Jag vill opa mig för att jag flera gånger om dagen tänker på mina bröst. När jag klär på mig på morgonen och när kläderna åker av på kvällen plus några gånger däremellan. Olika från dag till dag och hur snygg man känner sig just då, hehe. Men som några redan skrivit så vill jag vakna på morgonen och känna, dame vilka boobs <3

Jag har velat göra en bröstförstoring sedan jag var 14-15 år och insåg att jag kommer fan aldrig få stora bröst. De i klassen hade redan b och c kupor medans jag knappt fyllde ut en a kupa. Jag är jättenöjd med min kropp annars, jag har bra självförtroende och vet att jag är vacker men på kvällen när jag tar av bh'n och det knappt finns något där så blir jag så jäkla missnöjd. Jag bara längtar efter min operation som är nu på måndag. Alla mina 7 systrar har också väldigt små bröst och jag tycker det är fint med små men jag kommer aldrig vara nöjd med mina små bröst, jag vill ha större. Jag vet att jag är ung men jag vet vad jag vill. Jag har samlat ihop varenda öre själv så det blir ingen "pappa betalar" för mig inte ;) Fadern min är dessutom i himlen.

Jag har stor rumpa/stora höfter, och knappt några bröst, så vill ha större så att det blir mer proportionerligt. Har även rätt strutiga bröst, och med dom implantaten som jag ska lägga in så kommer jag att få mer runda bröst! :)

Jag har ingen ångest kopplad till mina bröst, tycker om dem, men vill ha mer av dem, haha. Precis som någon annan skrev kan det vara samhällets bild av en perfekt kropp som jag försöker eftersträva. Är något av en perfektionist av mig, och framför allt under sommaren stör jag mig på att mina bröst inte är precis så som jag vill ha dem :)

Har alltid haft ångest över mina bröst. Alltid varit ledsen för att de sett så konstiga ut i förhållande till alla andras. Skulle aldrig kunna gå utan bh, enda gången jag inte har det är när jag duschar och har nog aldrig stått i duschen utan att störa mig på brösten. Inte förrän cirka ett år sen jag faktiskt insåg att de var tubulära som jag på något sätt fick bekräftelse till att det jag känner faktiskt är "rimligt". Samtidigt är jag verkligen öppensinnad skulle jag säga och jag VET att det bara är ett par bröst och att det är såååå mycket annat i livet som betyder mer. Detta plus alla risker för komplikationer gjorde att jag i början av året bestämde mig för att jag trots allt inte ville göra det. Jag ville inte vara någon som skaffar silikon för jag kände att det inte står för den jag är. Men av anledningarna ovan så fortsätter jag att varenda dag önska att jag såg annorlunda ut och jag har insett att en bröstförstoring inte behöver vara något förknippat med de stereotypa bilderna många har av silikon, och jag ser det mer som ett rekonstruktivt ingrepp isåfall. Känner lite att varför ska just jag vara fast med ett par äckliga bröst som jag konstant mår dåligt över när det kan åtgärdas? Men inte förrän nu när jag faktiskt funderat seriöst på bröstop med allt vad det innebär (risk- och komplikationsmässigt) i över ett års tid som jag känner att det är ett genomtänkt val och inget förhastat som jag ångrar.

Jag tyckte mina var fina när jag va yngre men de va små, var alltid avundsjuk på andra tjejer och undrade vilka gener jag och min syrra fick eftersom vi båda ha små men andra i släkten ha stora?!
Jag har alltid velat göra en bröstförstoring men så fick jag min son tidigt, så då las det på hyllan, men efter ammningen så vart dom platta, fortfarande fina då de bara egentligen blev mindre å inte hängiga. Så då började sökningen på nätet om bröstförstoring, 5 år ha gått och nu ha jag bestämt mig, jag går ju alltid i pusch up (extra) varje dag, tycker det är så sexigt och snyggt med lite större bröst, får heller inte bli för stort, men som andra skriver, när man ha rumpa å former så vill man gärna ha lite byst också.
Tycler även om uringat så att tatueringen under och mellan brösten syns men då är problemer att det funkar inte med bh och utan bh så ser de bara platt och tråkigt ut

Jag opererades för tubulära bröst strax innan jag fyllde 18, hade mått dåligt över det hela mitt liv och inte velat visa de för något. Jag visste inte att det fanns ett namn för det när jag var yngre, men när jag var 17 började jag googla och till sist en dag bröt jag ihop och förklarade allt för mamma som förstod och vi åkte på en konsultation. Ca en vecka senare opererades jag, så det gick sjukt snabbt. Kirurgen frågade mig om jag ville lägga in silikon också, men det kändes för läskigt så jag sa nej. Nu i efterhand ångrar jag mig lite, för efter ca 8 år så är inte formen densamma. Jag har gått ner i vikt och det fanns inget stöd som kunde hålla upp den nya formen, så de är väldigt små, och har sjunkit ner en del. Har stor underpool och platt överpool. Det är inget jättefel på dem, men nu när jag redan har lagt så mycket pengar och tid på mina bröst vill jag att de ska se bra ut, och vill göra en förstorning för att få en finare form.

Har så länge jag kan minnas velat ha stora bröst. Efter en graviditet var dom ännu mindre och tomma och trötta så jag är glad att jag vågade mig på detta. Mår mycket bättre och trivs med mig själv. Innan hade jag 0 självkänsla och självförtroende.

Har velat ha större bröst sen jag var 15 så 10 år senare ska jag äntligen göra det ( 12 december).
Att gå med super push up och inte våga visa brösten för någon är väldigt jobbigt..