Jag har tänkt att berätta imorgon, eller i alla fall denna veckan, men vet inte hur jag skall lägga upp det hela...

Jag har frågat min pojkvän om råd flera gången med han "vet inte", han verkar inte förstå att detta verkligen äter upp mig in i från, jag mår så jäkla dåligt över något jag egentligen är otroligt glad över.

Jobbig känsla :/

Tack så jätte mycket för era peppande kommentarer!

Imorgon skall jag prata med chefen det första jag gör på morgonen så att jag får det överstökat, så slipper jag tänka på det mera..

Jag fick även min pojkvän att förstå hur jag känner igår också, jag kunde verkligen inte somna för alla tankar plågade mig och tillslut brast det och tårarna sprutade som på ett litet barn.

Han sa till mig att det faktiskt inte är mitt fel att mitt jobb inte har tillräcklig med resurser och att jag inte ska behöva må dåligt på grund av det..
Han sa att jag inte behöver vara så sjukt omtänksam och tänka på alla andra i förstahand alla gånger, helatiden, jag måste tänka på mig själv åxå!

Tack för att ni har fått mig att förstå att jag inte behöver ha dåligt samvete över något jag faktiskt vill göra, man måste faktiskt få vara lite ego också!

Jag pratade med henne igår..

Skickade ett sms till henne på morgonen och frågade om hon var inne på jobbet en stund innan vi började för jag skulle vilja prata med henne en snabbis..
Gjorde det mest för min egen skull för då skulle jag ju vara tvungen att säga det direkt på morgonen och inte dra ut på det hela dagen och tillslut fega ur..

Vi har en väldigt bra relation jag och min chef så när jag kom in på hennes rum så började jag med att skämtsamt säga att jag inte skulle säga upp mig och att jag inte var gravid så hon behövde inte vara orolig ;D haha.

Sen berättade jag att jag behövde vara borta i början på mars för att jag hade fått en tid för en operation, hon frågade vad jag skulle opereras för sen sa eller det har ju inte jag med att göra. Men jag sa som det var, att det egentligen är personligt men jag känner inte att jag har någon anledning att inte säga vad det är för henne, hon skulle ju ändå märka det sen :)

Men hon har tystnadsplikt och sa att dem enda som kommer se läkarintyget sen är hon och vår personal ansvarig så det är inget som kommer att komma ut..
Jag sa att jag berättar själv för dem jag känner behöver ta del av det lixom, de i min arbetsgrupp bla.

Hon sa att hon skriver inte ut på schemat att jag är sjuksriven utan skriver att jag är ledig så det inte blir några konstigheter och eventuella spekulationer bland de andra medarbetarna :)

Min chef var verkligen så jäkla possitiv och sa att jag är ju ung och ska göra det jag känner för, hon var jätte intresserad och ville veta mer om ingreppet osv, hon var jätte glad för min skull.
Hon sa även att jag inte skulle ha dåligt samvete eller känna mig dum och att det är mer än en månad kvar och att de andra i gruppen hinner lära sig mer innan dess så jag skulle inte tänka på det så som jag gjort..

Det kändes verkligen som att en sten lättat från mitt hjärta när jag klev ut ifrån hennes rum.
Jag har verkligen gått runt och mått dåligt i onödan..

Purina wrote:

Nu kanske du redan hunnit prata med din chef, men jag undrar varför du inte säger att du vill ta ut två semesterveckor istället för att sjukskriva dig? Då slipper du ju ha dåligt samvete för att hon ska betala ut sjuklön till dig för att du gör en skönhetsoperation.

Så gjorde jag.

Ja jag har redan pratat med henne men tack för ditt svar iallafall :)

Jag förstår hur du menar men i mitt fall var det inte grejen med sjuklön som fick mig att må dåligt utan det var själva grejen att jag skulle behöva vara borta och belasta mina kollegor som redan sitter i en svår situation pga. att andra har slutat och att det inte finns tillräcklig med kompetens i gruppen, och om jag är borta så blir det ännu hårdare för dem.

Så jag tar tacksamt emot min sjuklön och sparar mina semester dagar så att jag kan ligga på stranden i sommar med mina nya tuttar ;D haha