Hm, jag håller med om att det är jobbigt med läkningsprocess som kan ta ny vändning lite när som helst, komplikation kan uppstå längre fram även om det går bra i början. Tänker mycket på detta eftersom jag nu, bara tre veckor efter operationen är helt nöjd med det estetiska och vill helst inte ha så mycket förändring.
Jag tror dock att man kan röra sig ganska fritt - med restriktionerna i minnet och så länge det känns bra. Jag cyklar nu till och från jobbet och känner inte att det är guppigare än att gå. Tar långpromenader i lugnt tempo. Jag tror mig känna var gränsen går.
Jag diskuterade detta med min kirurg innan op och han höll med om att kroppens signaler är ett bra riktmärke. I kombination med de skriftliga instruktionerna. Vid minsta obehag slutar man. På mitt återbesök en vecka efter op fick jag ”beröm” för att jag rörde mig bra (tog av mig kläder, rättade till håret, försökte hålla mig till ett normalt rörelsemönster).
Porslindockakänslan är nog över för min del, jag tror du är där också inom några dagar.

Jag känner igen mig i att man är både nojjig och obekväm i början. Men i takt med att saker läker så blir man automatiskt mer avslappnad. Även om du inte har kvar den mest akuta smärtan så har man ju ofta en hel del obehag kvar. Jag tror du också kommer känna att den känslan släpper mer och mer från vecka till vecka från och med nu.

Jag var på mitt återbesök igår, dag 9, och mina tuttar och ärr såg då fina ut, samt att jag själv tycker att jag i stort sett känner mig som vanligt, så min kirurg gav klartecken för vardagliga ting som typ bära en matkasse och lyfta mina barn (2 & 3 år).
Poängterade dock att jag självklart ska lyssna på kroppen och sluta om eller när det gör ont.

Har det gått två veckor för dig och du mår bra, så skulle jag inte oroa mig för enstaka ”snedsteg” (lätt för mig att säga såklart, men det kanske hjälper lite att höra ändå).

Hej, jag är nu 10 veckor efter op och nu känns det hur normalt som helst i bröstregionen :). Jag reflekterade över att det måste vara minst två kg tryck bara att öppna bildörren. Mina hundar ryckte till nångång så jag blev riktigt rädd att jag gjort nåt dumt. Jag försökte va så försiktig jag kunde hela tiden men utsatte mig ändå för mer än vad man enligt pappret ska göra. Jag lugnade mig genom att tänka att alla restriktioner om att man ska ta det lungt gör att man tar det lugnare även om det händer lite blunders. Hade jag inte fått restriktioner hade jag varit i stallet, burit jättetungt och hållit på. Jag tror att man inte äventyrar något sålänge man tar det lungt och de enstaka gångerna då man kort går över gränsen, det tror jag kroppen klarar.

Jag ska göra min förstoring på Bellakliniken i mars och där verkar inte allas vara samma omfattande restriktioner som ni har. Har ni snittet i armhålan eller i bröstvecket? Kan det vara det som spelar roll?
Vad är det för restriktioner ni fått och hur länge?
Jag ska enligt Johan kunna rida som vanligt efter 6 veckor.