Annons

Bukplastik - full - stor maj 2010 - Akademikliniken - Malmö Christer Lindqvist - anonym

anonym's picture
anonym

Läkare Terapeut: 
OP-datum: 
Monday, 31 May, 2010

Min operationsberättelse börjar egentligen med en väldigt stor viktiminskning. Man skulle kunna skriva en hel roman om min viktresa, men det är inte den som är viktig här - det är ju operationen.

Efter en lång, lång tid i väntan (jag påbörjade resan redan tre år innan själva operationen blev av) var det slutligen dags den sista maj 2010. Jag hade förberett mig minutiöst, ty jag visste att det skulle bli en lång tid i "invaliditet" (som jag själv uttryckte det).

Operationen var på morgonen och jag var en av de första på plats på Akademikliniken. Christer pratade lite med mig, ritade och fotograferade. Sen låg jag i ett rum och väntade lite. Bredvid mig, bakom ett skynke, hade jag en kvinna som babblade i telefon högljutt. Jag var nervös så jag hade gärna velat att hon bara höll käft. Det gjorde hon dock inte.

När det var dags för mig fick jag komma in i operationssalen och klättra upp på britsen, helt naken. Man kände sig inte så vacker då, i klättrandets stund. Jag är rätt så intresserad av sjukvård och sådana saker och frågade många saker om vad som hände och vad det, det och det var. En monitor som pep kopplades till mig och jag fick ett lugnande medel med orden "ofta minns inte patienterna något mer efter det här". Jag minns att det snurrade så in i bomben och att jag väntade på en sköterska som skulle få veta hur hon skulle kontakta min sambo när jag vaknade. Sen minns jag inget mer.

Nästa sak jag minns var att jag vaknade med en brännande känsla i magen och en väldigt suddig blick. Jag försökte fokusera på klockan och tyckte att den var 9 på morgonen. Hade jag bara varit borta i en timme? Vad var detta? En sköterska kom förbi och jag pep något om att "det gör ganska ont, i magen". Sköterskan frågade hur mycket på en tiogradig skala och jag svarade sju. "Det är ju jättemycket" sa hon och gav mig något. Det fungerade. Jag pep att jag ville ringa min sambo och fick en telefon i örat. Till honom ynkade jag ur mig att han kunde komma nu, jag var klar. Jag visste ju såklart inte då att jag inte kunde träffa någon på flera timmar än.

På andra sidan skynket låg kärringen från förut och babblade vidare i telefon. Hon hade problem, eller jag hade problem med henne.

Efter några timmar fick jag komma in i ett rum som var väldigt mysigt och jag blev kungligt uppassad av sköterskorna. Jag bad att få prata med Christer och han kom och snackade lite. Efter ytterligare ett tag kom en sköterska och öppnade gördeln, hon rynkade pannan och gick och kom tillbaka med Christer. De båda konstaterade att det var asymmetriskt. Jag mumlade något om att jag kanske alltid varit sne och med det lät de sig nöja.

Efter ett tag och några gånger blev jag riktigt illamående av morfinet. Jag fick anti-illamåendesprutor i benet och det löste sig.

Natten var gudomlig, konstigt nog. Jag hade fått Ketogan och låg som en prinsessa på vad jag uppfattade som universums skönaste säng. Jag rörde mig inte en millimeter men det var ändå inte obekvämt. Det var nog rätt så mycket droger inblandade där.

På morgonen kom en sköterska och tog mina drän, gav mig frukost, hjälpte mig med duschen och lotsade in min mor som skulle hjälpa mig hem. Några timmar in på dagen fick jag åka hem med hjälp av mor och en taxi och väl hemma insåg jag att jag hade det hur bra som helst. Det enda som behövdes var ett frukost-på-sängen-bord över magen så inte katterna hoppade på magen. Det löste min sambo och allting var frid och fröjd.

Oj vad ont jag fick efter några dagar. Vi ordnade med kudde under knäna och uppallat huvud om nätterna men varje dag jag vaknade mådde jag risigare och risigare. Vi var otroligt noga med dusch och tvätt av den där "duken" jag hade på magen så jag kände mig inte "sjuk" så som man kan göra när man risat till sig. Men jag kunde inte göra annat än att flytta mig mellan säng, toa, dusch och soffa. I soffan spenderade jag dag ut och dag in. Varje dag gick jag ut med hjälp av min sambo på en mycket långsam tur runt huset. Det tog nästan 40 minuter att gå 50 meter. Men jag rörde mig allt jag kunde. På söndagen första veckan höll jag på att smälla av av smärta. Det spände och brände och jag grät lite då och då. Plötsligt, när jag var på toa, upptäckte jag att snittet gick upp och ur vällde mängder med vätska som rann längst med benet och gjorde en jättepöl på golvet. Jag skrek och blev skiträdd. När jag bedömt situationen i en minut ringde jag Christer och berättade vad som hänt. Jag hade en återtid hos honom dagen efter och han lugnade mig och sa att vi ses då - sätt dit ett trosskydd.

Ett trosskydd räckte kanske i en halv minut och när jag åkte in dagen efter forsade det gegg ur mig. Christer tittade på det, gav mig instruktioner om att trycka på magen så allt kom ut och skickade hem mig. Dagen efter ringde jag till en sköterska och sa att det läckte så mycket att jag inte visste hur jag skulle hålla kläderna någorlunda rena. Snittet hade gått upp på två ställen till. Sköterskan (Mia, guds gåva till oss) sa åt mig att komma in, och väl inne konstaterade hon infektion. Christer kom in och höll med. Nu fick jag åka in varje dag och bli sköljd med väteperoxid. Jag fick mängder med kompresser och annat material som skulle hjälpa mig och det gjorde det verkligen. 

Den 30 juni fick jag opereras igen av Johannes Arnasson därför att läckaget aldrig gav med sig. Efter den operationen blev det snabbt bättre och två veckor efter det kunde jag, iklädd min gördel visserligen, åka med min sambo till Malta på ett stipendium som jag hade fått.

Det var tröttande och jobbigt, jag fick vara försiktig, men det gick.

I skrivande stund har det gått exakt åtta månader sen operation nummer ett och om två veckor ska jag korrigera det asymmetriska och sen är jag förhoppningsvis klar.

Jag har fortfarande lite ont i magmusklerna och dålig känsel på vissa delar av magen, men det gör ingenting. Magmusklerna tränar jag med hjälp av en sjukgymnast och känsel är struntsamma.

2011, January 31 - 21:37
Maggan87 (not verified)
Maggan87's picture

Stackarn! Gud vilken hemsk upplevelse, hoppas att du mår bättre och att det läker som det ska. Stoora kramar

2011, February 4 - 17:33
Condora (not verified)
Maggan87's picture

Tack snälla! Men det var inte så farligt.. inte såhär i efterhand i alla fall. Man inser vilkten av sjuksköterskor efter sånt här. De är makalösa!

2011, February 4 - 18:24
Maggan87 (not verified)
Maggan87's picture

Ja det e verkligen tur att dom finns!

Annons
2011, February 11 - 11:43
Maggan87 (not verified)
Maggan87's picture

Sitter och läser din op- berättelse igen och får verkligen gåshud! Vet dom varför snittet hade gått upp`?

2011, February 11 - 22:45
Condora (not verified)
Maggan87's picture

Ja, för att det blev en infektion och fettnekros och det gjorde att vävnaden som stygnen satt i inte fanns kvar till slut. Men det var bra, jag blir hellre snabbt av med sjuk vätska och vävnad än har den kvar och blir sjuk av den. Jag hade ju t.ex. aldrig feber tror jag. En sak hände som jag glömde att skriva i berättelsen: en natt efter en vecka ungefär vaknade jag med ett sjukt tryck över bröstet. Jag kunde bara få ur mig "jag måste upp" och rullade ur sängen och vandrade några steg innan jag blev hemskt illamående. Så jag gick in på toa men insåg direkt att jag var i färd med att svimma. Så väääääldigt långsamt fick jag ner mig på golvet (det gjorde ju skitont att ligga på ett hårt golv när man var nyopererad) och började slå i dörren så min sambo skulle höra mig. Han kom in och hittade mig så och sen hämtade jag mig så pass att jag kunde sova... men det här var innan snittet gick upp så det kanske bara var dag 3-4. Ganska nasty.

2011, February 12 - 19:56
Maggan87 (not verified)
Maggan87's picture

Åhh gud stackars dig!

Annons
2012, April 17 - 20:50
Bukplastik2012 (not verified)
Maggan87's picture

Gud vad jag känner igen mig. Är mitt uppe i det nu. Träffade Christer idag och han skickade med mig väteperoxid hem för art rengöra med två ggr dag. Har samma fettnekros och hål rakt in. Tror du jag också behöver öppna mer? Och om isf när behöver man göra det?!? Tacksam för svar. Och jag håller med sjuksköterskorna där är guld värda !

2012, April 17 - 20:52
Bukplastik2012 (not verified)
Maggan87's picture

Glömde säga att jag också fick världens tryck över bröstet en dag. Trodde jag skulle svimma liggandes i sängen. Jätte hemskt. Också innan såret gått upp.

Annons
Annons
Annons