Jag förstår precis vad du menar. Jag tänker att bröstoperation är en intim o privat sak som man verkligen inte behöver berätta om.för andra. Med kläder på tror jag få ser någon skillnad för de flesta hade ingen koll på.ens strlk innan heller. Jag har berättat för dem som.jag själv litar på o som jag behöver hjälp av under processen - min mamma, en granne jag umgås med, en tjej på jobbet, min ex.pojkvän o två nära vänner. Mina barn är 10 och 12, jag har inte sagt nåt till dem men gör det nog till sommaren på.ett odramatiskt sätt. Om jag efter ett tag känner att jag vill prata om min op med flera kommer jag att göra det då annars inte.

Tycker också det är svårt. Är inte en speciellt frispråkig person så tycker det är jobbigt att berätta och prata om. Men än så länge så har jag berättat för sambon och en kompis. Funderar på att berätta för min mamma och syrran. Och kanske chefen, tänkte att det är schysst att förvarna om sjukskrivningen.

Jag har också funderat mycket kring det. Ska på konsultation och har endast berättat för min man och min mamma (vi har väldigt nära relation). Jag tycker det är en privatsak så man behöver inte berätta för omgivningen om man inte vill.

Håller med om att det känns privat. Funderar p vad de kommer att säga på jobbet. De lär undra varför jag varit sjukskriven. Och så kommer det troligen synas så kanske inte går att säga att man varit hemma för vab.

Jag har varit så taggad inför min operation så har berättat det för kompisar, familj och sambons familj. Tänker att de kommer ändå se skillnaden och att jag tycker det är skönt att ha flera olika perspektiv kring vilken storlek jag ska välja (väljer mellan 300cc och 355cc). Men till mina klasskamrater samt kollegor så får de komma fram till den slutsatsen själv om de nu intresserar sig. Tänker inte komma tillbaka till skola/jobb och "skylta" med mina nya bröst utan det blir till att ha på sig lite större tröjor så det inte blir supertydligt. Men just skola och jobb ger mig lite ångest då jag är rädd för att de dömer mig... Men annars har alla som jag berättat det för varit väldigt stöttande och glada för min skull :)

Samma här! Det är svårt och jobbigt med moralkakor som man inte bett om. Jag har bara berättat för ett fåtal nära. Inte till släkt eller på arbetet. Om nån frågar rakt ut så skulle jag svara ärligt annars får de tissla och tassla det struntar jag i.

Vilken bra tråd!:-)
Jag har samma dilemma och känner att det för mig känns som en privatsak men samtidigt är det svårt att dölja då man umgås med släkt och vänner. Barnen vet de är ju omöjligt att dölja om man bor i samma hus och mina föräldrar vet men jag känner som många skriver att jag klarar mig utan kommentarer från vissa människor de hade inget med min kropp att göra innan så varför ska de ha det nu!