Bröstlyft - Ankarlyft nov 2014 - Citadellkliniken - Landskrona Helena Sveinsdotter - Linnéa.W

Klockan är tjugo i elva och vi svänger upp på parkeringen till det stora vackra röda huset som vätter ut mot sjön. Det känns som något jag sett i en saga och jag ler som en galning. Min mage kurrar av hunger. Fasta är inget för mig.
Min man tar mig i handen "jag känner mig som en riktig dooshbag" säger han.
Jag ser på honom. Min fina man som kämpat med det här i över ett år. Vad folk ska tro om de får reda på det. Om folk ska tro att det är han som uppmuntrar mig eller inte gett tillräckligt med komplimanger.
"Jag förstår. Fast nu handlar det om mig och alla som är här tror jag förstår det. Att det är kvinnan själv som vill det här för sin egen skull."

Vi går in igenom entrén och jag kan känna att jag ler som en treåring på julafton. Kvinnan i receptionen ler varmt och jag kan se att hon är van att ta emot kvinnor med lika stort leende som mitt.
"Hej. Jag skulle checka in vid elva."
Säger jag.
"Vad trevligt. Vad heter du?"
Vi får gå upp en trappa och sätter oss i ett vackert vänterum. Det sitter några andra där och jag undrar vad de ska göra. Vilka demoner de brottas med.
Prick kl elva kommer en ny pigg, glad sjuksköterska och visar mig till mitt fina lilla rum med sjöutsikt. Allting är fräscht och känns trevligt. Jag får tvätta mig från axlarna och neråt med hibiscrub och sen sätta på mig morgonrock, strumpor och tofflor. Sköterskan ger mig lite medicin samt lugnande. Sen plockar hon fram sprutan. Den lilla nålen som skrämmer mig allra mest.
"Det här tycker jag är den värsta delen. Så nu kollar jag inte på dig. Inget personligt." Försöker jag skoja och stirrar in i väggen. Snart sitter plastslangen där och ger mig lite dropp.

Kort därefter kommer min kirurg Helena och jag får säga hejdå till min man. Vi går in till hennes rum där hon fotograferar och ritar. Hon känns trygg. Skojar. Tar sig tid. Är noggrann. Jag känner mig avslappnad.

Från Helenas lilla rum går vi direkt in till operationssalen. Kylan slår mot mig så instinktivt lägger jag mig med morgonrocken på.
"Den får du nog ta av annars blir det bökigt." Ler narkossköterskan och vi tar av morgonrocken. De täcker mig med stora handdukar och narkosläkaren tar min hand i sin. "Nu får du gärna hålla mig i handen" säger hon och smeker min arm med sin andra hand. Narkosläkaren sätter igång droppet.
Helena kommer fram och smeker min kind; nu går jag ut en liten sväng men jag är alldeles strax tillbaka och då sover du."
Varpå narkosläkaren täcken min mun med masken. De verkar tro att jag tycker det är obehagligt så de pratar glatt och lugnande. Själv är jag redan lugn. Jag hinner tänka att det är värst vad jag får andas länge. Jag borde sova nu. Bara de inte börjar innan jag sover.

Sen vaknar jag plötsligt upp på mitt rum. Allt härifrån är suddigt. Jag minns att jag bad dem ringa min man sen minns jag inget mer innan min man var där. Hans vänliga hand smeker mitt ben och jag ömsom sover ömsom byter några ord med honom. Känner en oerhörd tacksamhet mot alla i personalen som har varit helt underbart fina. Kunde inte bett om bättre bemötande.

Jag känner ett otroligt tryck över bröstkorgen och känner att det är svårt att andas. Tillsist lättar de upp mitt bandage något och jag kan somna in en stund.
Följande timmar kommer illamåendet och ryggvärken krypande. Jag börjar spy en hel del och är glad att min man är med mig och tar hand om mig. Personalen fortsätter vara fantastiska. Ger mig medicin, kommer samma sekund som jag plingar och ordnar med mat och dryck.
Någon gång innan jag börjar spy kommer Helena in och kollar till mig och ärren. "Det här kommer bli jätte bra tror jag." Säger hon nöjt. Så säger hon kanske till alla men det känns äkta och betryggande.

Min man får stanna tills klockan 22 på kvällen. Jag är för svag för att resa mig. Känns som världens värsta träningsvärk. Så Tobbe matar mig med paj medan jag ligger blundande i sängen. Då och så hjälper han mig upp på toa och allt för ofta får han komma med nya spypåsar.

När jag väl slutat spy på natten lyckas jag slumra in och hittade ett bra sittande läge där jag kunde slumra rätt gott några timmar. Vid två kom de med medicin och vid sex kom de med frukost och medicin. Vid sju kom min man igen. Sen flöt morgonen på snabbt. Halv åtta kom Helena in och klippte bort bandaget och vi ställde oss framför spegeln och hon tog bort BH:n några sekunder.
"Well hello" sa jag leende till mina nya älsklingar. Helena och sjuksköterskan skrattar.
"Nu har de ju väldigt konstig form men de kommer sjunka ner och bli bra!" Sa Helena. Kanon kände jag bara. Jag älskar dem redan! Det här blir nog super!
"De verkar ha åkt upp lite så vi ska se..." Säger Helena och mer hinner jag inte tänka innan hon börjar trycka på implantaten. Gör galet ont!
Helena visar hur BH:n ska sitta och min man studerade noggrant. Tur det för den har jag absolut inte kunnat justera själv utan det är han som har fått dra lite. INTE skönt.
Efter det mår jag så illa så jag får gå och lägga mig igen och fick för tredje gången få medicin mot illamåendet.

En halvtimma efter kunde vi checka ut. Den sex timmars långa bilresan hem gick över förväntan. Sov mest pga medicinen mot illamående. Ryggen värkte fruktansvärt i perioder men känner ändå att det fungerade bra.
Nu är jag parkerad hemma i soffan med värmekudde på ryggen för det är den som värker mest. Känner mig inte som en vidare rolig mamma men lillkillen leker på golvet och har lite filmmys med mig. Får bli en sån vecka helt enkelt. Försökte va på golvet och leka men gjorde för ont. Var för orörlig.

Känner överlag att jag mår bättre än jag trodde jag skulle. Det gör väldigt ont att resa sig utan hjälp men det är inte omöjligt. Brösten spänner men det är hanterbart. Ryggen och magen är värst. Illamåendet har helt lagt sig. Är så glad och nöjd. Hoppas den här veckan går fooort. Fast oddsen är väl små. Ler.

Jag skulle inte kunnat önska mig något annat från varken klinik eller kirurg. Helena och citadellkliniken får mina varmaste rekommendationer. Fantastiska!
Jag rekommenderar även starkt att ta med någon. Hade tänkt åka själv men det var helt underbart att ha någon när kär där.