och nu börjar jag bli nojjig. Jag förstår när jag tänker logiskt att riskerna är små, har varit sövd tidigare och aldrig haft några komplikationer i samband med det, vet precis hur allt går till och känner mig trygg med detta, har t.o.m. jobbat inom gebitet och vet precis vad, var, när, hur... Trots allt det jag vet börjar jag bli nojjig. Det är en sak att opereras för att man måste och en helt annan sak att opereras för att man vill  Just det att inte ha kontrollen gör mig rädd, men kanske framförallt att jag valde detta helt själv  för tänk OM det mot förmodan skulle gå fel? Ja, jag vet att riskerna är ytterst små, men tankarna bara kommer helt objudna. Ingen vill ju lämna sina barn moderslösa 

Så hjälp mig tänka logiskt. Varje dag opereras tusentals människor på svenska sjukhus och kliniker. I de allra flesta fallen går det som det ska. Folk vaknar, kvicknar till och de som varit med om dagkirurgiska ingrepp får gå hem. Alltså mitt lilla bröstlyft är ju tämligen okomplicerad kirurgi eftersom jag får gå hem eller hur? Man är inte ens inne i kroppen och grejjar och skär utan allt sker på ytan bara några millmeter ner i huden. Så varför nojja? 

Förresten, vet ni någon som gjorde bröstlyft i vaket tillstånd med bara lokalbedövning?