Jag är tillbaka i ångestträsket. Eller ännu värre. Trots att resultatet ser bättre och bättre ut och kroppen mår bättre och bättre så ångrar jag mig något så fruktansvärt. Känner att jag har slängt pengarna i sjön och att jag hade kunnat uppnå ett likvärdigt resultat på egen hand med envis träning. Gråter varje dag. Vet inte hur jag ska lära mig leva med detta och acceptera vad jag har gjort. Mår så fruktansvärt dåligt just nu.

Tack Vonkan, det är väldigt snällt av dig  Känner bara att det var onödigt av mig att göra detta..Jag hade ju redan gått ner så mycket i vikt förra året, skulle gett det lite mer tid så hade jag säkert kunnat få till det bra ändå. Så mycket av tankarna kring kroppen sitter ändå i vad vågen visar för mig. Trots att jag inte kunnat träna på 5 veckor har jag ändå gått ner 2,5kg. Hade säkert kunnat gå ner mer om jag hade tränat. Och då hade jag nog varit nöjd ändå. Hade kunnat göra så mycket annat för dessa pengar. Jag hade en bestämd tanke om att det var "nu eller aldrig" jag skulle göra detta. Tidsmässigt så var det bara nu det passade. Men jag skulle inte ha gjort det nu, jag skulle ha avvaktat för då hade jag säkert insett att jag inte behövde göra detta. Och jag blir inte kvitt alla dessa hemska tankar. Jag vet inte vad jag ska göra 

Box11 wrote:

Sammmy, så fruktansvärt tråkigt. Finns det något stöd att få från kliniken? Om inte, sök hjälp på vårdcentral (kurator, psykolog..)! Jag kan till viss del förstå dina känslor - gjorde en mindre operation än du, men blev ändå lätt chockad över hur lång återhämtningstiden är. Saknar att kunna göra allt jag kunde innan! Samtidigt var det viktigaste för mig att få ut mina bröstimplantat, så i dagsläget känner jag att om kroppen bara återhämtar sig, struntar jag i att det inte syns att jag fettsugit låren eller om inget fett stannar kvar i brösten (trist på 60000 kr, dock...).
Nog om mig, jag tycker som sagt att du ska söka professionell hjälp och få någon att bolla dina känslor med. Håller tummarna för dig!

Tack så mycket  Jag har faktiskt inte frågat kliniken innan men jag tog tag i det nu och skickade dem ett mail. Jag känner ändå att återhämtningen gått relativt snabbt senaste tiden...det har hänt mycket på bara någon vecka! Är mest ryggen och rädslan för att råka göra något med brösten som besvärar nu. Känner mig dessutom mer och mer positivt inställd till att det kommer bli ett bra slutresultat. Men konstigt nog ju bättre jag mår fysiskt desto mer intalar jag mig själv hur onödigt det var. Egentligen helt ologiskt kan man tycka.

Men glad för din skull iaf, att du ändå känner att du fått något positivt ut av det oavsett :)

Vonkan - Jo alltså jag börjar verkligen se att kroppen återhämtar sig och att resultatet blir bättre och bättre men det hjälper tyvärr inte. Är dock inte helt nöjd med resultatet på höfterna och ångrar verkligen att jag gick med på att fettsuga dem. De var finare innan. Tror det hade känts bättre om jag bara låtit fettsuga magen som jag själv tänkte från början. Hade dessutom blivit mycket billigare säkert och lättare att leva med den kostnaden.

Vonkan - Alltså det är inget fel på det Marcus har gjort, resultatet ser ganska bra ut än så länge. Han kan inte hjälpa hur mitt skelett ser ut och att mina höfter såg bättre ut med lite fett på än utan. Det är mina höftben jag stör mig på. Svårt att göra något åt det. Och vill definitivt inte ta bort mer då jag önskar att jag inte tagit bort något alls.

Mag - Ja jag har också fått höra att fettsugning beskrivs som ett relativt enkelt ingrepp med kort återhämtningstid...vilket skämt! Med det sagt mår jag ändå ganska bra fysiskt nu efter 6 veckor, även om kroppen känns långt ifrån "normal". Och precis som du säger, så längtar jag så himla mycket efter att allt ska kännas som vanligt igen...ingen svullnad, ingen hårdhet, ingen stelhet, ingen brist på känsel etc. När den dagen kommer går det nog på sätt och vis att förtränga vad man har gjort och låtsas som ingenting för sig själv. Men nu blir man ju konstant påmind om det och det är svårt att bli kvitt dessa tankar då.

Fick för övrigt svar från NK idag angående vilket stöd kliniken kan erbjuda och de som Marcus rekommenderar är att jag vänder mig till en privat psykiatrisk mottagning för samtalsstöd. Som om jag har råd att lägga massa pengar på det efter den här operationen...tycker det var ett dåligt svar och "stöd" från deras sida