Orkidee wrote:

Artipoppe skrev:

Nu har jag laddat upp en bild i silvergalleriet på hur bröstet såg ut. Så grotesk storleksskillnad. Man förstår att det var minst en halvliter blod där inne.

Nu i efterhand är de precis som innan.

Jösses!! Förstår att du hamnade i chock. Måste varit en jätteläskig upplevelse. Tänk vad bra att du ändå bor i samma stad som kliniken och som sagt att de kunde agera så snabbt med resurser. Nu får du verkligen vila och rå om dig <3.

Ja, verkligen. Tack ♥️

Divan wrote:

Men gud vad otäckt!! Vilken mardröm! Nu blev man ju själv lite orolig inför operation, hur mycket ska man våga röra på sig efteråt?! Vilken tur att det gick bra för dig och att dom agerade så snabbt och du fick den hjälp du behövde. Krya på dig!

Det är jätteviktigt att röra på sig för att inte få blodpropp. Däremot ska man nog inte dra för mycket i saker och akta sig för tunga dörrar. Jag har nog haft extrem otur och det är extremt sällan sådant händer. Men viktigt att vara uppmärksam även på den risken och att ha med sig det i sin riskkalkyl när man planerar för en operation.

Divan wrote:

Artipoppe skrev:

Divan skrev:

Men gud vad otäckt!! Vilken mardröm! Nu blev man ju själv lite orolig inför operation, hur mycket ska man våga röra på sig efteråt?! Vilken tur att det gick bra för dig och att dom agerade så snabbt och du fick den hjälp du behövde. Krya på dig!

Det är jätteviktigt att röra på sig för att inte få blodpropp. Däremot ska man nog inte dra för mycket i saker och akta sig för tunga dörrar. Jag har nog haft extrem otur och det är extremt sällan sådant händer. Men viktigt att vara uppmärksam även på den risken och att ha med sig det i sin riskkalkyl när man planerar för en operation.

Ja precis. Man får vara extra försiktig. Vet dom vad det beror på att det blev så? Överansträngning? Ja som du säger får man ha de med sig att det finns ju risker med att opereras.

Tydligen jättesvårt att svara på. Troligen ett litet kärl som brustit. Det blir tyvärr bara spekulationer.

Andromedae wrote:

Usch vad otäckt! Du agerade klarsynt trots blödning som ändå var så pass stor att du var circulatoriskt påverkad! Vilken otur att det hände så många dagar efter operationen - man undrar vad som hänt. Hittade de en tydlig blödningskälla eller var det mer många diffusa småblödningar? Måste också kännas olustigt att ta lågmolekulärt heparin iom blödningen. Men såklart ska du göra det för att undvika djupa venproppar! Och nu har de säkert blodstillat så att det räcker och blir över.

Jag önskar dig god läkning! Ta hand om dig!

Enligt sköterskan var det en liten artär som hade brustit troligtvis. Svårinspekterat och diffust. Kirurgen brände alla små kärlen för att vara på säkra sidan. Jag har fortfarande så ont i armhålan och baksida axel, samt ovansida arm ner mot armbågen, även om det sistnämnda nästan försvunnit nu. Pratade med min kirurg om det och han sa att det var så bra att jag skickade in bilden till honom då det var skarpt läge. Att det inte är konstigt med smärtan i axeln efter hur stor svullnaden varit.

Senaste dygnet var det 100 ml i dränage och säga vad man vill om den påsen...??‍♀️?? Men det känns tryggt att ha den där. Utifall att något skulle hända igen. Om det minskar blir jag av med den på fredag.

Jag äter ju Cyklokapron också, 1gx3 till imorgon. För övrigt tycker jag att det är skönt med heparinet för att jag kan slappa i sängen med gott samvete utan att noja över en propp. Även om jag försöker röra mig försiktigt så mycket det går.

Jag är så otroligt matt. Men jag räknade till att jag äter 18 tabletter om dygnet så det är inte så konstigt. Plus att man blivit av med en del blod. Vågar inte äta järn för att man blir nog förstoppad av Oxynormen...

Hoppas det vänder snart.

AnneMarie wrote:

Men tänk om man är med om detta och bor långt ifrån kliniken? Klarar vanliga sjukvården av att fixa sånt?

Alltså jag har ett jättestort förtroende för sjukvården. Men i detta fall hade jag inte känt mig trygg där. Inte med all daglig uppföljning jag dessutom fått i efterhand. Vem vet hur det hade gått med implantaten i efterhand? Om de hade kunnat hantera blödningen? Ja, utan tvekan. Men om jag hade velat hamna där? Knappast! Inte med tanke på fördomar och mitt i en pandemi ? Ryser bara av tanken! Alltså jag vill ju inte skrämma, allt gick ju så himla himla bra och det löste sig, men fy vad rädd man var! Jag är så glad att jag mår hyfsat bra efter omständigheterna. Idag blev jag dessutom av med mitt dränage! ?