Här kommer en text om min upplevelse med operationen och dagarna efteråt. Sorry att den är väldigt lång!! Men jag kände att är det någon som är nervös/nyfiken så kan det vara skönt att läsa lite mer ingående. Dessutom är det mitt första ingrepp så det är många tankar och reaktioner som dykt upp i mitt huvud.

Dag 1:

Jag kom in till kliniken cirka 10.15 för att vara ute i god tid för min planerade operationstid vid 11. Som tur var så hade de möjlighet att sätta igång operationen direkt när jag kom dit vilket gjorde mig överlycklig. Nervös!! Men överlycklig. Fick klä om till morgonrock och tofflor och sedan tog min kirurg foton, gick igenom vilka implantat och storlek som vi valt och sedan började han måla på mig. Jag stod mest med hög puls och insåg att nu gäller det snart. Vilken underbar och lite skrämmande känsla. Stod och tittade i spegeln bredvid mig när kirurgen mätte, målade och skrev på mig. Vilken koncentration och precision. Kände mig helt i trygga händer och ett lugn sköljde över mig. Efter en stund var han klar och jag fick ta på mig morgonrocken igen. Några sekunder senare kom narkosläkaren in och talade så lugnt och pedagogiskt med mig. Gick igenom ingreppet, hur lång tid det kommer ta, vad det är för lugnande jag får precis innan vi går in i operationsrummet, att han kommer sitta bredvid hela tiden och ha koll på mig och han försökte så gott han kunde besvara min oro om att spy av narkosen när man vaknat. Chansen finns att man mår dåligt förklarade han, men det är väldigt ovanligt. Hela hans närvaro och pedagogiska sätt fick mig så lugn att jag accepterade det faktum att jag kanske skulle spy. Det skulle ändå vara värt det, hur mycket spyfobi jag än har. Efter 4 till 5 minuters samtal fick jag de tre tabletter han tagit med sig till mig, och vi började gå bort mot operationsrummet. Där möttes jag av en sköterska, fick ta av mig tofflorna, ta av mig morgonrocken och lägga mig på operationsbordet där jag blev ombedd att lägga morgonrocken som ett täcke över mig, medans jag skulle lägga ut armarna på varsin sida om mig. Sköterskan satte fast rätt stora elektrodplattor på mina lår, bäddade sedan in morgonrocken runt och under mina ben och la på flera värmefiltar. Samtidigt fäste narkosläkaren mindre elektrodplattor på min bröstkorg och sköterskan förberedde för att kolla mitt blodtryck, och då helt plötsligt var narkosläkaren redo för att sätta dropp på mig. Allt gick väldigt hastigt, fast dom var väldigt lugnande och jättefina i sitt bemötande mot mig, men när man ligger där och dom förbereder allt så kommer verkligen adrenalinet när man känner att nu är det nära. Nu var jag inte nervös, ville bara sätta igång. Någon minut efter att droppet var insatt tar narkosläkaren fram en mask och förklarar att nu har jag redan fått lite sömnmedel genom droppet, men att jag ska få andas i masken lite också. Han förklarar att det kan sticka eller kännas lite annorlunda i armen. Jag ligger tyst och fokuserat och känner efter och berättar för han att det börjar stråla lite från handleden och upp mot armbågen. "Precis, snart blir du nog lite trött också" svarar han, och jag hinner förklara att rummet snurrar lite.

Helt plötsligt är jag på uppvaket. En sköterska står vid mina fötter och förklarar vart jag är. Härifrån är allting väldigt luddigt. Minns att jag INTE har ont. Att jag frågar om det verkligen är klart, varpå han säger åt mig att titta ner. Ser operations-bhn och blir överlycklig. Sover mer. Minns min kirurgs ansikte vid fotändan av sängen. Minns att vi utbyter några ord, mest troligt frågar jag återigen om det är klart. Nästa scenario jag minns är sköterskan som återigen väckte mig angående något. Jag frågar om jag kan få gå och kissa varpå han ber mig vänta ett tag. Nu i efterhand inser jag att det nog var väldigt tätt inpå att operationen blev klar. Har ju läst att man väcks nästan omgående och jag var väldigt väck i huvudet. "Håller mig" och sover vidare. Vaknar igen, snurrig, bedövad i hela kroppen med läppar som bomull och rummet snurrar. Jag har lätt för att bli illamående men var inte illamående alls av yrseln. Det var en skön bedövande känsla. Får hjälp bort till toaletten. Tillbaka i sängen får jag min väska och telefon. Smsar familjen att jag är färdig och att allt gått bra. (Komiska sms att läsa nu i efterhand..). Sover i omgångar. Sköterskan kommer med en festis. Smakade himmelskt, jag som annars inte gillar festis. Sover någon timma till och sedan frågar sköterskan om jag vill ha en ost och skinkmacka. Hemskt gärna. På brickan kom sedan två mackor, en liten plopp och ett glas proviva med sugrör. Tog en tugga utav mackan men kände att det inte gick ner. Låg istället och blundade och drack provivan i lugn och ro. Sov lite mer och fick morfintabletter i 2-3 omgångar. Inte pga hemsk smärta men på grund av spänning, obehag och att jag då och då kunde känna av vart jag antar snitten var. Efter en stunds sovande fick jag veta att pojkvännen redan var i väntrummet och väntade i lugn och ro på att jag skulle bli redo för hemgång. Var väldigt påverkad av morfinet men ändå "klar" i huvudet. Försökte sitta rätt mycket för att bli ännu klarare. Ringde på sköterskan som konstaterade att tidsmässigt var det OK att åka hem, fick papper om återbesök, genomgång av mediciner och hjälp ut i väntrummet. Sov mestadels när jag kom hem. 

Dag 1: 

Jag gjorde misstaget att lägga mig helt plant i soffan under natten när jag skulle sova. Hade bullat upp med massa kuddar under kvällen innan, men jag har väldigt svårt att somna sittandes eller "där jag är" så jag tänkte att lägger jag mig plant så är det nog större chans att sova lika gott som i en säng. Var så trött efter ingreppet att jag somnade direkt, men det var ett litet helvete när jag vaknade vid 01.00. Hela ryggen värkte. Brösten värkte. Det är ju rätt stora impantat jag lagt in och dom + svullnaden tryckte ner väldigt mycket mot ryggen. Det kändes som ett betongblock låg på överkroppen och det kändes tyngre än vanligt att andas, kunde liksom inte ta djupa andetag. Det spände, värkte och sved och jag var lite i chock över hur det kändes, hade ju precis varit hög som ett hus i ett par timmar. Dessutom var det jätteläbbigt att försöka sätta sig i soffan från plant läge. Bröstmusklerna värker och man är livrädd för att snitten ska gå upp. Låg länge och funderade på om jag vågade sätta mig men det var så olidligt jobbigt att ligga som jag låg så jag var illa tvungen att ta i.. Behövde gå och kissa och den promenixen till badrummet är nog enda gången jag varit riktigt illamående efter ingreppet. Kände att kväljningarna var nära men gick sakta och lugnt. Kissade och på väg tillbaka till soffan var jag helt skakis och kallsvett. Var bedövad av medicinen men kände ändå att kroppen var lite i chock. Lyckades bulla upp kuddarna från plant läge, tog min "behov"-tablett som man kan ta när det känns olidligt och satte mig i soffan och andades djupt. Vid 05.00 var det dags för morgondosen av tabletter, och i samband med att pojkvännen åkte till jobbet så somnade jag. I en mycket skönare ställning och sov från och till hela dagen. 

Dag 2:

Sov mycket bättre och vaknade inte lika ofta. Gjorde såklart ont att sträcka mig. Hela överkroppen värkte. Men allting var hanterbart. Jag blev varnad om att dag 2 och 3 ibland är dom jobbigaste. Under operationen fick jag ju en lokalbedövning i brösten som endast håller i 48 timmar. Gick och var lite nervös för att det om ett tag skulle göra *ännu* ondare än natten som var.. Men det blev aldrig värre. I mitt fall så var det värst dagen efter operationen och sedan blev det successivt bättre och helt klart hanterbart. 

Dag 3, 4, 5 & 6:

Allting rullar på likadant. Bröstmusklerna känns bättre och jag är inte längre så rädd för att ta i när jag sätter mig ifrån liggandes. Är fortfarande begränsad med min rörlighet men försöker vara uppe lite mer. Tömma dom lätta sakerna ur diskmaskinen. Laga maten, så länge jag inte behöver lyfta den tunga stekpannan hehe. Blir matt och trött snabbt, lyssnar på kroppen och sätter mig, annars kommer illamåendet. Brösten är ömma och kliar!! Tycker mig inte känna av snitten så mycket längre. (Tidigare dagar kunde det, utan att direkt göra ont, svida jättemycket där det var rätt troligt att snitten var). Svullnaden har gått ner något vid axlar och armhålor men är ändå något svullen. Ryggen är jätteöm efter att ha sovit halvsittandes i samma pose. Det är värt det i slutändan men helt klart lite psykiskt påfrestande att få ont av den ENDA sovpose man har, hehe.

Några intressanta notiser för mig själv är att att jag behövde ingenting av det jag packat med till kliniken. När jag inte sov så hade jag liksom inte sinnesro att hänga på mobilen eller läsa en bok, hehe, var alldeles för hög :) Varken ögon eller läppar var torra som jag läst om. Var jättehungrig innan op såklart, och verkligen fantiserade om nästa mål mat.. Men hungern var borta i ett par dagar. Hade förberett mig på att man kan få en liten känslodipp några dagar efter operation. Läste att det var vanligt även om det kommer helt utan orsak, och visst rullade det stora tårar nerför min kind för ett par dagar sen när jag blev frustrerad över att inte kunna dra upp byxorna själv efter jag kissat, eller borsta håret ordentligt, haha. Fick gråta ut en lång stund medans pojkvännen klappa huvudet. Annars har jag bara varit glad och vid gott mod. Det var ju mest frustration det där. 

Det är min första operation och jag vet inte hur saker "SKA" kännas, men jag upplever det som att kroppen läker som den ska. Jag kan få yrsel och bli illamående när jag varit på fötter för länge, då vilar jag, annars försöker jag vara uppe och göra saker till min bästa förmåga för att inte riskera att stelna ihop och få ännu mer ont. Är överlycklig över mina nya vänner! <3 Ska bli intressant med återbesöket på måndag för att se hur snitten läkt.