Usch förstår att det känns tråkigt... Men var glad att du kan göra det ändå och då för din egen skull. Du gjorde rätt som berättade iallafall:) lycka till

Vad jobbigt, just sin mamma vill man ju ska stötta en i allt. Jag tror som flera andra att hon bara behöver smälta det, särskilt om det är något som ni inte pratat om tidigare så kom det nog som en chock för henne. I en mammas ögon är ju en dotter oftast perfekt (vilket egentligen är positivt om man tänker på att det finns föräldrar som är tvärtom). Så hon tycker nog verkligen att dina bröst är jättefina som de är (även om hon inte sett dem på länge) och i hennes ögon behöver du inte ändra något alls, så jag tror det är därför hon tycker det är onödigt att lägga pengar på något som redan är perfekt.

Nu menar jag absolut inte att försvara din mamma på något sätt, men på ett sätt tänker jag att det är bra att hon säger vad hon tycker (även om det inte var vad du ville höra) men hon är ändå ärlig och anledningen till att hon inte vill att du ska operera dig är att hon faktiskt tycker du är fin som du är. Hon har nog inte förstått att du har såna komplex som du har, jag tror att när hon fått smälta allt och när hon förstår hur jobbigt du haft det, och hur gärna och länge du har velat göra en operation så kommer hon nog ändra sig.

Som motvikt kan jag berätta om en kompis till mig, när hon ville göra sin förstoring (vi var ganska unga då) så ställde hennes mamma upp till 100%, tog ett lån till operationen, skjutsade henne fram o tillbaka till kliniken, tog ledigt från jobbet o pysslade om henne första veckan efter operationen. Vi alla tycke då att hon hade världens bästa mamma som ställde upp och förstod henne, inte alls som de flesta föräldrar som aldrig fattade nånting o bara kom med moralpredikningar.
Nu flera år senare när hon och jag satt och pratade, så berättade hon att efteråt med facit i hand så var hon jättebesviken på sin mamma. Att hon ställt upp sådär på en gång hade fått hennes självförtroende på lång sikt att bli ännu sämre, "inte ens min mamma tyckte att jag dög" liksom. Första åren efter operationen tänkte hon inte så utan det kom ungefär fem år senare när hon själv fick en dotter. Och om hennes dotter skulle vilja göra en förstoring så skulle hon inte stötta henne.
Jag blev ganska förvånad för jag hade inte alls tänkt att man kan bli besviken på att nån "ställer upp för mycket", men det var intressant att höra från den vinkeln också.

Ville dela med mig av hennes historia, för det kan finnas något positivt i att ens förälder tycker annorlunda även om det kan vara svårt att se just när man behöver som mest stöttning. Det är nog inte lätt att vara mamma heller, och veta vad man ska säga.

Hoppas att det löser sig för dig och att hon förstår att det här är något du velat länge. Tror att hon kommer ändra sig när hon förstår hur viktigt det verkligen är för dig. Lycka till! Kramar

Vågar inte berätta för min mamma, hon är en typisk "du duger som du är". När jag skulle sätta in en tandställning i vuxen ålder tyckte hon: Va, är du galen. Du kommer behöva alla dina tänder när du är gammal (fick dra ut 4 tänder för trångt). riktigt upprörd. Sa du duger som du är. Kan säga att  det såg ut som mina tänder var inkastade i min mun från långt håll. Efteråt så tycker hon det blev riktigt bra:)

Men brösten är ännu känsligare än tänder, eftersom det förknippas som en sexig del av kroppen. Det stör folk mer, vågar därför inte berätta för folk överhuvudtaget. Man får gå runt med sina hemligheter:)

Det är så trist när man är glad och berättar ngt positivt så ska man slås ner av neativa kommentarer. Men det är du som ska leva med dina bröst och din kropp och ingen annan. Du vet i ditt hjärta vad som är bäst för dig:)

min man gillar inte alls detta. jag tog upp det på skämt i början för nga år sen och han tog int edet på allvar. det enda han sa var : "jag är nöjd" vadå vem ska du visa dem för? helt galet. De fattar ingenting för de är inte själva där. Bry dig inte om din mamma. Had det varit min dotter då skulle jaghenne all stöd hon behöver. säger man så för att man är orolig då får man säga att man är orolig inget annat. Hoppas det gick bra för dig. Jag har bokat på proforma hos Örjan men är skit nervös ändå. Jag har lite konstiga bröst, alltid små och nu efter 3 barn och viktminskning  finns inte så mkt kvar.

Åhh.. Jag förstår dig!! Min mamma har alltid tyckt att jag vart dum som pratat om bröstförstoring ända sedan sen tonår då jag insåg att dom aldrig skulle dyka upp.
Fått samma reaktion som dig i alla år...
Ända fram till förra vintern då jag efter att ha brutit upp från ett 2 1/2 års av och på förhållande, samt återhämtat mig från min sjukskrivning för utbrändhet fick nog.
Bestämde mig för att verkligen ta tag i det och göra något som fick MIG att må bra. Något som JAG velat göra i så många år,
Ringde min mamma och berätta att nu, NU skulle jag minsann boka en konsultation!!
Fick återigen samma reaktion, samma som du.. Men jag lyssnade inte.
Hon visste dock hur dåligt jag mått det sista halvåret då. Och jag förklarade att det fanns iaf en sak jag kunde göra för att må lite bättre igen. En sak för att må lite mindre dåligt, för att slippa ha ångest i omklädningsrummet på H&M, våga gå utan bh i linnet på sommarn utan att se ut som 12 and so on...
Och så avslutade jag med.
"Kan inte du följa med mig? På konsultationen.. För att du också ska veta va det innebär"
Och det gjorde hon.. <3
Hon följde med mig ner till Landskrona, och betalde t.o.m hotellet fast att jag insisterade på att få göra det då hon va så snäll och följde med och körde. Och hon bodde hos mig i nästan 2 veckor och hjälpte till med allt från att dammsuga till att hjälpa mig ur soffan.
Min mamma tyckte egentligen att jag va dum, bara att jag va vacker som hon skapt mig.
Men viktigast av allt, hon var sjukligt orolig. För att jag skulle genomgå en "onödig" operation, för ingen operation är ju trots allt riskfri. Tro mig, trots min enorma smärta efter op. så gjorde det nog nästan ondare för henne att se mig lida så, trots att jag själv valt det ;)

Jag berättade för min sambo som tog det kalasbra, så länge jag gjorde det för min skull och inte gjorde det för "hans skull". Mina bästa vänner har också tagit det jättebra. Min mamma är väl den enda som hittills har reagerat men hon var inte negativ. Hon tyckte mest att det var mkt pengar som jag kan lägga på annat och vill att jag ska vara supernoga med läkare och implantattyp (hon är barnmorska så hon är lite nojig då hon sett mkt knasiga komplikationer vid amning) men annars så var det inget mer med det. Min kropp, mitt beslut. Kan folk inte förstå det får de gnälla hos ngn annan :)

Min mamma tyckte inte heller om det, även om hon vet att jag funderat på det i flera år. Det blev nog inte riktigt verklighet för henne förrens jag sa att jag bokat in operation, två veckor innan jag skulle operera mig. Hon blev chockad och sa inte så mycket. Jag fick ta med min pojkvän på konsultationer och så. Mamma tyckte nog det var lite jobbigt, och jag förstår henne. Jag krävde aldrig att hon skulle tycka det var en bra ide och att jag gjorde rätt beslut att operera mig, men jag vill bara att hon skulle acceptera det, vilket hon gjorde. Jag förklarade klart och tydligt att det var för MIN skull, och ingen annans.

Hon hämtade mig på operationsdagen och såg i alla fall väldigt glad ut över att jag gjort som jag sagt, och inte valt ett par stora bröst med fejk-look. Allt jag ville var att få känna mig bekväm och nöjd i bikini och underkläder. Nu i efterhand har det inte pratats så mycket om brösten, hon verkar tycka dom är lagom stora och det är ingen big deal att jag opererat mig. 

Min mamma var precis likadan som din, hon fick mig när hon var 41 så hon är ju lite äldre också och inte alls van vid plastikoperationer.

Hon tyckte att mina bröst var jätte fina (hängiga och slappa efter 2 barn) och små?? Och sa att man ska inte utsätta sig för operationer med risker och hit och dit om man inte behöver. Men nu är hon så glad för min skull och det har verkligen vänt helt. Hon tycker att mitt resultat är otroligt och är stolt över mig för att jag faktiskt gjorde de hahahah :D

Men jag förstår verkligen din känsla, det känn skit tråkigt när folk ska säga såna där kommentarer! Tur att man har sin man som stöttar och inte gör så stor grej av allt :) Lycka till och stå på dig!!

Kram

Min mamma var lite.. Nääääääääääääääää. oxå men jag förklarade som det var. efter 2barn finns inte brösten längre och det syns med. Hon är väl ok med det nu.. Men hon är inte överväldigt glad för det precis;)

Precis så hade min mamma också reagerat fast värre och det är anledningen till att jag endast kommer berätta om hon frågar. Hon ser sig själv absolut inte som en trångsynt och fördomsfull person med det är just det hon är gällande en del saker och bröstförstoring är fortfarande så tabubelagt konstigt nog. Vet att hon skulle döma mig och ha en annan bild av mig forever haha