Personligen tycker jag att man bör Försöka acceptera sin kropp som den är först innan man opererar sig för att kunna göra det för sin egen skull och inte andras. Men jag förstår hur du känner dig. Det tog lång tid för mig att acceptera min kropp men tillslut gjorde jag det och snart om 13 dagar ska jag opa mig.

Min mamma är väldigt öppen och drf har jag inga problem alls med att prata om det med henne. Min pappa vet inte än men med tanke på att han bor i mitt hemland (Brasilien) ska jag bara berätta när jag åker dit i december. Min pojkväns mamma var lite emot och argumenterade lite men till slut förstod hon mina anledningar.

Jag vet att familjen och vännerna är extremt viktiga i ens liv och det känns lite jobbigt att "break the rules" men du måste tänka på dig själv och hur du mår. Det är inte deras kroppar. Det är din kropp. Du ska kunna bestämma över den och med tiden kommer de acceptera det. Det skulle vara skönt att ha åtminstone en som kan hjälpa dig när du är hemma efter operationen för då kommer du inte kunna göra saker som vanligt. Och om ens vänner inte vill inse hur lycklig man kommer vara efteråt och hur viktigt det kommer vara för ens självkänsla så kan man skita i dessa människor för då är de inga bra vänner.

Hoppas allt löser sig! <3

Jag har skaffat implantat utan att någon vet. Alltså ingen alls. Inte för att jag inte tror att det skulle accepteras eller att jag inte skulle få nån stöttning. Men jag vill att vänner och familj ska fortsätta se mig som samma gamla "Aifo", och inte tänka att stackars henne som känner att hon måste göra en bröstförstoring för att duga, hon måste ha dålig självkänsla etc. Jag har alltid varit trygg i mig själv, mått bra och har god självkänsla. Men jag hade nog haft svårt få mina nära att förstå det. Och eftersom jag personligen inte känt att jag behövt någon stöttning i detta (förutom här på forumet), har jag inte tyckt det varit nödvändigt att blanda in nån annan. Enda gången jag inte varit bekväm med att vara själv i detta, var på själva operationsdagen. Det var nervöst att åka hem själv! Det gick ju bra, men jag skulle inte rekommendera nån att göra så, för man vet ju inte hur man kommer att må.

Hej! Det här låter säkert helt galet, men ingen på mitt jobb eller hemma vet om min operation än. (Opererade mig för ca 3v sen). Jag fick såklart frågor om varför jag varit sjukskriven osv, men då drog jag en lögn och sa att jag opererat bort en tand.
Jag har ingen aning om hur familjen kommer att reagera. Det lär upptäckas i sommar :P

Om det du har verkligen är tubulära bröst, kan du argumentera med att det faktiskt klassas som en missbildning. Fråga om de hade tyckt likadant om du haft  dubbla örsnibbar, sex fingrar per hand eller tre cm tjock överläpp. Varför ska du leva med det här resten av livet om du inte vill, bara för att det sitter på ett mer privat område än de brukar få se? 
Här finns en pdf, på sidan 3 (284) finns ett stycke om tubulära bröst som förklarar på riktigt läkarfikonspråk vad som kännetecknar ett tubulärt bröst.
http://ww2.lakartidningen.se/store/articlepdf/1/17766/LKT1206s282_286.pdf
 

Jag valde att inte berätta och ingen har frågat även om de säkert undrat. Nu efteråt kan jag tycka att vem som helst borde tycka att det är ok att operera tubisar, det är ju en slags missbildning. Man vill ju bara vara normal. Jag ville egentligen aldrig ha så mycket större bröst men en normal form. Lycka till!

va synd att dom inte stöttar dig i detta, jag själv berättade endast till dom som jag vet stöttar mig, kände att jag inte ville berätta till dom andra för jag vet redan att dom hade kommit med negativa åsikter, men om det är något du mår dåligt över så tycker jag att det kan vara värt o göra den operationen, har själv tubulära och det är så fruktansvärt jobbigt för jag mår så dåligt över dom. det är ju trots allt en missbildning så kan man göra något åt det så tycker jag absolut att man ska göra det

Jag förstår att man inte vill berätta. Jag skulle aldrig berätta för min pappa, vi har inte en relation där man pratar om intima saker...min mamma har gått bort för 16 år sedan, så henne kan jag inte berätta för heller. Svärmor vet jag, tycker att det är helt absurt med dagens utseendefixering, och skulle nog aldrig förstå det, även om hon inte skulle säga ngt negativt direkt. Mina barndomsvänner skulle kommentera också i stil med "du är snart 40, varför kan du inte acceptera det blablabla". På jobbet kan jag tänka mig att berätta för några, men det känns onödigt, för att jag inte behöver deras stöd, utan bara förklara kanske varför jag är borta. Men då skulle det säkert komma fram oavsikligt på fikarasten eller liknande och då skulle även dem veta som jag inte skulle berätta för....Då är det min man och mina "vuxenvänner" som kommer att veta om det....frågan är då om familjen kommer att upptäcka det senare eller kommer jag att kunna dölja det för alltid :)

Jag funderar på att göra samma sak, hur mådde du efter operationen? Hade du svårt för att ta dig hem? Jag känner inte för att dela detta med någon men samtidigt kan det vara fint att få stöd av någon...men känner mycket skam över min form och inget som jag har pratat med någon om.

Känner igen mig i mycket av det du skriver! Hur har det gått för dig? Gick du igenom operationen själv eller berättade du för någon om det?

Eftersom min syster var skriven som kontaktperson om något händer, så berättade jag för henne men var inte helt ärlig. Sa att det var något cystaliknande som skulle opereras bort och hon köpte det, och då vänner på samma företag såklart också undrat varför jag är sjukskriven drog jag samma story. Så har fått stöd från andra, kanske inte schysst att inte berätta hela sanningen men jag känner att när det gäller så privata saker så behöver de inte alltid veta allt. Räcker att de vet att det var någon form av operation..:)