Bröstförstoring mar 2014 - Östersjökliniken - Färjestaden Öland Disa Lidman - Onöjd

Tänkte berätta lite smått om min operation medan minnet är fräscht.

Det var den 25 mars 2014, klockan ringde 06.00. - Jag klev upp, tog mig en titt i spegeln och skådade mina små bröst en "sista" gång. Gick sedan och duschade och följde alla instruktioner som stod på pappret. Klädde sedan på mig rena och bekväma kläder.

Sedan begav vi oss till bilen, jag och min pojkvän. Jag hade sagt farväl till mitt hem ifall jag inte skulle klara operationen, också skrivit ett "avskeds-sms" till min älskade mamma om det nu skulle gå illa. Låter så hemskt men det var bara något jag var tvungen att göra, kunde inte ta risken att inte få säga vissa saker. 

När vi väl var framme "skrev jag in mig", fick fyra panodil som jag skulle ta direkt. Sedan fick jag säga adjö till min pojkvän. Det var tungt, jag fick en tjock klump i halsen och mådde allt annat än bra. Tårarna var inte långt borta, narkossköterskan gick med mig bort till omklädningsrummet, kramade om mig och sade att allt skulle gå bra. "Jo visst" tänkte jag.. Fick byta om till något grönt "täcke" och sedan sitta ner och vänta på kirurgen. När hon kom pratade vi lite först, sedan började hon måla på mig. Efter det kom narkosläkaren och ställde lite frågor. Sedan gick det fort. Fick följa med till operationsrummet direkt. (Skönt)!

Lipade som ett barn och var inte alls sugen att lägga mig på det där bordet.. Fick klä av mig "täcket", sedan lägga mig på op-bordet. Det var varmt och skönt, men det var inget jag direkt kunde njuta av i det skedet. Men dom var gulliga mot mig och torkade tårarna, sedan gick allt så fort. I efterhand kan jag tycka att dom var lite väl "stressiga", men å andra sidan hade jag mått sämre om jag hade fått ligga där längre å va rädd. Så jag är tacksam att det gick så fort som det gjorde. Det var inte det minsta otäckt att bli sövd, man bara somnade. Jag kände inte ens när dom sprutade in medlet utan blev bara sömnig. Det sista jag hörde var att jag skulle ta några djupa andetag i masken och tog ett sen slocknade jag.

Minns inte riktigt när jag vaknade sen men narkossköterskan frågade mig hur ont jag hade på en skala 1-10 och då sa jag 6, efter det mådde jag hur bra som helst och kände ingen smärta alls i brösten :) Det var bara jätteskönt att ligga i sängen å slumra. Jag vet att jag tackade dom för att jag levde :P Det var det jag var gladast för då, att jag överlevt.

Piggnade till rätt fort tycker jag själv, så när jag var "tillräckligt" pigg hämtade dom min telefon och det första jag gjorde var att ringa MAMMA <3 Och hon blev så glad att höra min röst, men hon visste redan att det gått bra då dom ringde min pojkvän så fort operationen var klar.

Var på kliniken 07.15 och fick åka hem runt 13.30

Allt gick väldigt fort och det är jag mycket tacksam för :)