Bröstförstoring okt 2015 - Tereskliniken Malmö - Aleris Plastikkirurgi - Malmö Göran Elmerstig - Orhe

Operationsberättelse Tereskliniken: Bröstförstoring

Vikt: 50 kg.
Längd: 166 cm.
Inlägg: Mentor, 375cc, släta, runda, högprofil, bakom muskel.
Konsultation: 16/10 – 15, Tereskliniken, Göran Elmerstig.

27/10 – 2015
Jag vaknar tidigt på tisdagen den 27e och kan inte somna om, trots att det är många timmar kvar till vi ska iväg. Har velat göra en bröstförstoring i flera år, men bokade konsultationstiden spontant en kväll när jag inte hade så mycket bättre för mig. Två dagar senare var jag på konsultation & ytterligare 11 dagar senare skulle jag opereras & det var en lite overklig känsla. 11 dagar gick i ett tempo som kändes olidligt långsamt, för mig måste allt alltid gå snabbt.

Väskan med mina nytvättade kläder stod redan packad, & jag hoppar in i duschen för en sista omgång med Hibiscrub, inget mirakelmedel för håret direkt. ;) Vi sätter oss i bilen och åker mot Malmö i god tid, vi ska vara framme senast 13:00, & hinner med tampongshopping (typiskt att få mens dagen innan op) på ICA & en fika på Espressohouse (för min pojkvän, en annan fick nöja sig med ett halvt glas vatten till frukost). Vi är framme i väntrummet 10 minuter i 13 och hinner bara sätta oss ner innan jag blir inkallad och min pojkvän beger sig hemåt igen. Jag byter om, & känner mig förvånansvärt bekväm i rosa knästrumpor och matchande hårnät. Fick en mysig badrock att svepa om mig & sen fick jag följa med till nästa rum, ett litet mysigt rum med TV, förmodligen till de patienter som stannar över natten. Göran kommer nästan omedelbart in och ritar på mig. Jag väntar i kanske 10 minuter innan samma person som gjort mina injektioner med Juvederm i läpparna och näsan kommer in & ska sticka mig och ge mig lite mediciner, det känns kul att känna igen någon. 5 minuter senare traskar jag bort till operationssalen.

Med glada steg kliver jag in i operationssalen och hälsar på personalen där inne som är i full väg med att förbereda. Jag har turen att trivas i sjukhusmiljöer och hade sett fram emot operationsdagen då jag aldrig förr blivit sövd eller opererad. Kan tänka mig att faktumet att jag snart själv är färdig sjuksköterska gör jag känner mig lite extra trygg och nyfiken. Jag skuttar upp på britsen och lägger mig ner. Känner mig alldeles lugn och nyfiken på allt som ska ske. Pratar lite med personerna som är runt mig och får syrgasmasken över ansiktet. Får förklarat för mig att narkosmedlet är på väg i armen och det känns inte alls obehagligt. Hinner precis tänka att ”nu känner jag mig lite snurrig”, & att det var lite krångligt med syrgasmasken, sen är det svart.

”Nu är det färdigt” hör jag någon säga ovanför mig säga. ”Jasså” svarar jag & hör personalen säga att jag var minsann en pigg en. Själv var jag mest lite putt över att jag inte hann drömma klart det jag drömde under narkosen (vad minns jag tyvärr inte), jag var ju upptagen med annat, hade minsann inte tid med några bröst. De skjuter fram sängen bredvid mig & jag lyckas på något sätt själv förflytta mig över dit. Vilket i efterhand känns lite märkligt eftersom jag tror de flesta inte ens vaknar till ordentligt redan inne på operationssalen haha.

Det är lite suddigt på vägen in till uppvaket, men jag är sannolikt inte borta i mer än 10 minuter innan jag känner mig klarvaken. Inte i hjärnan möjligtvis, där var jag rätt snurrig ett antal timmar, men att sova är det inte på tal om. Jag vill bara sätta mig upp, och när undersköterskan verkar förstå att jag inte tänker sova så hjälper hon mig att hissa upp ryggen åt mig. Jag önskar bara att jag ska bli klar i huvudet, kändes som jag druckit några öl för mycket. Hon hämtar min telefon & frågar om jag vill ha fika, vilket jag tackar ja till. Jag får min telefon, & ser att klockan bara är 15, hur är det möjligt tänker jag. Jag skriver till min pojkvän att jag är vaken, men att han inte behöver komma än. Undersköterskan kommer med två mackor, lite äppelskivor och en kopp kaffe. Jag hade varit orolig att jag skulle vara illamående efter narkosen, och att jag hade haft världens mensvärk sedan igår gjorde ju inte förutsättningarna bättre. Hur som helst så mår jag inte ett dugg illamående och jag slukar maten på några sekunder.

Jag försöker vila, men under första halvtimmen har jag ett sådant tryck över bröstet att jag nästan känner mig överrumplad, jag som är så smärttålig annars. Det är svårt att andas och jag tänker ” är det såhär jag ska må i flera dagar?”. Brösten är stenhårda och iskalla och jag vill knappt ens se dem. Bröstbandet vill jag bara slita bort och kasta åt världens ände. En timme senare skriver jag till min pojkvän att han kan hämta mig, & då har trycket börjat ge med sig. Jag reser mig själv ur sängen och går själv in på toaletten. Packar därefter ihop mina grejer, tackar personalen och sen bär det av hem.

Väl hemma får jag i mig ytterligare lite mat & ställer alarm på alla mediciner. Trycket finns bara kvar svagt och jag känner så gott som ingen smärta förutom när jag rör på armarna för mycket. Stretchar lite och det känns avlastande att sätta händerna på huvudet. Narkosen släpper sakta och efter det mår jag mycket bättre, det är obehagligt att känna sig berusad utan att ha haft något finger med i spelet haha. Framåt kvällen känner jag mig förhållandevis toppenbra, stel som en pinne med helt okej smärta, så jag går ut i garaget för att hålla pojkvännen sällskap en stund. Det känns skönt att röra lite på sig. När jag går och lägger mig är smärtan helt borta och jag kan på egen hand lägga mig och resa mig från sängen. Jag är så lättad över att trycket är borta och känner mig nöjd och glad med dagen.