörlig och brösten är som mest spända och "tuttiga"

Så spännande med operation och din beslutsprocess.
Har ingen erfarenhet av att operera brösten men genomgick en gbp operation för snart två år sedan. Kan nog säga att min process starta för tre år sedan. Det finns så mycket förutfattade meningar kring kirurgiska ingrepp för att förbättra hälsa och välmående samt utseende. Många anser att plastikoperationer är onödiga men det måste vara den enskilda individen som bestämmer hur angeläget det är för den. Min familj hade svår att acceptera att jag skulle gå ner i vikt. det fanns en rädsla i att jag skulle förändras och inte vara som "vanligt". Visst, jag förändrades, gick ner 42 kg men personligheten ligger ju inte i antalet övervikts kilon eller som i ditt fall, bröststorleken. Tror man det borde man verkligen börja fundera över sina värderingar. Så är du säker på din sak, att du vill ha större bröst, go for it!! Att vara nervös, är normal men att ha ångest över det är det inte värt!
Personer i omgivningen som tycker något annat är deras angelägenhet och ensak, lika mycket som din angelägenhet är att få brösten större.
I min familj har vi någon form av "tjockis" gener. Man behöver bara tänka på mat så går man upp i vikt. Min mamma tycker att hon har levt ett lyckligt liv även fast hon varit överviktig hela livet, vilket hon även har varit men jag är inte hon. Jag ville bli smal.
Kanske är det så att de i sin familj/släkt har varit ett släktdrag av att ha små bröst och att de anser att en operation är onödig? Låt de ha sin åsikt, du har din.
Jag har förklarat för min familj, mina vänner och bekanta som funderar att det här är min process. Mitt liv och min kropp och jag är inte klar ännu. Det är klart att det första året kändes konstigt och sorgligt att bekanta runt mig kommentara att jag blev smal och fin men att min mamma och syster inte kunde säga det. Men i efterhand kan jag se att även de har sin egna process, dvs att deras värderingar och normer ifrågasätts i mitt agerande. Sist som slut är det bara jag som kan avgöra vad som är viktigt i min process och för min kropp. Jag har lärt mig att låta nedlåtande kommentarer att "rinna av mig" eller så lägger jag tillbaka dem där de hör hemma, dvs till den som uttrycker åsikten. Jag vet vad jag vill och när jag inte riktigt vet.... söker jag mig till forum där jag kan få stöd och råd, just som detta.
Har du dessutom sparat ihop pengarna till operationen, då har du varit mycket målmedveten!
Stort lycka till!

Så bra att du mår bättre:)
I min process har jag dragit en massa paralleller till annat man lägger ut mycket pengar på. Jag renoverade tex mitt badrum och la ut ca 110 tusen på det utan att det var någon som hade någon större åsikt om det. Det handlade också om utseende och estetik för badrummet var funktionell och inte fuktskadat. Fick så mycket beröm över mitt fräscha badrum. Köpes det nya fälgar till en bil för 20 tusen är det inte så många som reagerar. Köpte för ca 11 år sedan en badtunna för ca 30 tusen som jag denna sommar kasserat då jag lessnat på underhållet kring den. Ingen har dryftat ett dugg om det. Men ska samma pengar läggas på en människa så är det helt plötsligt massor med värderingar och åsikter om allt och ändå ingenting. Hur kan det komma sig att lägga ner pengar och underhåll på ting värderas högre än att göra det på människor? I min värld är det konstigt. De tillfällen jag orkar gå in i sådana diskussioner slutar det för det mesta med att diskussionen säger mer om den man pratar med än något om mig själv.
För mig har människan högre värde än tingen och är tex nya bröst viktiga, man har råd och det finns fysisk möjlighet så säger jag bara, Go for it!
Sedan gäller det som med allt annat........ att man inte ska gå till överdrift.