Näsplastik apr 2014 - Florence Nightingale - Turkiet Fuat Yuksel (Turkiet) - californiabeauty

Före- och efterbilder kommer! :)

Beslutet

Det var den där passbilden i sjätte klass, då näsan faktiskt var oproportionerligt stor i förhållande till mitt ansikte, som fick mig att överväga en operation. Även om ansiktet växte ikapp en aning avslöjade mina föräldrars markanta näsor framtiden för min egen. Lunar, bilddagbok, blogg och Facebook påminde dagligen om hur ful den var i profil. Oftast spärrade jag upp näsborrarna på bild, vilket gav intryck av en smalare näsrygg och mindre tipp. 

När jag fyllde 27 i januari i år slog det mig att näskomplexen inte försvunnit sedan sexan. Jag orkade inte vänta mer. Tack vare jobb i grannlandet hade jag dessutom undansparade pengar.

Tidigt i min operationsresearch insåg jag att svenska kirurger kunde ta betalt men inte garantera bra resultat. Att utländska kliniker skulle vara bättre verkade väldigt rimligt, däremot kändes det osäkert att googleöversätta bildlösa hemsidor till kirurger i Libanon och Iran. På POF läste jag dock om en kille som via Longevita opererat sig hos Dr Fuat Yuksel. Därför tog jag kontakt med Longevita, bifogade bilder och förklarade att jag ville ta bort en knöl på näsbryggan och förminska tippen utan att näsborrarna såg gigantiska ut (polly beak deformity).

Svaret kom redan efter ett dygn, med prisuppgift, första veckans läkningsprocess dag för dag, förslag på hotell och dess faciliteter samt photoshoppade bilder, som visserligen visade en väldigt liten näsa men ändå med rätt korrigeringar. Priset för operation, övernattning på sjukhus, 6 dagar på hotell, medicin, flygtransfer och flygbiljetter upp till €200 var €2600, alltså inte ens 24 000 SEK. 

Efter att ha övertygat min kille att följa med betalade jag €1000 i deposition och bokade resan efter påsk i april. Longevita skickade ett detaljerat tidschema, med kontaktinformation till allt från chaufför till hotell, vilket kändes tryggt.

Resan dit

På Påskdagen den 20 april flög min pojkvän och jag ner till Istanbul under förevändningen att vi skulle förlänga påskledigheten. Min familj var de enda som visste om operationen. Så nära inpå ville jag slippa försvara mitt val eller bemöta förmaningar.

Vi landade 23.00, tog oss igenom den tröga passkontrollen och möttes av vår engelsktalande trevliga chaufför på andra sidan. Då vi landat sent skulle vi övernatta på sjukhuset, vilket den förvirrade och engelskbegränsade personalen i huvudreceptionen inte förstod. Men när jag nämnde Dr Fuat Yuksels namn blev vi förda till en annan byggnad där jag fick fylla i formulär och blev sedan tilldelad ett rum med en sjukhussäng, bäddfåtölj och badrum. 

Operationen

Klockan sex på morgonen kom en sköterska in och tog blodprover. Hon var visserligen vänlig men kunde inte engelska, vilket gjorde det olustigt att bli väckt, inte veta vad hon skulle göra och sedan bli stucken. 

En timme senare gick vi upp, jag duschade och tog på mig sjukhusdräkten. Klockan 8.00 knackade Dr Fuat Yuksel på i sällskap av en kvinnlig kontaktpersonen från Longevita, som tog betalt på resterande belopp. 

Dr Fuat Yuksel var vänlig och lättsam. Jag trodde att konsultationen skulle genomföras på kontor med mina bilder på dator. Men han var övertygande lugn och sa skämtsamt att min näsa inte alls var så hemsk, han skulle bara göra den ”cuter”. Jag hade med mig några bilder på näsor jag inte ville ha: inte för liten, ingen polly beak deformation och ingen rak Angelina Jolie. Han kollade på bilderna och sa att det inte skulle vara några problem.

Därefter satt jag och väntade nervöst en halvtimma innan jag rullades till narkosen av en trevlig, lugn manlig narkossköterska. Det var skönt att ha med min pojkvän och inte känna mig utlämnad, även om han efteråt berättade att han också varit väldigt nervös innan operationen. 

När jag vaknade upp var Longevitakvinnan där och frågade hur jag mådde och baddade min mun med vatten. I väntan på att narkosen skulle avta slumrade jag och tittade på klockan med 45 minuters mellanrum. Vid lunch rullades jag tillbaka till mitt rum, där min kille sov i bäddfåtöljen, inte direkt nervöst spatserande, haha! ;) Vi sov oss igenom hela dagen, och vaknade bara av att Longevitakvinnan kom in och berömde mitt lugn, någon sköterska som kollade läget och matserveringar (extra plus här då de serverade flera lättuggade smårätter och extraportion till min kille). På kvällen piggnade jag till och kollade mig i spegeln. Inte konstigt att ögonlocken känts tunga, de var helt blåsvullna. Dock hade jag inte ont, och behövde heller inte be om extra smärtstillande. Dr Fuat Yuksel kom in efter en lång arbetsdag vad det verkade, och såg till att jag hade det bra.

Dagarna efter operationen

Dagen efter fick vi frukost serverad och jag var ännu mer svullen och blå än dagen innan, i efterhand var det den värsta dagen sett till blåmärken.

Dr Fuat Yuksel drog ut tamponaderna, vilket förvånade mig då jag läst att de brukar sitta i flera dagar. Även om det obehagligt att dra ur dom var jag lättad över att kunna andas genom näsan igen. Han gav mig en salva till näsborrarna, näsdroppar, kompresser samt smärtstillande och förklarade hur jag skulle göra. När han gick hade jag fortfarande droppnålen kvar i armen och fick försöka kommunicera med en sköterska, som hämtade en spruta smärtstillande innan jag tack vare Google kunde förmedla att jag få nålen borttagen. Det verkade inte som att doktorn hade sagt något om det till sköterskorna.

Efter att ha ätit sjukhuslunch kom en kille från Longevita och eskorterade ut oss till en taxi som körde oss till Golden Rest Hotell. Hotellet var enkelt men fräscht och bekvämt. På kvällen drog jag på mig en keps, knallade försiktigt runt nån halvtimme och åt på restaurang. Folk stirrade på bandaget och blåtirorna och sedan på min pojkvän, som om han vore skyldig. Tyckte det var otroligt skönt att inte vara hemma i Sverige och riskera att möta någon. 

På onsdagen var jag pigg i kroppen. Ögonsvullnaden hade lagt sig lite och övergått i en rosa nyans, medan nedre delen av kinderna var hamsterrunda. Ignorerade allas blickar och gjorde lugn sightseeing i ett par timmar. 

Under torsdagen kände jag mig återställd energimässigt. Blåmärkena var nu gula och jag hade vant mig vid att folk tittade konstigt. Framåt lördagen gick de små blåmärkena som var kvar att sminka över.

På söndagskvällen åkte jag till Dr Fuat Yuksels mottagning för check-up. Stygnen togs bort, vilket kändes som att noppa bort näshår, men eftersom jag inte upplevt någon annan smärta var det obetydligt. Kirurgen instruerade mig att massera näsan med lite mjukgörande varje kväll under hela läketiden, mjukt i början och sedan hårdare. Ingen tejp alltså, vilket med facit i hand verkade fungera.

Egentligen hade jag inga förväntningar när jag såg mig utan bandage i spegeln, utan var beredd på att näsan skulle vara svullen. Som tjockast var näsbenet mellan ögonen, vilket han också poängterade skulle lägga sig snabbast. Även om näsan då inte var speciellt fin så kände jag att knölen på näsryggen var borta och att profilen var rak. Det konstigaste var den hårda nästippen och att ingen längre stirrade när bandaget var borta.

Vi flög tillbaka nästa morgon och ett dygn senare var jag tillbaka på jobbet, där ingen verkade märka men ändå kommenterade att jag såg fräsch ut, trots att mitt ansikte inte fått minsta färg p.g.a. kepsbärandet.

Nu

Läkningen efter en näsoperation är tålamodskrävande. Det var skönt att vara tillbaka på jobbet och inte analysera resultatet varje gång jag passerade en speglande yta som jag gjorde i början.

Den första månaden efter kändes det som jag hade grisnäsa när jag log, eftersom tippen då pekade uppåt. Ett tag såg tippen dessutom sned ut. Eftersom läkningen sker gradvis har jag bilddokumenterat och vet att näsan bara blivit finare och finare, och tippen var bara tillfälligt sned.

Det har varit viktigt för mig att näsoperationen inte var en strävan efter perfektion. Min näsa är förbättrad och ser liten och rak ut framifrån. I profil kan tippen vissa dagar se ”stor” ut (förstås inte alls jämfört med tidigare), men just med näsoperationer tycker jag det är få som har en perfekt näsa framifrån och i profil. Skulle jag förminska min tipp i profil skulle den förmodligen se löjligt liten ut framifrån. Precis som att vissa frisyrer eller kläder är otroligt fina på andra men inte på en själv så är min opererade näsa anpassad efter mig, men det betyder inte att jag numera anser den fullkomlig.

Ingen frågat om jag genomfört en operation. Förmodligen minns folk inte näsor lika mycket som ögon eller läppar, själv har jag fokuserat för att se vilka som har snygg näsa. Jag tycker iaf att det är positivt, dels har jag inte behövt försvara operationen och dels så är resultatet en förfinad version av min naturliga näsa.

Visst väntade jag länge med att operera mig, men det är jag glad för. Hade jag gjort det som 18-åring hade jag garanterat lånat pengar och tagit med en bild på någon kändisnäsa som inte alls skulle passat. Tänker på alla gräsliga tatueringar jag övervägt och i efterhand aldrig skulle offra smärta, än mindre pengar för. Samtidigt är jag bara 27, så jag kan njuta av resultatet som hyfsat ung.

Jag är också glad över att ha opererat mig hos Dr Fuat Yuksel. Sköterskorna må ha brister i engelskan, och att som svensk ha kontakt med en engelsk förmedling för en turkisk kirurg är som bäddat för kommunikationsproblem. Trots det kan jag inte säga annat än att Dr Fuat Yuksel är skicklig och lämnar inget åt slumpen. Det var inte av slarv som han tog konsulationen utan 3D-bilder, utan av yrkesvana. Därför var han heller inte orolig när jag fick se min nya näsa på check-upen, för han kunde säkert föreställa sig slutresultatet då. Florence Nightingale-sjukhuset var väldigt bra, med daglig städning, tio gånger bättre mat än svenska sjukhus och duktig, vänlig personal.

Istanbul som resmål var i sig fantastiskt, med bra matkultur, spännande sightseeing och billiga priser. Kanske hade jag tur som inte upplevde någon smärta efteråt, men var nöjd över att jag hade en stad att utforsk jämfört med en sjukskriven vecka i Sverige där jag nog inte vågat gå utanför dörren utan legat hemma, surfat och tittat tv-serier tills jag blivit galen.

Den enda bristen med att ha opererat sig utomlands är uppföljningen. Jag har fyllt i enkät via Longevita om upplevelsen i helhet, men har inte haft någon kontakt med kirurg eller sjukhus. Kanske förväntar de sig att man tar kontakt vid komplikationer. Trots det överväger fördelarna helt klart, och jag kan varmt rekommendera en tur till Istanbul för näsoperation.