Pratade med min äldste igår som är 12 år, en smart liten pojk. Han blev inte alls glad i tanken att jag skulle göra detta vilket fick mig att tvivla. Försökte säga till honom att jag gör det inte för andra utan enbart för min egna skull. Men han tyckte ändå att det var fel av mig att ändra på mig då han är rädd för att även jag, min personlighet kommer att ändras med brösten. Förklarade för honom att det inte finns en chans till det. Tog min svägerska som ett exempel som har opererat brösten som han inte visste om. Frågade honom vad han tyckte om henne osv utan att nämna vad hon har gjort och han svarade att hon är fantastisk, när jag berättade om operationen blev han lite tyst och jag märkte hur tankarna gick. Kommer få ha ett samtal minst till med honom. Att dra en lögn är ingen ide, barn är smarta. Och lägg inget på barnens ansvar, axlar om att man gör det för att dom är tomma efter amning osv. Det är inte barns fel att vi måste opereras. Det är ingens eller inget fel alls skulle jag vilja säga. Jag vill bara förbättra det bra jag redan har :)

Har 1 tonårstjej, 1 11åring och ett småbarn så det blev 3 helt olika diskussioner men att ljuga för någon av dem var aldrig aktuellt. Barn vill gärna hjälpa till om de kan så det är bättre att förklara det praktiska kring lyft o sådant och inte fokusera så mycket på varför man gör det utan att man gör det och hur man som familj kan göra för att göra det så lätt som möjligt efter operationen.

Tycker att Marinas svar var bra. Jag ska opereras inom kort och har två barn (3 år, 5 år).. ganska säker på att de kommer att märka men jag känner att jag tar det sedan, beroende på hur intresserade de verkar vara. När jag har ont efter operationen säger jag nog att jag har ont för att jag varit hos läkaren och... ja, det visar sig. :)
Hoppas du kommer på något bra svar.

Jag berättade för mina barn, 13 och 15 bägge tjejer, precis som jag känner. De är ju för stora för att kunna ljuga för dem. De tog det ok. Är ensamstående så behöver ju deras hjälp och förståelse när jag kommer hem efter op. Hade tjejerna varit mindre hade jag nog friserat verkligheten lite. Men fortfarande ändå berättat sanningsenligt. Tror de mår bra av att man är ärlig.

Mina barn är mellan 5 och 12år. Jag berättade som det var att jag kommer operera mina bröst, att jag kommer ha väldigt ont och vata väldigt trött pga smärtstillande mediciner och att de därför får hjälpa till mer hemma under den tiden jag är sjukskriven.
Min minsta på 5år föreslog direkt att han kommer hjälpa mig att tvätta ryggen när jag ska duscha och yngsta dottern föreslog att vi köper en plingklocka så att jag kan ringa i den om jag behöver hjälp med något.

Det bästa är att vara ärlig, berätta att du kommer ha ont och gärna vill ha hjälp efteråt.

Jag tycker också det känns jobbigt med barnen. Känner mig som en hycklare som försöker tuta i min 12-åring varje dag att man duger som man är. Får väl säga nåt i stil med att när man är 35 och fött tre barn så är det ok att vilja "få tillbaka" det man en gång hade. Inte att man behöver ändra på hur man är skapt. :-/

Jag har en dotter på 8 och en son på 6 och jag berättade inte innan operation (bröstlyft) vad jag skulle göra, bara att jag skulle operera mig.
Jag har gått ner mycket i vikt vilket har lämnat ett överskott av hud på hela kroppen, men värst på brösten och det var det jag sa till barna. Ungefär såhär: ”ni vet att mamma var jättetjock innan ni kom och sen när mamma blev mindre tjock blev det en massa hud kvar. Precis som en ballong som varit uppblåst. Titta här: *visar hud på överarmen*.
Mammas bröst var ju jättelånga och jag fick ont av dom, så därför har jag tagit bort all extra hud där, men jag är fortfarande sådär mjuk och go på magen och armarna, den huden gör inte att jag får ont.”

Sanning med lite modifikation. :)

Man vill ju verkligen inte sabba deras självkänsla

Min femåring och jag brukar gå på simskola en gång i veckan så hon hade himla bra koll på hur jag såg ut och är mycket frågvis. Alltså var det helt uteslutet att försöka dölja operationen eller ge ospecifika svar.

Jag gjorde ett bröstlyft och fettransplantation från magen så både mage och bröst var omlindade och jag fick alltså förklara båda. Sa något i stil med att när brösten blivit stora för att kunna göra mjölk och mjölken sen försvinner är de ofta svårt för brösten att hitta tillbaka till hur de såg ut innan, särskilt om man är i min ålder och att de därför blivit plattare och längre. Jag påminde henne även om att jag var tvungen att hålla en hand över mina bröst när vi hoppade i poolen under sommaren för att de hoppade ur bikinin och sa att jag kände att det vore roligare för mig om de var mer som förut eftersom de då inte ramlade ur och jag kunde leka mer. Jag sa att doktorn därför hjälpt mig göra dem mindre igen och gjorde att de inte blev så platta genom att ta lite fett från min mage som jag tyckte passade bättre i brösten. Allt detta köpte hon utan direkta frågor.

Däremot berättade hon för ALLA innanjag uttryckligen sa åt henne att hon inte fick diskutera min kropp med andra människor. Men ja, hela förskolan vet ju garanterat allt.

Treåringen är mindre bekymrad, hon ville mest veta när hon kunde kramas hårt igen.

Jag har två barn på snart 4 och 2 år. Nu har jag förklarat att "mamma får inte lyfta tungt just nu, ni får krama mammas ben i stället, det kommer att bli bra sen!" Barnen är nöjda med svaret och förstår och kräver inte att bli upplyfta, utan tycker att det är kul att hjälpa till.
Nu sket det ju sig med att mitt ena bröst blev infekterat och implantatet togs bort i dag så allt tar ju längre tid men jag försöker vara ärlig och säga att doktorn hjälper till och svara på barnens frågor utan att det låter otäckt.
Dock blir det svårare när barnen, framför allt dottern, blir äldre och förstår att jag mixtrat med kroppen. Men samtidigt blir det svårt att förklara varför jag sminkar mig också.