Hej- mår inte så bra just nu och vill mest dela av mig min upplevelse så att kanske någon annan som har gått igenom samma sak inte känner sig ensam om detta.

Jag har nu varit på unltraljud och förstår lite bättre varför så många kvinnor är missnöjda med bemötande.

Jag fick en väldig trevlig läkare men inte så mycket hjälp direkt. Jag fick se min navelbråck på skärm. Han tröstade mig med att det är många som har sånt och att t.o.m barn har sånt.

...men det växer ju bort när det gäller barn. Inte med vuxna. Ultraljud har dessutom visat sig underdiagnostisera mycket- dvs magmuskeldelningen och även bråck är ofta större i verkligheten än vad man ser på skärm. Liggandes går det också att missa en del. Jag kan allt det här men jag känner mig så utsatt att jag säger inte så mycket högt.

Jag frågade läkaren om jag kunde träna bort bråcket, trots att jag vet redan att svaret är nej. Han svarade nej. Jag frågade vad jag kunde göra för att fixa det, och han berättat för mig att det gör ingenting att ha en sån, att navelbråck är en obetydlig åkomma (!! så i princip är alla mina symtom påhitt?)

Jag förstår inte hur min smärta, magmuskeldelning och bukhängproblematiken, och nu även en tydlig navelbråck kan bara viftas bort som ingenting.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Har en tid hos vc läkaren på tisdag för att prata om ultraljudetsresultat. Jag kanske ska be ändå att få remiss till kirurg eller kanske få en sjukskrivning för rygg- och tarmproblem. Jag känner mig så uppgiven. Varför kämpar man ens?

Jag får väl spara och betala min egen navelbråcksoperation i så fall, bara 16k kan man nog klara själv ekonomiskt. Jag helst vill ha tarmarna i alla fall på insidan under tiden för att spara ihop mer och fixa musklerna.

När jag läsa om detta kan jag knappt tro att detta är sant.