Tänkte berätta lite om min upplevelse på Tereskliniken i Malmö, såhär tre veckor efter operationen (innan jag glömmer allt för många detaljer!).

Jag var på konsultation hos Göran Elmerstig i början av april. Jag möttes av superfräscha, ljusa lokaler och redan där kändes det bra. Det kändes mycket renare och fräschare än något annat sjukhus/vårdcentral jag varit på. Göran kom och hämtade mig och vi satte oss i ett rum för att diskutera bröstförstoringen. Han undrade vad som fick mig att vilja genomföra en operation, förklarade själva ingreppet och besvarade i princip alla mina frågor utan att jag ens behövde ställa dem. Hela besöket kändes nästan som ett besök hos en vanlig läkare. Han var väldigt professionell i sitt sätt och fick mig att känna mig bekväm trots omständigheterna (läs: stå med bar överkropp framför en främling...).

Han mätte upp brösten och tog även bilder på dem från olika vinklar. Sedan gick vi vidare till vilken storlek jag önskade mig. Jag förklarade att det var väldigt viktigt för mig att det blev ett naturligt resultat som skulle passa in till min kroppstyp och att det absolut inte fick se "fejk" ut (min värsta mardröm). Jag har i många år använt BH:ar för att skapa en illusion om att jag har bröst, så jag ville egentligen bara ha lite större än normala. När jag förklarat mina önskemål för Göran sa han "Du vill inte att det ska stå silikon i pannan på dig helt enkelt?" och jag bara "JA!". Det kändes så skönt att han direkt var med på noterna och förstod vad jag ville ha.

Efter det testade vi olika storlekar och kom fram till att 350cc var en bra storlek för mig. Eftersom mitt vänstra bröst var lite större kom vi överens om att ta 350cc på det vänstra och 375cc på det högra, för ett jämnare resultat. Han sa även att mina bröst hade fin form och att han kunde se att det skulle bli ett fint resultat redan där, vilket såklart kändes skönt att höra. Göran var superprofessionell i alla avseenden och han verkar ta sitt jobb på största allvar. Han verkade väldigt kunnig, vilket gav mig förtroendet att lämna över ansvaret hos honom. Samtidigt som han var superseriös hade han glimten i ögat och kunde skämta med mig och därmed få mig att slappna av under mötet.

Efter konsultationen fick jag träffa Lotta, operationskoordinator, för att boka in en operationstid. Det fanns en tid redan en månad framåt och det passade perfekt in i mitt schema så det var bara att tuta och köra. Lotta var hur gullig som helst. Hon svarade på ytterligare frågor, informerade mig om hur jag går tillväga dagarna efter operationen samt gav mig lite papper med instruktioner inför operationen.

Den 3/5 var det dags för min operation. Kvällen innan började alla förberedelser med att ta bort nagellack, avlägsna alla smycken och tvätta sig med Hibiscrub. Jag fick inte äta något från och med 24,00 kvällen innan operationen. När jag vaknade upp på operationsdagen tvättade jag kroppen med Hibiscrub igen och sedan bar det av till Tereskliniken!

Jag kom dit 10,30 och en sköterska hämtade mig nästan omedelbart. Jag kramade min pojkvän hejdå och fick följa med sköterskan till ett rum där jag fick klä av mig allt förutom trosorna och ta på mig morgonrock samt strumpor och hårnät. Därefter visade hon mig till mitt rum där jag bäddades ned och fick lite lugnande medel och en nål i armen (kommer ej ihåg för vad, men jag hade på mig den enda fram tills att jag skulle åka hem). En av narkosläkarna kom in och hälsade på mig (världens härligaste skåning!!! <3) och han och sköterskan frågade mig hur allting kändes, om jag var orolig för något osv. De var så himla fina båda två. <3 Efter ett tag kom Göran in för att mäta och rita på mig och stämde av så att allting kändes bra. Sedan fick jag vänta lite till innan sköterskan kom och sa "Jadu XX, då var det dags!".

Jag blev visad in till operationssalen där jag fick ta av mig morgonrocken och lägga mig på operationsbordet. De spände fast mina armar och sedan sövde de ned mig. Jag hann på riktigt bara känna mig hög en sekund innan jag somnade, och det kändes som att jag vaknade en sekund senare. Jag kommer ihåg att de rullade in mig mot uppvaket och sa "Okej XX, då var vi klara." Jag frågade om jag sagt något roligt innan jag somnade, och de svarade att jag börjat prata om att jag var miljonär och ivrigt gett dem mina kontouppgifter... Sedan somnade jag om och vaknade på uppvaket. Jag var så trött att jag knappt orkade kolla hur brösten blev. Det enda jag hade i tankarna var att skriva till min familj, mina vänner och min pojkvän att jag vaknat och att allt gått bra, och det tog på krafterna bara att sträcka sig efter mobilen och skicka iväg några sms.

Sköterskan kom och kikade till mig emellanåt och hjälpte mig att gå upp ur sängen mot toaletten. Först då kunde jag se mig själv i spegeln och titta på brösten. Det var riktigt häftigt att se sig själv med fylliga bröst, trots att jag förstod att det här var långt ifrån det slutgiltiga resultatet. De var väldigt, väldigt svullna. Jag gick tillbaka till min säng och fick några goda mackor och lite juice. Kort därefter blev jag illamående, vilket säkert berodde på att jag klev upp för snabbt. Jag la mig ned en liten stund och försökte sova, vilket var omöjligt eftersom det var så ljust i rummet. Göran kom in efter ett tag och checkade av att allting kändes okej och såg till så att sport-BH:n (aka tortyr-BH:n) satt åt rätt.

Efter att ha tillbringat cirka två timmar i salen började jag vakna till ordentligt och sköterskan sa att allt hade gått så bra och att jag (om jag kände mig redo) kunde åka hem. Innan hemgången gick hon igenom vilka smärtstillande preparat jag skulle ta samt under vilka tidpunkter. Hon visade mig även två övningar jag skulle göra med armarna (klättra på väggen med händerna samt lyfta armarna åt sidorna) och bad mig att slappna av och sänka axlarna.

När jag sedan rest mig och gått in i omklädningsrummet och tagit på mig mina kläder kände jag en våg av illamående igen och gick in på toaletten och kräktes. Sköterskan sa att det var helt normalt, eftersom kroppen var ur balans efter narkosen. Efter det tog jag och pojkvännen en taxi hemåt, där han bäddade ned mig och jag sov en timme. När jag vaknade upp fick jag först lite smärtstillande och därefter skulle vi äta middag. Jag kunde knappt äta något utan att bli illamående, så jag försökte vila lite till. Efter någon timme försökte jag äta lite till men det slutade med att jag kräktes igen. Sedan höll det på såhär i någon dag faktiskt. Jag tog smärtstillande, försökte äta någon timme senare men kräkte upp det. Vilade, åt smärtstillande, försökte äta men spydde upp det igen. Tredje dagen var första gången jag kunde äta en riktig middag och behålla den.

De första dagarna var brösten hårda som gummi (på den nivån att en boll hade studsat tillbaka om man kastat den på brösten) och det började bildas en massa stora blåmärken under brösten. Smärtan var dock hanterbar. Jag vet inte om det beror på att jag har en hög smärttröskel eller att jag tog smärtstillande, men jag hade förväntat mig att det skulle göra mycket ondare än vad det gjorde. Jag hade läst om tjejer som skrev att det kändes som att de blivit överkörda eller att det var som att en elefant stod på bröstkorgen, men inget av detta kände jag igen. Vissa mornar gjorde det lite ont att resa sig, men det var allt. När jag tog av mig sport-BH:n för att duscha kändes det i början som att brösten skulle falla av, men den känslan är borta nu.

Jag behöll tejpen i armhålorna från snittet på Görans begäran enda fram till återbesöket. Jag gjorde övningarna sköterskan visat mig flera gånger om dagen varvat med en massa TV-tittande. Jag läste någonstans att svullnaden skulle gå ned ju mer man motionerade, så på tredje eller fjärde dagen tog jag mig ut på en kortare promenad och har fortsatt med det varje dag. Efter åtta dagar hade jag mitt första återbesök hos sköterskan. Hon tittade på brösten och tog bort tejpen i armhålorna och rättade till sport-BH:n och tog bilder på brösten. Hon sa att de såg jättefina ut och att min kropp återhämtat sig förvånandsvärt snabbt efter ingreppet. Dagarna efter återbesöket hände väldigt mycket. Mina bröst började mjukna, blåmärkena försvann. Jag kunde se ett mer naturligt utseende på brösten än de första dagarna. Det slutade kännas som att de skulle trilla av varje gång jag tog av BH:n.

En vecka efter detta hade jag ytterligare ett återbesök och sköterskan kikade ännu en gång på dem och konstaterade att allting fortfarande såg bra ut. Mitt nästa återbesök blir i augusti såvida ingenting oförutsatt händer innan dess, eller att något inte känns bra. Men som det ser ut nu (tre veckor sedan operationen idag!) så har allting gått som på räls och förhoppningsvis fortsätter det att göra det. Imorgon ska jag bege mig ut på stan för att hitta en riktig sport-BH och förhoppningsvis kan jag börja köra lättare träningspass efter det.

Med facit i hand kan jag säga att jag haft otrolig tur som haft en så snabb och problemfri återhämtning. Om det är någon av er där ute som sitter i tankarna att operera er på Tereskliniken tycker jag absolut ni ska boka in en tid för konsultation för att känna på om det är rätt för er. Jag kände ett förtroende för Göran och är glad att jag la ansvaret i hans händer, för jag är väldigt nöjd med resultatet och tror inte att det kunde ha blivit mycket bättre. Min åsikt om Tereskliniken är helt enkelt att det är en seriös klinik med seriös personal som jag varmt rekommenderar vidare.

Kram!