Det är normalt att vara orolig! Försök gå tillbaka till hur du kände när du bestämde dig. Vad låg bakom? Tänk inte så mycket på den närmaste månaden; det är en jobbig period, men den ligger snart bakom dig - massor av andra tjejer har tagit sig igenom den och tyckt att det var värt besväret. Ungefär som med förlossningar - alla vet att det är överjävligt, men det GÅR, och det påverkar inte ofta beslutet om att skaffa barn eller inte. Och jag har aldrig hört nån säga att det inte var värt det fysiska obehaget. Om du kikar på fliken Av Intresse finns det lite matnyttigt att läsa om förberedelser - känslan av att vara väl förberedd kan ofta ta udden av nervositeten.

Sen kan det finnas andra anledningar att tvivla. Det är nu du får försöka hitta ditt kyligaste jag, det som redan vägt de olika aspekterna mot varandra, fast utan den nervositet man drabbas av alldeles inför operation.

Hur tänkte du kring risken för komplikationer versus alternativet att ha din nuvarande bröststorlek resten av livet? 

Vilka var huvudanledningarna till att du ville boka operation? KÄNN dem!

Fundera över andra gånger då du haft lust att slippa undan/backa ur, och gjort/ inte gjort det? Hur kändes det sen? TOG du körkortet? Fick du dina barn (skulle vilja veta hur du hoppade av iofs..)? Uppträdde du i skolan? Hur kändes det när du backat ur resp tagit dig igenom det? Är något av det typiskt dig, kan du hämta ledtrådar ur tidigare reaktioner?

Jag tror du kommer att bita ihop, köra på ditt beslut därför att du litar på ditt eget val och vara SÅ nöjd efteråt...

Jaaa jag känner igen mig!! Kunde varit jag som skrivit det du skrev för det stämmer EXAKT in på hur jag känner!!

Har tre dagar kvar och jag blir bara mer o mer nervös för varje dag som går. Men jag behöver bara ta en titt på mina bröst så tvekar jag inte längre!

Haha men som sagt så undrar jag om jag kommer o tänka annorlunda och känna att jag skulle varit nöjd om jag skulle få en massa komplikationer.

Det jobbigaste är nog hur man ska klara hus o barn och allt det där men det får lösa sig helt enkelt!! Har precis berättat för mina barn och dom lovade att hjälpa mamma om jag blir allt för handikappad den första tiden

Lycka till!!

Hahah jag har tid för op imorgon...har gått runt som ett lik hela dagen-i min egna lilla värld helt och hållet säger sambon..Så JA man kan säga att jag är nervös....Men har ju väntat så länge på detta så nu biter jag ihop....huuuuvva.....Hoppas på nån timmas sömn inatt...

Jag ska opas nu på torsdag. Jag är inte direkt nervös, litar fullt på min kirurg. Men, jag funderar nog runt ämnet mycket, har jag "rätt" att sätta ut så mycker pengar på en operation? Varför behöver jag större bröst? (Fast jag vet verkligen farför jag behöver dem!!!). Sen funderar jag på den valda storleken... På kons tyckte jag den var super, definitivt inte för stor. Nu har jag inte haft mina rispåsar på länge, och igår satt jag dem på, och... WOW, vilka boobies! Känns som att det verkligen blir svårt att dölja! (vill nästan maila o säga att jag ska ha mindre...) Men samtidigt är det ju väldigt många här som har sagt, att boobsen just inte alls syns under kläder. Men, jag gör ju dethär för att må bättre med mig själv och få känna mig sexig framför min man. Jag vill inte att de ska synas utåt. Eller storleken iallafall. Nu efter jag slutat amma har brösten blivit obefintliga, och jag märker hur jag faktiskt skäms över dem, skulle bara vilja gå i stora, påsiga kläder... Och det är ju inte jag! Det är definitivt på tiden o göra ngt!

Det är nog vanligt med en massa blandade känslor innan en op. Skoj med ett forum var man kan ventilera! Hoppas du lugnar dig :-)

Dom är 8 och 11 år. Jag sa som det va att jag har ammat tre barn och att jag inte är riktigt nöjd med hur dom ser ut och att dom är för hängiga och ledsna =) att jag ska lyfta upp dom lite! Reaktionen blev lite fniss...inte så mycket mer faktiskt. Kommer säkert mer frågor dom närmaste dagarna. Men jag känner att det är lite jobbigt eftersom dom är tjejer och jag inte vill påverka dom alltför mycket när det gäller deras egna kroppar och kroppsuppfattning. Men samtidigt så vill jag vara ärlig mot dom och jag står ju för det jag ska göra så...

Får man föreslå "trötta" som ett alternativ till "ledsna"..? Ungar har ju en tendens att ta på sig skulden för saker och ting, och det vore ju synd om de skulle tro att brösten var ledsna över att ha behövt ge dem mat..

Att bli uppiggad är liksom inte lika "tungt" som att bli tröstad. Mindre risk att barnen tar det som något som behöver ältas och pratas om i tid och otid överallt då också...