Jag har berättat för mina närmsta så som min man, systrar och vänner jag träffar ofta av anledningen att jag kommer behöva deras stöd om jag blir nervös eller får problem efter. Sedan har jag resonerat så som att jag inte brukar prata om mina bröst eller min kropp över huvud taget med varken övrig familj, vänner eller kollegor så jag kommer inte berätta om operationen för dom heller. Undrar någon så kommer jag svara, det är ingen hemlighet men inte heller en "stor grej", jag är mer än ett par bröst. :)

Har också bekymmer med att berätta för mina föräldrar och sen vad de ska säga när jag berättat. Min pojkvän har jag berättat för och även för några tjejkompisar. Ingen av dessa tyckte det var konstigt alls. Men är sååå nervös att säga något till mina föräldrar! Har bokat en konsultation i november, men vet inte om jag ska berätta för mina föräldrar innan eller efter konsultationen. Känns som man har mer "kött" på benen efter man varit på en konsultation om de skulle ha massa funderingar till en. Men som många skriver - min kropp, mitt val.

Jag har än idag inte berättat och tänker berätta när jag väl gjort dom

Jag tänker nog faktiskt inte heller berätta för någon annan än min sambo, (som är den enda som vet att jag ska göra det) förens efter operationen. Då är det redan gjort liksom. Jag är rädd att mamma och syskon och vänner skulle försöka övertala mig att låta bli för att man är fin som man är.. osv. Vet att dom menar väl men dom har inte den blekaste aning om hur dåligt jag mår av att inte ha några bröst kvar. Min sambo är den enda som vet och han stöttar mig i vått och torrt. :)

Tror också mina föräldrar kommer säga att jag är fin som jag är osv. och att de skulle försöka övertala mig. Men funderat på detta sen jag var 19-20 år och nu är jag 24 år så det är inte ett förhastat beslut precis :P

Jag är i denna situation nu. Jag har berättat för några vänner. Familj kommer jag faktiskt inte säga något till överhuvudtaget, frågar de efteråt så kommer jag att svara ganska kort, men trevligt att jag ogärna vill diskutera det.

Kollegor känns jätte jobbigt faktiskt! Vi har inga personliga relationer alls, men trivs mycket bra med dem på jobbet! Tips? :)

Tar upp tråden igen och vill gärna höra hur fler har gjort. Jag tycker det som känns jobbigt är att berätta(?) för barnen. 3 och 6år.. båda flickor.. speciellt 6åringen🙈

Hej Hoppar gärna in här då jag sitter i lite samma sits.
Jag har bokat tid för konsultation för en mommy makeover på Elite clinic i Göteborg den 7 september.
Alltså en rätt stor operation som inte kommer kunna döljas... Jag är väldigt nära min mamma men hon hatar skönhetsoperationer och tycker att alla ska vara så naturliga som möjligt.
För längesen så testade jag fillers i läpparna och får än idag höra negativa kommentarer om det. Hon vet att jag försökt få bort hänget på magen med en bukplastik via landstinget men blev nekad pga mina keloider.

Hon vet inte att jag vill operera brösten och det kommer jag få höra negativa kommentarer om. Pojkvännen och några nära vänner är de enda som vet men jag är ändå rädd för att berätta...
Ska bo hemma hos pojkvännen 2 veckor efter operationen med barnen och han ska hjälpa med allt och stöttar mig till 110%. Han vill bara att jag ska vara lycklig. Så jag vet inte vad som är bäst... berätta för mamma när operationsdag är bokad kanske... får nog ta med pojkvännen som stöd när jag berättar annars blir jag nog överkörd av mamma är jag rädd :/

Jag har själv två flickor och tyckte det var svårt att veta huruvida jag skulle berätta eller inte. Jag valde att inte berätta när de var så små, och lyckades dölja det med att ” mamma först var på en Spa/övernattning” och sen att jag råkade få väldigt ont i ryggen efter. Så jag behövde mkt vila och fick inte lyfta osv. Det var en vit lögn, men jag tyckte de var för små för att de skulle förstå den riktiga sanningen. De fick inte reda på det förrän jag blev tvungen att opereras igen efter 13 år, och då hade vi ett väldigt givande och bra samtal.

Har inte läst alla svar du redan fått men enligt mig är det något privat och man väljer själv vilka man vill dela det med om man nu vill dela det med någon.

Avskyr kommentarer som "du är fin som du är" och bla bla. Det handlar ju inte om vad andra tycker utan om vad man själv tycker och hur man själv mår.

Ingen av de få jag har berättat för har dock sagt något sådant utan varit stöttande. Kanske just därför jag har valt att dela det med just dem!