Hur berättade ni för familj/vänner?

Jag valde att dela med mig till min mamma genom att visa henne en bild på bröst som jag själv tycker är fina. Mamma respekterar mitt beslut även om hon tycker jag är fin så som jag är. Men givetvis har hennes stöd och liberala synsätt varit skönt och underlättat för mig att hantera hela processen. Däremot är det i slutändan ditt val och din kropp. Kanske behöver din mamma/familj smälta infon och därefter kan ni prata igenom allt. Ens fanilj vill ju oftast ens bästa och är man inte så insatt kanske det är lätt att dra förhastade slutsatser såsom risker, komplikationer osv. Tycker också det är viktigt att personer i ens omgivning skiljer på vad du gör och vem du är. Du är fortfarande DU trots exempelvis en operation. Hoppas du får stödet du förtjänar. Kram på dig.

Jag har en liknande frågeställning angående berätta för barnen, men jag följer detta med, för jag ska nämligen berätta för min mamma imorgon (hon får berätta för pappa).... jag är nervös för jag tror med att hon inte kommer tycke det är "nödvändigt" men jag hoppas hon förstår , och liksom dig är min tanke att hon ska följa med mig, hoppas hon vill och kan det. Vad tråkigt att du inte fick den respons från din mamma då men det kanske är annorlunda nu när hon förstår att du har bestämd dig och att du kommer att operera dig. Vill hon stötte dig så kanske hon kan boka av det andra hon har planerat för att vara med dig ist.

Lycka till med att berätta för din mamma! :) Jag hoppas lite på att hon kan hoppa över sina planer o följa med mig istället men tveksamt då det har lite med hennes jobb att göra.

Tack för svar! Är så sjukt nervös! Kan bara inte öppna munnen o säga något. Jättejobbigt!

Jag var också jättenervös inför att berätta för föräldrarna. Faktiskt mer nervös för det än själva ingreppet sjukt nog. Men jag började med att säga att jag vill berätta något som jag vet att vi har lite olika åsikter om men som känns viktigt för mig och som jag verkligen tänkt igenom och vill göra. Det gick jättebra och de var så tacksamma att jag berättade trots att det var jobbigt. De kände sig speciella som fick bli inkluderade. :) Lycka till!

Godmorgon! Berättade för mamma igår kväll. Blev en liten diskussion och hon försökte på alla sätt övertala mig att det är en dålig idé och slöseri med pengar och en onödig "hälsorisk" att genomföra en bröstoperation/skönhetsoperation. Hon rabblade massor om att jag borde jobba med min självkänsla istället och lära mig att tycka om min kropp som den är, osv. Blir så trött och besviken när hon inte förstår mig. Visst hon har en poäng men när möjligheten finns att ändra på något, varför inte ta den? Om man själv anser att det ör värt den med alla komplikationer som kan uppstå. Jag stod iallafall på mig och sa att hon inte kan prata mig ur dethär, jag har velat göra en op sen jag var 15 men inte seriöst tänkt genomföra en operation fören typ två år tillbaka (då pratade jag med mamma första gången). Sa att anledningen till att jag berättar för henne är inte för att jag vill ha en diskussion om ifall jag ska göra en op eller inte, utan för att jag vill ha hennes stöd på vägen. Jag hoppas iallafall att hon tänker igenom dethär och accepterar mitt val oavsett vad hon personligen tycker om såna ingrepp. (PS. Sorry för felskrivningar osv. Skriver på telefonen så blir kanske lite luddigt)

Hej igen! Har haft en och flera diskussioner med mamma under de veckorna som gått och hon är inte mer positiv än innan.. Jag har kunnat svara på det mesta men hon drar "jobba med din självkänsla istället" varje gång och jag vet bara inte vad jag ska säga.. Blir typ bara "men jag löser problemet istället när det finns en lösning".. Men hon fortsätter att tjata om självkänsla! Och säger att jag inte har gett henne en bra förklaring/anledning. Sa att jag inte förstod varför jag skulle behöva övertala/övertyga henne om varför JAG vill/ska göra en bröstförstoring.. Ååhh detta är så jobbigt! Vill bara att hon ska stötta mig och acceptera att detta ör något jag vill göra även om hon själv inte förstår varför. Tips på förklaringar? Ang självkänsla? Klart det ör bra att jobba på självkänsla men har man velat göra en bröstförstoring i 5-6 år.. why not do it? Blir så trött.. Är så glad att jag äntligen tagit steget men blir så ledsen när jag inte får stöd av mamma.

Blir så trött på att man ska ha " rätt och tillräkligt" bra anledning för att förstora brösten! Som de få jag berättat gör sagt " men det är ju inga fel på dina bröst! De är fina dom de är! Du är fin dom du är! Osv" Tror de säger det i all välmening. Nej, det är inga " fel" på mina bröst! ( vad räknas som tillräkligt fel? Av läkaren diagnostiserade typ Tubelära? Helt platt? Över 23 cm häng? Osv) Jag kanske bara vill ha snygga bröst! Ibland känner jag att det bara är ok att op brösten i samhällets ögon om man har stora psykiska el fysiska problem med brösten, och då är det bara ok om man lägger in " lagom mycket" ( vad det nu är?). Och lägger man in mer än lagom förväntas man vara en blåst bimbo. Är själv akademiker, två barns mor, tränar mkt, köper bara eko och anser mej som insatt och påläst feminist och ÄNDÅ har jag lagt in 825 cc med ultrahög profil. För att JAG ville! Inte för något var " fel" på mej eller mina bröst! Så tuttfia, jag tror inte din mamma kommer att stötta dej. Och det är så tråkigt! Och sorgligt! Känner med dej, men man kan aldrig göra alla nöjda. Det är bara du som vet om du ska göra detta eller inte. Om du läst på och vet vad du vill så kör! Hejar på dej!!

Hästtjej, håller med dig helt! För mig är det extra jobbigt för är väldigt nära mamma och bor hos henne fortfarande. Det är väldigt lätt för henne att dra till med anledningar till varför en operation är en dum idé, "ska du inte plugga? Körkort? Egen lägenhet?" Osvosv.. Kanske har hon rätt och jag gör en dum prioritering men har velat detta sååå länge! Det jobbiga nu är att hon har påverkat mig o gett mig ont i magen inför dethär som igår innan jag pratade med henne igen var något som gjorde mig glad och peppad.. Har alltid värderat hennes åsikter och synpunkter och alltid gått till mamma om hjälp med allt.. Känns sö tungt att jag inte kan göra det angående detta! Men tack för ditt svar Hästtjej!

Du kan ju gå på några konsultationer, tänka lite till, känna efter. Ingen stress! Klart det är tråkigt när din närmaste inte förstår! Hon vill säkert ditt bästa och med all kärlek. Det är inte lätt.

god morgon! Jag har berättat för min mamma som stöttar mig och tycker det är ett bra beslut eftersom jag vill detta, mina två närmaste vänner vet åxå, samt min man så klart, han tycker det är onödigt och jag duger som jag är, men han stöttar mig ändå och förstår att jag vill. sen har jag inte berättat för någon mer, jag struntar i vad alla andra säger eller tycker, däremot min tonåriga dotter vet jag inte hur jag ska hantera!! detta är jättejobbigt, jag vill ju att hon ska tycka att hon duger som hon är mm, men det jag gör går ju emot mina egna principer, jag känner mig dålig i det fallet, jag måste på nåt sätt försöka förklara att efter flera barn och amning samt att jag är lite äldre sätter sina spår bla bla bla......ja detta är det svåraste....med min dotter alltså

Booba, har själv döttrar, tänkte också så i början, att jag liksom skulle ha en tillräckligt bra anledning. Tänkte även i svaga ögonblick att säga att något var fel på mina bröst. För " räcker" det verkligen som anledning att man har ( om man har) urammade tomma bröst??? Varför måste man igentligen hitta en anledning? Tänk om man bara skulle säga, jag vill så gärna vilja ha snygga bröst! Jag kan väl duga som jag är, älska mej själv, ha bra självkänsla OCH förstora brösten?! Vrider och vänder själv på detta.. Är fyra dagar sedan op och har sagt till mina tjejer att jag gjort illa ryggen, men de kommer ju se förändringen och då hoppas jag att jag kan säga, rak i ryggen att jag gjort dem större för att jag ville och tycker det är fint nu. Inte att det var något fel på mina gamla! För så är det, för mej. Men vist är detta svårt! Hur tänker du booba!

Tråkigt att din mamma inte stöttar dig :( Men du måste tänka på dig själv i första hand.

Det där med tonårsdöttrar är jättesvårt :( Har inte heller sagt något till mina utan skyllde på annat. Hoppas kunna prata med dom om det när de är äldre och mera "färdiga" med sig själva. Har en 22-årig dotter också och henne har jag berättat för. Hon förstod även om hon tyckte det var onödigt, något som det verkar som om precis ALLA säger till alla :-)

Tuttfiaa: Först och främst vill jag u understryka att du är stark och modig som försöker diskutera ämnet med din mamma. Tyvärr verkar din mamma ha svårt för att acceptera och respektera ditt beslut. Jag tycker det säger mer om henne än dig. Tycker du ska gå din egen väg, det är ditt liv och ditt beslut! Jag kan förstå att du blir påverkas av din mamma och Vill att hon ska stötta dig men i detta avseende är det kanske helt enkelt så att också du får acceptera och vara okej med situationen som den är. Kanske kmr din mamma inte någonsin att kunna acceptera ditt beslut, men oavsett förtjänar du bli respekterad som person. Hoppas också din mamma kan skilja på vem du är och vad du gör. Självkänsla i all ära, det är en färskvara enligt mig som samtliga behöver jobba med livet ut, för att rusta upp oss/klara av utmaningar vi ställa inför i livet. Ser dock inte att låg självkänsla behöver ligga till grund för en bröstoperation. Och alla dessa förklaringar och svar till varför en person väljer att göra en operation, kan provocera mig..människor dömer, har åsikter om ditten och datten oavsett vad man väljer att göra eller hur man väljer att handla. Sist men inte minst, du är den viktigaste personen i ditt liv, och du måste göra/vara den du vill vara. Oj blev visst Långt "svar" till dig tuttfiaa.. Lycka till med allt.

Jag har inte berättat ännu för mina söner. Vet inte vad jag ska säga riktigt. Rädd för att de ska tycka jag är ytlig och för gammal för att fixa brösten nu.

Stå på dig Tuttfiaa. Att få nära och kära att förstå kan ta ett helt liv. Just nu handlar det om nya bröst, senare i livet kommer du att göra andra val, din mamma aldrig skulle ha gjort eller kanske haft möjlighetet att göra. Tror även att denna process kring nya bröst är en del av frigörelsen från din mamma, dvs att hon måste inse att hon inte längre kan bestämma över dig och det är en process för många mammor. De är vana att bestämma. Hon kanske hade lagt pengarna på ett körkort, sparat till en lägenhet eller något annat, du väljer att köpa nya bröst. Flyttar du hemifrån är möjligheten att spara till ett par bröst troligen mycket mindre. Tror att du ska diskutera med din mamma kring olika val istället för bara diskutera bröst. Du gör ett val som hon inte gillar. Betyder det att man inte ska bli accepterad för det? Om även självkänslan är viktig i diskussionen, har din mamma funderat på hur hon bidrar till att stötta dig i den? Får man bara god självkänsla om man gör som hon säger? Och då har du ju inte ens valt själv! Vill hon på riktigt att du ska få en god självkänsla så borde hon stötta dig i alla val du gör oavsett om hon inte gillar dem. Jag har tre barn i åldrarna 9-16år. Pratar väldigt öppet om den operation som jag ska göra (buk, bröstlyft och bröstförstoring. Jag är säker på min sak. min 16 åring har nämnt att jag har någon form av 40 års kris. Har resonerat begreppet kris och vad som identifierar det, desperation? men anser inte själv att det är någon kris. Men jag kan ju tänka att det är andra (barnens pappa, är skild) som kan ha de tankarna. Kan man lägga 100 000 kr på att renovera ett funktionellt badrum bara för det är lite ur tiden, så kan man helt klart lägga 100 000 på att förbättra sig själv, jag börjar ju också bli lite ur tiden :) Mina närmaste, mamma och syster ställer få frågor. Jag informerar dem och jag tror att de inte gillar iden men de vet i vid det här laget att jag kommer gå min egna väg. Jag tar förgivet att de stöttar mig då jag ska läkas och gör de inte det, kommer jag ifrågasätta deras agerande då de anser att man som familj alltid ska stötta varandra. Även om stödet inte blir optimalt vet jag att de gör så gott de kan utifrån deras "egna hjärnspöken". Kramar på er alla.

Hej Tuttfiaa, svårt att råda i en sån situation som du är, utan att det blir lite som att kasta sten i glashus, eftersom jag själv ska op mina bröst. Men skulle du vara min dotter, skulle jag nog svarat som din mamma :( Du är så ung, och mycket kommer ju hända med din kropp fortf lite så jag skulle tänka. Men självklart, är man helt trygg i sitt beslut, så ska inte nån hindra en från stt genomföra det. Har du inga syskon, bästa kompisar som kan stötta dig, följa med dig då? Hoppas du kommer fram till nått kokt beslut och att du får din mamma vid din sida. Kram

Åh tack så mycket för alla svar! Behöver verkligen stött o pepp och blir så glad när ni engagerar er och skriver såna bra svar! Mamma ringde mig faktiskt idag och frågade när min konsultation är och att hon kan följa med mig dit! Hoppas att konsultationen kan ge svar på hennes frågetecken så hon kan förstå lite bättre. Annars är det bara skönt att hon försöker förstå nu! Ska dit imorgon så är spänd o nervös nu! :)

Hej Klantfian, Jag har berättar för min dotter (hon är 17) vi har inga hemlisar, men så är vi ju tjejer( och hon har ju själv sett att mina tuttar försvunnit av träning). Vet att det är annorlunda med söner, min bor inte hemma så då faller det mer naturligt att inte säga nått. Han kommer inte märka nått heller:) Men försök prata med dom, förklara varför, att det är genomtänkt och att du tycker att du är värd det :)